Borrföretagen gör studie om kax

Joakim Hjulström på Sweco har på Borrföretagens uppdrag inlett en studie om kax, kring de problem som finns särskilt i Stockholmsområdet med att deponera det samt att hitta möjliga användningsområden för kax.

Den största volymen avfall som kommer från brunnsborrning utgörs av kax. Vid större entreprenader är det vanligt att entreprenören åläggs att forsla bort det och Borrföretagen har fått vittnesmål från flera regioner att detta kan vara besvärligt. Deponierna kan ligga långt från borrplatserna och de kan ta höga avgifter.

– Den här frågan vill Borrföretagen arbeta mer med. Dels för att göra hanteringen bättre ur ett hållbarhetsperspektiv eftersom det inte är hållbart att krossmaterial som skulle kunna användas i stället deponeras, dels för att göra det lättare för medlemmarna och hela borrbranschen.

Som ett första steg görs en liten utredning kring förutsättningarna att deponera kax i Stockholmsregionen. Man börjar med att ringa runt till borrare, deponiägare och myndigheter och höra vilka stationer som tar emot borrkax, under vilka krav och förutsättningar de gör det och vad som händer med kaxet där.

– Vi börjar i Stockholm. Problemet finns på andra ställen också, men i Stockholm är det ett påtagligt problem med mycket verksamhet igång och inte så mycket mottagningskapacitet.

Vad ska studien leda till?
– Vi hoppas hitta sätt att förenkla för deponiägare att ta emot kaxet och därmed göra det lättare för brunnsborrare att lämna in det. Det kan till exempel handla om stöd vid klassificering av kaxet eller kartläggning av kaxets egenskaper. Vi vill också minska deponerandet, man borde kunna se det som en resurs i stället. Det är ett finkornigt krossmaterial som borde gå att använda till det mesta där sådant används, även om det för vissa användningsområden kan krävas viss bearbetning.

En poäng med studien är också att ringa in vad som behöver göras framöver och en viktig uppgift blir, ser Joakim Hjulström redan nu, att undersöka borrkax i större skala för att få bättre koll på vilka tekniska egenskaper materialet har. Hur stor mängd finmaterial är kvar efter att det legat i kaxcontainern?
– Undersökningar blir ett bra steg på vägen, tror jag. Utifrån det kan man ta fram ett informationsmaterial som beskriver hur ett typiskt borrkax från olika bergarter ser ut och vad man skulle kunna använda det till. Sedan handlar det om att nå ut till deponiägare, byggbranschen och kanske även myndigheter med den informationen. Vi vill komma bort ifrån att bara se det som ett avfall och i stället som en resurs. Redan idag används kaxet till exempel som markutfyllnad, vid vägbyggen och ibland även som jordförbättringsmedel. Tanken är att genom att tillföra ovittrat material till jorden tillförs på lång sikt näringsämnen när det bryts ner.

Även Joakim Hjulström är inne på tanken med att låta utföra ett examensarbete kring kaxet.

– Det finns en variation mellan olika bergarter och det finns också bergarter som innehåller för mycket skadliga ämnen. Det är något man måste fundera på. I Stockholm pratar man till exempel mycket om sulfidhalterna. Borrar man 200–250 meter kan man mycket väl borra huvudsakligen genom en och samma bergart, men man kan också borra genom flera olika, så att generellt säga att borrkax ser ut på ett och samma sätt går inte.

Däremot skulle man kunna dela in kaxet efter geografiska områden och efter bergart, menar Joakim Hjulström – och här kan medlemmarna i Borrföretagen komma att spela en viktig roll

– Det är stort jobb att ta in prover, för stort för ett examensarbete. Man hinner inte med att besöka tillräckligt många borrplatser. En framkomlig väg skulle kunna vara att Borrföretagen, kanske via Tekniska Kommittén, samlar in kaxprover som sedan analyseras inom ramen för ett exjobb. På så vis kan de tekniska egenskaperna hos kax från olika bergarter kartläggas. Det finns både för- och nackdelar med en sådan lösning och det återstår att se var vi landar.

Så kallade ”nollhögar” med det finaste materialet, som ofta blir kvar på deponierna. FOTO: MAGNUS JOHANSSON