Det är oroliga tider i världen. Försvar och beredskap ligger högt på dagordningen i det offentliga samtalet. För brunnsborrare och brunnsägare uppstår då frågan; vad gäller för enskilda brunnar? Det visade sig vara en inte helt enkel fråga att besvara.

Vi börjar med att kontakta Försvarsmakten för att reda ut vad som gäller för enskilda brunnar kopplat till beredskap, krig och kris. Men Försvarsmakten hänvisar till MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB hänvisar i sin tur vidare till andra expertmyndigheter som ansvarar för frågorna till vardags. Livsmedelsverket ansvarar för dricksvattnet, Jordbruksverket för lantbrukets vattenförsörjning och SGU för grundvattnet.

Det finns helt enkelt ingen enskild myndighet som har det övergripande beredskapsansvaret när det gäller brunnar, grundvatten och dricksvattenförsörjning på landsbygden och för lantbruket.

På Livsmedelsverket planerar Maria Khalili den nationella dricksvattenförsörjningen inom området civil beredskap. Livsmedelsverket ansvarar för att samordna och planera beredskapen nationellt kopplat till dricksvattenförsörjningen.

– Vårt huvudfokus är den kommunala dricksvattenförsörjningen. Vi utfärdar föreskrifter för kvalitet och ger rådgivning till de som omfattas av dem, både offentliga aktörer och enskilda fastighetsägare. Men hittills har vi inte jobbat med enskilda brunnar ur ett beredskapsperspektiv, förklarar Maria Khalili.

Något som ändå tangerar beredskapsplaneringen och berör enskilda brunnsägare, är ett projekt där Livsmedelsverket ser över de så kallade dricksvattenparametrarna. Det är de värden som alltid gäller för hur höga halter det får vara av vissa ämnen i dricksvattnet. Dessa värden ska göra det säkert att dricka vattnet under en hel livstid. Nu vill Livsmedelsverket ta fram andra gränsvärden som kan gälla under en kortare period, till exempel fem-tio år.

– Om det blir kris eller höjd beredskap skulle vi på så sätt kunna använda ytterligare vattentäkter som i dag inte är godkända. Det skulle öka tillgången på dricksvatten vid kris och krig. Det kan man applicera även på enskilda brunnar.

Att Livsmedelsverket inte har med enskilda brunnar i sin beredskapsplanering är en följd av att landsbygden mer eller mindre förväntas klara sin dricksvattenförsörjning själv under kriser.

– Den som har en egen brunn har ett eget ansvar att ta prover och drifta den, även vid höjd beredskap. Om man ligger utanför de kommunala verksamhetsområdena är det upp till den enskilda fastighetsägaren att lösa vattenfrågorna, säger Maria Khalili och lägger till:

– Men vi ser ju betydelsen av alla enskilda brunnar. Det finns en inbyggd resiliens i det som avlastar de kommunala VA-organisationerna.

Vad gör då Livsmedelsverket rent generellt för att säkra tillgången på rent dricksvatten vid händelse av exempelvis ett militärt angrepp eller terrordåd?

– Det är kommunerna som har verksamhetsansvaret och de enskilda brunnsägarna har ansvar för sin brunn, även vid krig. Vi som myndighet stöttar kommuner och företag i hur de kan förbereda sig för att klara dricksvattenförsörjningen.

– Vi har till exempel varit på turné i landet där vi har utbildat och övat aktörerna i så kallade nödvattenövningar. Vi har också analyserat hur kriget i Ukraina påverkar oss och vilka lärdomar vi kan dra av det.

Livsmedelsverket har tagit fram en handbok för kommunala och regionala dricksvattenaktörer, där man har samlat information om krigsplacering, riskanalyser, redundans med mera. Men när det gäller krigsplacering blir vi tillbakavisade till MSB.

– Att du blir runtbollad ligger i områdets natur. Det är så många aktörer som ingår i dricksvattenkedjan. Kommunerna är absolut viktigast, det är de som i huvudsak försörjer befolkningen med dricksvatten. Vi som sektorsansvarande myndighet är såklart viktig, men i kedjan ingår även Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Boverket, Folkhälsomyndigheten, Strålsäkerhetsmyndigheten, länsstyrelserna och SGU. Alla dessa är viktiga.

På Jordbruksverket är Johan Loberg beredskapshandläggare. Inom lantbruket är brunnar och beredskap i huvudsak kopplat till att kunna förse djur med dricksvatten. Bevattning av grödor löses däremot oftast med hjälp av ytvatten.

– I kristid har kommunerna inget ansvar att förse djur med vatten. Därför behöver lantbrukare någon form av egen vattenförsörjning till djuren. Är man starkt beroende av vatten behöver man säkra den resursen, understryker Johan Loberg.

Då räcker det inte att luta sig tillbaka för att man redan har en borrad brunn.

– Borrhålet utgör en grundförutsättning för att kunna förse djuren med vatten. Men en brunn i sig gör inte gården robust. Det kan bli en falsk trygghet. Du måste också tänka på hur du får upp tillräckligt med vatten i händelse av kris.

Om elnätet slås ut måste det finnas en reservlösning som försörjer dricksvattenpumpen med energi.

– Borrhålen är ofta djupa och svåra att hinka upp vatten ur. Har du hundratals djur är det i princip omöjligt att göra för hand.

De lösningar som finns i dag är i huvudsak reservkraftverk som oftast drivs med diesel. Det finns även kraftverk som drivs med biogas som lantbrukaren själv kan producera från gödsel.

– Då blir man verkligt självförsörjande, konstaterar Johan Loberg och fortsätter:

– Vi ser att brunnarna på landsbygden ger redundans och robusthet i samhället. Det är en nödvändig resurs i beredskapen. Men för att det ska bli en resurs vid höjd beredskap och vid kriser, gäller det att kunna få upp vattnet.

Jordbruksverket råder alla lantbrukare att kontrollera gårdens robusthet i händelse av en kris: Hur gården kan ställa om eller bygga upp en redundans i det fall man förlorar tillgången till något man är beroende av, exempelvis vatten.

– Det kan handla om att installera en vattentank som kan ta emot vatten. Kan den dessutom placeras högt har man fått ett litet vattentorn med självtryck. Det gäller att tänka till innan krisen inträffar. Samhället har byggt upp ett elberoende där det är svårt att ersätta elen i exempelvis vattenförsörjningen, säger Johan Loberg.

Vid en kris eller krig kommer staten inte gå in och fördela vattenresurserna.

– Staten lägger sig inte i det. Det enskilda företaget ansvarar själv för sin verksamhet. Vissa insatsvaror behöver vi beredskapslagra på statlig nivå, men där ingår inte vatten. Det är ett kritiskt beroende för lantbruket, men det finns tillgängligt på plats. Vi kan inte lägga tid och resurser på att transportera vatten till djur. De insatser som görs vid kris med att transportera vatten i tankbilar är endast för människors behov av dricksvatten.

Johan Loberg ser brunnsborrarkåren som en viktig resurs för lantbruket och beredskapen. Han ser gärna att brunnsborrare diskuterar beredskapen med lantbrukarna när de är ute och borrar, rensar eller gör annat underhåll.

– Kan jag buffra vattnet på något sätt? Kan jag lagra el, kanske ladda ett batteri med solenergi som gör att jag kan pumpa upp vatten och fylla en tank? Det hade varit bra om brunnsborrarna kunde föra den diskussionen med lantbrukarna.

– Om man sedan ska se brunnsborrare som ett beredskapsyrke vet jag inte. I grunden är det ett förberedande yrke. Förhoppningsvis finns brunnarna på plats innan krisen slår till.

Sveriges geologiska undersökning, SGU, är till skillnad från Livsmedelsverket och Jordbruksverket ingen beredskapsmyndighet. Därmed har SGU heller ingen aktiv roll i samhällets beredskap.

– Men flera myndigheter är beroende av vår information, något vi också har påpekat i vår dialog med utredningen ”Näringslivets försörjningsberedskap”, säger Josef Källgården, tillförordnad enhetschef för grundvattenövervakning på SGU.

Utredningen föreslår i ett delbetänkande som lades fram tidigare i år att SGU blir beredskapsmyndighet för bygg- och handelssektorn. Skälet är SGU:s roll i mineral- och materialförsörjningsfrågor.

– Om vi blir beredskapsmyndighet tycker vi att man även kan överväga att det ska innefatta vattenförsörjning. Vi ser att det finns situationer där kunskap om grundvatten kan vara väsentligt, till exempel när det gäller att hitta alternativa råvattenkällor. I ett krisläge där vattenförsörjningen är störd eller satt ur spel kan det vara råvattenkällan som är påverkad. Då kan vi hjälpa till att peka ut alternativa råvattenkällor, säger Josef Källgården.

I och med att SGU inte är beredskapsmyndighet kan man inte söka krisberedskapsmedel av MSB för åtgärder som höjer beredskapen. I fjol sökte däremot Livsmedelsverket sådana medel i samarbete med SGU, för att bland annat identifiera potentiella ’beredskapsbrunnar’ som skulle kunna vara lämpade för större uttag i händelse av kris eller krig. Men ansökan avslogs och därmed har SGU och Livsmedelsverket inte gått vidare och undersökt saken närmare.

När det gäller Brunnsarkivet med all dess information om landets brunnar, har SGU inte sett någon anledning att begränsa åtkomsten på grund av det förändrade säkerhetsläget.

– SGU betraktar i nuläget detta som öppen data. Det finns också en genomförandeakt från EU som syftar till att ingen ska ha fördel av att sitta på den typen av öppen information. Därför ska information om bland annat brunnar vara tillgänglig kostnadsfritt på ett sätt som gör den enkel att återanvända. Mot bakgrund av den dialog som pågår om att vi kan komma att bli beredskapsmyndighet, aktualiseras vårt säkerhets- och beredskapsarbete. Det skulle kunna innebära att en ny bedömning görs så småningom. Men i dag bedömer vi att Brunnsarkivet ska vara fortsatt öppet, förklarar Josef Källgården.

2023 blev ett dystert år för byggbranschen, bostadsbyggandet tvärnitade och branschen stod för ett stort antal varsel om uppsägning. Någon nämnvärd ljusning är inte att vänta 2024. Enligt Byggföretagen möter bostadsbyggandet bara drygt en tredjedel av behovet. Ett undantag är anläggningar för förnybar energi, som håller borrningsbranschen sysselsatt.

Byggbranschen tvärnitade 2023 och enligt den konjunkturprognos Byggföretagen presenterade i slutet av oktober fortsätter de dystra tiderna i år. Bransch- och arbetsgivarorganisationen räknar med byggstart av 23 600 lägenheter och småhus, men behovet är nästan tre gånger så stort.

Hög inflation, snabbt stigande räntor och allt högre byggkostnader har inneburit en giftig cocktail för byggandet av bostäder i Sverige, konstaterar Byggföretagen. Ifjor gick nybyggnaden av bostäder ner hela 43 procent och i år beräknas nergången till 36 procent.

– Skenande energikostnader och svagare hushållsekonomier har skapat en osäkerhet som byggbranschen inte upplevt på länge. Som lök på laxen har materialpriserna ökat, vilket fått fastighetsbolagen att även dämpa renoveringstakten. Tyvärr blev 2023 det ”skitår” vi varnade för.

Så kommenterar Johan Deremar, nationalekonom och prognosansvarig på Byggföretagen, den störtdykning branschen gjort. Totalt minskar bygginvesteringarna med 14 procent under 2023-2024, vilket är i paritet med finanskrisen efter millennieskiftet.

– Bostadsbyggandet började falla redan 2022, för att rasa rejält 2023 och plana ut något 2024, sammanfattar han. Vi har en stor bostadsbrist att vänta. När bostäder färdigställts har inget nytt byggande tagit vid. Byggarna kan inte locka med erbjudanden som ”ett rum på köpet”, det skulle ge enorma förluster.

Generellt väntas en svag återhämtning i år, givet att räntor och materialpriser sjunker och att rotavdraget höjs. Rotavdrag tillämpas vid ombyggnad och gör dessa byggen mindre konjunkturkänsliga. Men även ombyggnaderna har gått ner – sju procent ifjor.

Byggmarknaden är dock tudelad, dels när det kommer till former av byggande och dels mellan olika regioner. Bristen på bostadsbyggande har drabbat i stort sett hela landet, men värst drabbat är Blekinge och mest skonat är Gävleborg.

En ljusglimt är att de senaste årens ökning av investeringar i lokaler och anläggningar fortsätter. I den offentliga sektorn handlar det främst om lokaler inom försvaret och kriminalvården, och i den privata om anläggningar kopplade till den gröna omställningen. Ökningen av offentliga investeringar i lokaler beräknas till elva procent 2023 och ytterligare två procent 2024. Ökningen av privata investeringar i anläggningar beräknas till nio procent 2023 och ytterligare sju procent 2024.

– Det finns fortfarande en ambition att bygga för omställningen till förnybar energi, tack vare omställningsbidrag. Kraftvärmeverk byggs över hela landet och vindkraftverk inte minst i norr. Satsningar på geoenergi borde hålla borrarna fortsatt sysselsatta, reflekterar Johan Deremar. Intresset för bergvärme och kyla ökar när elpriserna sticker, ett faktum som gör att det ser lovande ut för borrningsbranschen. Men det finns ett om – om branschen lyckas göra yrket attraktivt och få folk att utbilda sig, tillägger han.

Byggbranschen var med 3 512 varsel om uppsägning under sista kvartalet 2023 den bransch som varslade flest, enligt statistik från Arbetsförmedlingen. Totalt varslades 9 166 personer inom bygg i fjor, en ökning med 154 procent mot år 2022.

– Vi har inte sett så många varsel sedan finanskrisen. Två och en halv procents räntehöjning på några månader har knäckt byggarna.

Ifjor registrerades totalt 1 724 konkurser i byggbranschen, den högsta siffran sedan 1994. När byggbranschen bromsar in drabbas även andra branscher. Arkitekter, bygghandel, materialleverantörer och teknikkonsulter är några som också får det tufft. Även kommuner drabbas, det finns de som haft 70-procentiga minskningar av antalet ärenden på byggnadskontoren, berättar Johan Deremar.

Byggföretagen undviker att ge medlemmar råd om hur de ska överleva, man fokuserar på att bearbeta omvärlden och att lyfta reformförslag till politisk nivå. Organisationen har sitt recept på lindring av krisen.

– Vi ser gärna att de skärpta amorteringskraven slopas och att vi får fri hyressättning inom nyproduktionen. Med sänkt ränta skulle det kunna vända efter sommaren, om än inte i raketfart.

– Vad gäller kommunerna uppmanar vi dem att fortsätta ta fram byggplaner för att ligga väl framme när konjunkturen vänder. Handläggningstiden för bostäder behöva vässas i vissa kommuner. Många varsel och konkurser till trots har Johan Deremar farhågan att det på sikt blir brist på arbetskraft. Han ser en risk i att de som nu går ut i arbetslöshet lämnar branschen när de inte kan knacka på hos konkurrenten för att få sysselsättning.

Att lösa byggkrisen är uppenbarligen ingen quickfix.

TEXT: MIA ISING FOTO: BYGGFÖRETAGEN