Signhild Gehlin, vd Svenskt Geoenergicentrum

I år är det 13 år sedan jag tog steget in i borrbranschens gemenskap med uppgiften att bygga upp Svenskt Geoenergicentrum. Jag har sällan haft skäl att reflektera över det faktum att jag som kvinna är en minoritet i en mansdominerad bransch. Det är i stort sett bara vid de tillfällen då någon ställer en fråga om det. Som nu, när Borrsvängen i detta nummer särskilt lyfter fram kvinnor i borrbranschen.

När jag för nära 40 år sedan valde teknisk linje på gymnasiet var jag högst medveten om att jag växlade in mot ett mansdominerat yrkesliv, via civilingenjörsutbildning och geoenergiforskning till bygg- och borrbransch. Fler kvinnor borde göra det, inte primärt för att jämna ut könsroller och skapa förändring i mansdominerade branscher, utan för att jag verkligen unnar fler kvinnor att ingå i dessa intressanta, konstruktiva och utvecklande sammanhang.

Sedan jag kom in i geoenergibranschen för 30 år sedan har både geoenergimarknaden och andelen verksamma kvinnor i branschen vuxit. Andelen kvinnor som deltar under Svenskt Geoenergicentrums årliga event Geoenergidagen har ökat från en åttondel till en femtedel av deltagarna sedan starten år 2013. Vid Borrföretagens möten är nu omkring var tionde deltagare kvinna. Majoriteten av borrbranschens kvinnor kanske inte står vid borriggen men de har andra centrala funktioner, väl så viktiga, i företagens verksamheter. De bidrar i allra högsta grad till de viktiga och utvecklande diskussionerna under Borrföretagens möten.

Efter tretton år i brunnsborrargemenskapen ser jag fram emot att välkomna ännu fler kvinnor till denna viktiga och utvecklande bransch som bidrar med vatten att dricka, värme och svalka, stabila byggnationer och viktiga mineraler – kort sagt; ett hållbart samhälle.

Tomas Fjordevik, advokat specialiserad på miljörätt på advokatbyrån Foyen.
FOTO: FOYEN

Att leda bort grundvatten för att vattna grödor räknas som vattenverksamhet och kräver i regel tillstånd. Det kan finnas specifika villkor i tillståndet som påverkar borrningen. Därför är det viktigt att sätta sig in i regelverket innan man börjar borra.

Huvudregeln för uttag av grundvatten är att det krävs tillstånd. Det finns dock två undantag. Det ena är för jordbruksfastighetens husbehov av vatten till människor och djur. Det undantaget gäller dock inte för jordbruksbevattning. Det andra kallas 11:12-undantaget efter dess plats i Miljöbalken. Den paragrafen säger att det inte krävs tillstånd om det är uppenbart att uttaget inte kan skada allmänna eller enskilda intressen.

– Det används ganska friskt, även inom byggsektorn. Men det är ett tufft villkor, du måste ha på fötterna för att använda det, förklarar Tomas Fjordevik, advokat specialiserad på miljörätt på advokatbyrån Foyen.

Han menar att det kan vara vanskligt att hänvisa till 11:12-undantaget för att vattna grödor, då det är lantbrukaren själv som ska avgöra om det är uppenbart eller inte att ingen skada uppkommer.

– Det sker på egen risk. Om grundvattenavsänkningen som ett uttag kan medföra exempelvis påverkar intilliggande brunnar eller naturmiljön är det beställaren, i det här fallet lantbrukaren, som är straffrättsligt ansvarig. Finns det misstanke om sådan påverkan, då ska man inte använda det.

Om 11:12-undantaget inte kan användas måste man söka tillstånd vid uttag av grundvatten, medan mer begränsade uttag av ytvatten endast kräver en anmälan. En tillståndsansökan kan bli en lång och kostsam process, beroende på hur förhållandena ser ut i området. Befinner man sig i ett vattenskyddsområde måste man även förhålla sig till vad som står i de lokala föreskrifterna för vattentäkten. Det kan till och med råda förbud för uttag av grundvatten i området.

Tillståndet söks hos mark- och miljödomstolen. Som underlag krävs bland annat uppgifter om vilka volymer som finns tillgängliga, hur grundvattennivå- erna kommer att påverkas, hur naturmiljön i närområdet ser ut, vilka andra uttag som görs och vilka brunnar som finns i området inklusive energibrunnar. Ett annat krav är att man genomför samråd med myndigheter och grannar.

– I ett första skede bedömer domstolen om uttaget får betydande påverkan på miljön. Det styr i sin tur om man behöver upprätta en miljökonsekvensbeskrivning, vilket krävs vid betydande påverkan, säger Tomas Fjordevik.

– Det här kan vara ett omfattande och kostsamt arbete som kan ta upp till ett år. Efter att ansökan har lämnats in kan det ta ytterligare ett år innan tillståndet är klart. Sedan kan det överklagas och då förlängs tiden ytterligare.

Områdets känslighet och hur mycket grundvatten som finns är faktorer som påverkar hur stort uttag som tillåts. Tillståndet kan också påverkas om vattnet är förorenat.

– Du får heller inte bedriva vattenverksamhet som försvårar annan framtida verksamhet runtomkring. Tillgången ska även räcka till grannarnas framtida vattenuttag, den som är först får inte ta ut allt.

För borrentreprenören är det viktigt att sätta sig in i de villkor som gäller för det specifika tillståndet. Varje tillstånd är unikt och anpassat efter de lokala förhållandena.

– Det kan finnas villkor som påverkar borrningen och givetvis måste brunnsborraren ha koll på koordinaterna så att man borrar på rätt plats. Det är också viktigt att lantbrukaren själv äger eller arrenderar marken där brunnen borras.

När väl tillståndet är på plats gäller det ofta på obestämd tid, i Skåne och Blekinge är dock nya tillstånd vanligen begränsade till 25 år. Men man måste löpande följa upp och kontrollera uttaget genom att journalföra volymerna och mäta nivåerna i brunnarna.

Tomas Fjordevik bedömer att det har blivit svårare att få tillstånd de senaste 20 åren. Processen är mer komplicerad och även EU-lagstiftning som miljökvalitetsnormerna för vatten påverkar.

– Men jag tycker inte man ska överdriva svårigheten. Mark- och miljödomstolarna jobbar mer effektivt i dag med tydligare tidsplaner och med mer skriftlig handläggning som sparar både tid och pengar. En förutsättning för en effektiv process är dock att man har tagit fram ett tillräckligt underlag innan man söker sitt tillstånd.

TEXT: LARS WIRTÉN

Det som började med en juridisk tvist har utvecklats till ett välfungerande lagspel – där den ena parten har fått ett pris av samma myndighet som en gång drog dem inför rätta.

Medlemmarna i Köpinge-Vrams vattenförening på Kristianstadsslätten har numera exakt koll på sina vattenuttag.

Det började våren 2007, när jordbrukare åtalades för att ha tagit vatten ur den Natura 2000-skyddade Vramsån för att bevattna sina odlingar. Två av bönderna friades, men en tredje dömdes till dagsböter för otillåten miljöverksamhet.

– Ett antal lantbrukare i östra delen av Vramsåns lopp beslutade sig för att gå samman och hitta en lösning. Vi producerar ju livsmedel och måste ha möjlighet att styra våra odlingar även de år då det är torrt, säger André Svensson.

Han är ordförande i vattenföreningen som bildades 2010.

– Vi bildade föreningen för att gemensamt söka vattendomar hos mark- och miljödomstolen och få rätt att ta vatten från egna brunnar. Från början hade inte alla medlemmar sin egen brunn, men 2010 var de flesta borrningar klara och vi kontaktade en konsultfirma för att få hjälp, berättar han.

Han beskriver det som en absolut nödvändighet att anlita experthjälp för att göra de utredningar som krävs.

– Processen tog nästan tre år från start till att vi fick våra domar. Det var en mycket omfattande och noggrann undersökning, bland annat med kartläggning av grundvattnets till- och frånflöden, provpumpningar och mätningar samt beskrivningar av hur olika stora uttag skulle påverka eller inte påverka. Det är inget man klarar själv som lekman.

Med vattendomen följde ett kontrollprogram. I det ingår mätning i både bevattningsbrunnar och kontrollbrunnar som inte används för bevattning, för att hålla koll på avsänkningen. I brunnarna har man installerat utrustning som mäter grundvattennivån kontinuerligt och som läses av fyra gånger om året. Det tas också vattenprover regelbundet, som analyseras.

– Hittills har mätningarna visat att grundvattennivåerna följer normala säsongsvariationer och det har inte synts några tecken på att bevattningsuttagen orsakar några problem. För oss i föreningen känns det väldigt bra att kunna visa svart på vitt att vi inte gör någon skada och att allt sköts som det ska, säger André Svensson.

Var och en av de cirka 30 medlemmarna har sin egen vattendom som anger hur mycket vatten som tas ut. Uttagsmängden beror bland annat på vilka grödor man odlar och vilken areal man har. Den varierar mellan 1 000 och 2 000 liter per minut under bevattningssäsongen, som ett normalt år huvudsakligen är maj till augusti. Var och en använder sina egna brunnar – det finns inga utbyggda system mellan de olika jordbruken.

André Svensson driver sedan 30 år tillbaka sitt jordbruk strax väster om Tollarp och odlar bland annat stärkel- sepotatis, sockerbetor, maltkorn och sockermajs. Han har två brunnar med ett djup på drygt 50 meter vardera.

– Genom föreningen och de processer vi har drivit har man fått lära sig en hel del om grundvatten. Jag och många andra är ju uppvuxna med tron att vi har en gigantisk underjordisk insjö under fötterna, som aldrig skulle kunna sina. Men faktum är att vi börjar närma oss gränsen för vad som är långsiktigt hållbart att ta ut. Det finns också känsliga naturvärden som inte får riskera att påverkas av grundvattenuttagen. Nu på sistone har ett par medlemmar fått avslag hos Mark- och miljödomstolen när de ansökt om tillstånd, just för att myndigheterna är oroliga för påverkan på naturvärdena, säger han.

André Svensson beskriver föreningen som en styrka för medlemmarna – men också som lite av en piska.

– Vi har stor nytta av föreningen i kontakten med myndigheterna och kostnaderna för konsultutredningar kan slås ut på många medlemmar. Ingen behöver stå ensam. Samtidigt skapar den ett internt tryck – vi har ett gemensamt ansvar för kontrollprogrammet och alla är angelägna om att det sköts precis som det ska.

Relationen till länsstyrelsen, som för knappt 20 år sedan drog flera av lantbrukarna inför rätta, beskriver André Svensson i dag som bra.

– Länsstyrelsen har sina krav som vi måste efterleva. Det kan vara klurigt ibland, men då har vi konsultfirman Tyréns som hjälper oss. Och vi har till och med prisbelönats av länsstyrelsen – ett miljöpris för att visa att de värdesatte vårt initiativ att bilda föreningen och göra allt på rätt sätt. Men för några enskilda lantbrukare som har sökt tillstånd och försökt göra allting rätt men ändå får avslag kan det såklart kännas tufft. I synnerhet när man vet att det finns lantbrukare som vattnar utan tillstånd.

TEXT: JÖRGEN OLSSON

Vatten är, precis som för brunnsborrare, en central fråga för Sveriges lantbrukare.

– Vattenfrågorna är helt avgörande för lantbruket och hela samhället. Det måste fungera. Oavsett om det rör sig om för lite eller för mycket vatten.

Det säger Fredrik Andersson, växtodlare i Arboga och styrelseledamot i LRF, Lantbrukarnas Riksförbund.

På Viby Sävgården utanför Arboga i Västmanland odlar Fredrik Andersson med fa- milj spannmål, oljeväxter och utsädesfröer. De har lerjordar med god vattenhållande förmåga på sina marker, varför det inte är lönsamt att bevattna i dagsläget. Men Fredrik jobbar ändå mycket med vattenfrågor via sitt engagemang i LRF:s styrelse.

– Det här är en viktig fråga för LRF, även om det oftast inte rör grundvatten utan mer handlar om vår påverkan på vattendrag, sjöar och hav.

Det betyder inte att grundvattenfrågorna är oviktiga för lantbruket. Tvärtom. Om grundvattnet tar slut blir livet på gården besvärligt. Om lantbruket har djur blir det mer än besvärligt – det blir snabbt kritiskt.

– Ofta rör det sig om stora djurbesättningar som får slut på vattnet. Då blir det en akut och allvarlig situation, larmen går och brunnsborrarna blir nedringda, förklarar Fredrik.

Utvecklingen inom lantbruket följer mönstret i många andra branscher: många små gårdar omvandlas till färre men allt större gårdar. Verksamheten utvecklas och växer efter hand, bit för bit. Men man förlitar sig ofta fortfarande på samma vattenkälla.

– Så blir det torrår och plötsligt får man problem med vattenförsörjningen, konstaterar Fredrik.

Strukturrationaliseringen i lantbruket innebär att punktuttagen blir större. På platsen där den stora gården hamnar kan det bli stora utmaningar att få fram tillräckligt med vatten.

– På totalen, sett över hela Sverige, har nog inte uttaget av grundvatten ökat. Men punktbelastningen kommer att öka, framför allt eftersom vi nu ska öka livsmedelsproduktionen i Sverige som det finns ett politiskt beslut på.

Kraven på vattenkvalitet ökar också allt mer. Djurbesättningar har högst krav på kvalitet, i princip är det dricksvattenkvalitet som gäller.

– Det är både industrin och myndigheter som kräver det för djurhälsan.

Även för bevattning av grödor har kraven skärpts, framför allt där man vattnar direkt på grödan som exempelvis grönsaker. Då krävs livsmedelskvalitet. Om du däremot vattnar vall som går till djurfoder, då räcker det med skapligt rent vatten.

Det är inte bara växternas behov av vatten som styr vilka grödor som bevattnas. Även ekonomin väger tungt. Det är nämligen dyrt med bevattning.

– Framför allt är det infrastrukturen som är dyr. Du ska bygga ledningssystem och investera i teknik som vattnar effektivt. Till det kommer energin till pumparna. Har du djurproduktion med vall och högomsättande grödor som grönsaker, potatis och majs, då är det lönsamt.

En annan faktor som driver kostnaden är tillståndsprocessen. Enligt Fredrik Andersson är det på gång att det tillståndsfria uttaget för husbehov till människor och djur är på väg att skärpas, en följd av att gårdarna blir färre men större.

– Det går ut mycket dricksvatten till djuren. Men det krävs även alltmer vatten för att diska och tvätta utrustning. Vi i LRF är frågande till att den som äger marken inte skulle ha rådighet över det vatten man har på sin fastighet, säger Fredrik och fortsätter:

– Tillståndsprocesserna är alldeles för bökiga och komplicerade, de är inte gjorda för småföretagare. Det här är förvisso svåra ämnen som måste hanteras klokt, men det är inte samma sak som att kräva långa och krångliga processer. Och det som är krångligt är dyrt, eftersom du behöver ta hjälp av någon som kan krånglet. Regelförenklingar är en viktig fråga för oss, oavsett vad det rör. Det tror jag även brunnsborrare kan känna igen sig i.

Nyligen kom en FN-rapport med budskapet att jordens vattensystem håller på att kollapsa, bland annat för att människan tar ut för mycket grundvatten, främst inom lantbruket. Fredrik Andersson bekräftar allvaret i situationen på global nivå. Men i Sverige är förhållandena annorlunda.

– Vi bevattnar 2,5 procent av vår areal i Sverige. Det största problemet i Sverige är inte att vi gör av med för mycket vatten. Vi har tvärtom ett nettoöverskott av vatten. Vi behöver istället hantera avrinningen så att jorden inte försumpas. Klimatförändringarna gör troligen att den totala årsnederbörden kommer att öka hos oss och det måste vi kunna hantera.

LRF har identifierat dränering av jordarna som den viktigaste åtgärden för att hantera och få en jämn tillgång på vatten.

– Då får vi jordar som fungerar som en svamp som kan hålla vatten tillgängligt till grödorna utan att de drunknar.

Enligt Fredrik Andersson bidrar dränering också till att näringsläckaget till omgivande vattendrag och hav minskar.

– Vi vill att vattnet ska infiltrera och stanna i marken.

En annan viktig åtgärd är att bygga bevattningsdammar som kan samla upp vatten som kommer i stora mängder under framför allt höst och vinter.

– Det kommer vara en lösning för en del av den odlade arealen. På andra arealer kommer säkert vattenborror vara lösningen.

Fredrik Andersson tror att det i framtiden kommer ställas högre krav på att kunna hantera både för mycket och för lite vatten – både i lantbruket och i städerna.

– Det kräver kunskap och omsorg om vattnet. Det kommer efterfrågas större kunskap hos bland annat brunnsborrarna om hur mycket vatten av rätt kvalitet vi kan få ut på en viss plats. Hela vårt samhälle är präglat av att vi har gott om vatten. Men vi kan inte ta vattnet för givet i alla lägen längre.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: LRF