Signhild Gehlin, vd Svenskt Geoenergicentrum

I år är det 13 år sedan jag tog steget in i borrbranschens gemenskap med uppgiften att bygga upp Svenskt Geoenergicentrum. Jag har sällan haft skäl att reflektera över det faktum att jag som kvinna är en minoritet i en mansdominerad bransch. Det är i stort sett bara vid de tillfällen då någon ställer en fråga om det. Som nu, när Borrsvängen i detta nummer särskilt lyfter fram kvinnor i borrbranschen.

När jag för nära 40 år sedan valde teknisk linje på gymnasiet var jag högst medveten om att jag växlade in mot ett mansdominerat yrkesliv, via civilingenjörsutbildning och geoenergiforskning till bygg- och borrbransch. Fler kvinnor borde göra det, inte primärt för att jämna ut könsroller och skapa förändring i mansdominerade branscher, utan för att jag verkligen unnar fler kvinnor att ingå i dessa intressanta, konstruktiva och utvecklande sammanhang.

Sedan jag kom in i geoenergibranschen för 30 år sedan har både geoenergimarknaden och andelen verksamma kvinnor i branschen vuxit. Andelen kvinnor som deltar under Svenskt Geoenergicentrums årliga event Geoenergidagen har ökat från en åttondel till en femtedel av deltagarna sedan starten år 2013. Vid Borrföretagens möten är nu omkring var tionde deltagare kvinna. Majoriteten av borrbranschens kvinnor kanske inte står vid borriggen men de har andra centrala funktioner, väl så viktiga, i företagens verksamheter. De bidrar i allra högsta grad till de viktiga och utvecklande diskussionerna under Borrföretagens möten.

Efter tretton år i brunnsborrargemenskapen ser jag fram emot att välkomna ännu fler kvinnor till denna viktiga och utvecklande bransch som bidrar med vatten att dricka, värme och svalka, stabila byggnationer och viktiga mineraler – kort sagt; ett hållbart samhälle.

Att anlägga bevattningsbrunnar är en nischad bransch. Kunderna är förhållandevis få och finns dessutom huvudsakligen inom ett geografiskt begränsat område.

– Vi borrar bevattningsbrunnar för jordbruk, golfbanor och en och annan fotbollsanläggning. Och de flesta uppdragen finns i Skåne och i synnerhet på Kristianstadsslätten.

Det säger Martin Möller som i 15 år har jobbat med vattenbrunnar på Malmberg i Åhus.

Martin Möller jobbar med tekniska lösningar inom borrning för vatten. Kommunala upphandlingar samt uppdrag för industri och lantbruk utgör merparten av arbetet. Just när det kommer till lantbruk kan det bli fråga om att göra bevattningsbrunnar.

– Skåne i allmänhet och slätterna runt Kristianstad utmärker sig geologiskt genom att här är jordarna sandigare än på andra platser i landet. Det gör att jordens förmåga att hålla vatten minskar. Vattnet rinner rakt igenom och ska man odla grödor som potatis och majs så måste man bevattna, säger han.

För bevattningsbrunnar handlar det om stora uttag av vatten – ofta omkring 1 000 liter per minut eller mer.

– För att hitta rätt platser att borra använder vi oss av SGU:s brunnsarkiv och vi har även vårt eget arkiv, som sträcker sig tillbaka ända till 1930. När man har vanan inne går det också att utläsa en hel del av omgivningen när man bedömer var det är bäst att borra och ungefär hur lång rördrivningen kan tänkas bli.

Men resultatet måste bli bra. Ingenting kan ske bara på en höft – Martin Möller trycker på vikten av att göra en ordentlig förundersökning

.– Det kan vara stora och svåra beslut för kunden. För att få anlägga en bevattningsbrunn behöver man en vattendom och en sådan kan kosta flera hundra tusen kronor med alla undersökningar som ska till. Då kan man tycka att det blir dyrt när vi också ska provborra, men det är viktigt att göra allting rätt.

Resultatet av provborrningar kan i slutänden bli både bättre och billigare än man tänkt sig från början.

– När man borrar för vatten måste man hela tiden vara uppmärksam på det material man får upp. Det är inte ovanligt att komma ner i en sprickzon som ger tillräckligt med vatten. Då finns det kanske ingen anledning att gå djupare bara för att man har offererat ett visst djup.

Många bevattningsbrunnar är bergborrade, men i områden med mäktiga sand- och gruslager förekommer även filterbrunnar. De bergborrade är enklare, eftersom de bara kräver att man sätter foderrör ner till fast berg. Men ett par gånger om året är Martin Möller med och projekterar för filterbrunnar, vilket är en annan typ av hantverk.

– Filterbrunnar kräver prover och tester på ett helt annat sätt. Man tar prover på grus och sand från provborrningen och gör blåstest. Då ”blåser” man upp vattnet med tryckluft och mäter hur lång tid det tar att fylla ett kärl på 50-liter samt kollar hur snabbt vattnet blir rent och om det finns lerpartiklar. Blåstesten görs varje meter nere i den önskade formationen.

Markproverna tas sedan med hem och siktas, meter för meter. Det är avgörande för att dimensionera slitsarna i det rör som sedan ska sättas i botten av brunnen och som utgör en del av filtret.

– Det finns två typer av filterbrunnar. I en formationsfilterbrunn lägger sig den befintliga formationen runt det slitsade röret. Till en grusfilterbrunn lägger vi ner tvättat grus av rätt fraktion runt röret, förklarar Martin Möller.

Bevattningsbrunnar för jordbruket är markant mycket större än hushållsbrunnar, som normalt är på 168 eller 139 millimeter. Dimensionen styrs av vilken pump man ska använda.

– Vanligen borras hål på omkring 273 till 323 millimeter beroende på pumpdimension och önskat flöde.

Tekniskt sett skiljer sig annars själva borrningen inte så mycket från annan, mer än att borraren får ta det lite lugnare, menar Martin Möller.

– Maskiner och all utrustning är större och det handlar om stora flöden under högt tryck. Det är mer utmanande och kräver större kontroll – man kan inte bara mata på.

Det har med tiden blivit svårare för lantbrukare att få vattendomar och därmed tillstånd för att kunna ta ut önskade mängder för bevattning av sina grödor. Den ”underjordiska sjön” under Kristianstadsslätten är trots allt inte outtömlig.

– Det är ingen sjö, utan en sandsten med hög genomsläpplighet. Den innehåller mycket glaukonit eller grönsand som släpper väldigt mycket vatten. Det är det som är ”sjön” och även om den kanske inte sinar, så kan det bli problem med föroreningar när vattennivåerna sjunker.

Här har Martin Möller ett medskick – men inte till jordbrukare och myndigheter, utan till industrin som tillverkar utrustningen för bevattning.

– Dagens vattenkanoner, de man oftast ser stå ute på fälten och skjuta ut vatten, är ineffektiva. De slösar vatten. Här borde tillverkarna satsa på att göra mer effektiva maskiner som hushåller med vattnet. Det finns även väldigt fina system med ramp- eller droppbevattning som är mycket mer effektiva. Det behövs fler sådana lösningar om lantbrukarna ska kunna fortsätta driva upp potatis, spannmål och grönsaker.

TEXT: JÖRGEN OLSSON FOTO: MALMBERG

Huvudfrågan för många lantbrukare är hur man ska säkra tillgången på vatten, säger Jonas Jönsson, grönsaksrådgivare på HIR Skåne.
FOTO: HIR SKÅNE

Säkra upp vattentillgången redan nu. Det är Hushållningssällskapets övergripande råd till lantbrukarna.

– Ju större tillgång på vatten du har, desto mer kan du odla och sälja i framtiden, säger Jonas Jönsson, grönsaksrådgivare på HIR Skåne, ett av Hushållningssällskapens konsultföretag.

Hushållningssällskapen fungerar som rådgivare och utbildare inom lantbruket. Det finns 15 olika regionala hushållningssällskap samt några tillhörande konsultbolag runtom i landet. Beroende på de regionala och lokala förutsättningarna fokuserar sällskapen på olika frågor. I Skåne finns en stor grönsaksnäring och potatisodling som kräver mycket vatten. Därför ligger bevattningsfrågor högt på agendan hos HIR Skåne.

– Bevattning är en grundförutsättning för grönsaksproducenter. Vi upplever tillgången på grundvatten som generellt god just nu i Skåne. Men det finns andra aktörer som hävdar något annat. Vi lyssnar på de signalerna och mitt fokus är därför hur vi ska använda dropparna på bästa sätt och få mest för pengarna, säger Jonas Jönsson.

Att vattenfrågorna och inte minst grundvattnet är viktigt för lantbrukarna i Skåne avspeglas i att HIR Skåne just har anställt Oskar Henriksson som miljörådgivare. Oskar är hydrogeolog och en av hans uppgifter är att identifiera uttagsplatser och möjligheter.

– Det finns ett stort behov här kopplat till grundvattenuttag och miljöfrågor, konstaterar han.

I andra delar av landet, som sydöstra Sverige där grundvattentillgångarna är begränsade samtidigt som risken för låga grundvattennivåer är hög, tittar Hushållningssällskapets rådgivare mer på att exempelvis anlägga bevattningsdammar. I sydvästra Sverige råder den motsatta situationen med ett överskott på vatten på grund av stor nederbörd ofta vid fel tillfälle; där ligger fokus på att bli av med vattnet genom till exempel dränering och dikning.

Jonas Jönssons rådgivning är inriktad på hur man använder vattnet mest effektivt. Men det är ändå tillgången på vatten som är den vanligaste frågan som lantbrukarna tar upp med rådgivarna på HIR Skåne.

– Hur ska jag säkra min tillgång på vatten för framtiden, det är huvudfrågan för lantbrukarna. Den kommer ofta upp i samband med rådgivning om andra saker som växtnäring till exempel, berättar Jonas Jönsson.

– Har du 300 mjölkkor får vattnet helt enkelt inte ta slut. Det krävs 100-150 liter vatten per mjölkko och dag – då inser man att det går åt mycket vatten, säger Oskar Henriksson.

Frågan många brottas med är därför om den borra man har kommer att räcka – eller om man redan nu ska komplettera med fler brunnar eller andra lösningar som bevattningsdammar eller kommunalt vatten.

– Framför allt lantbrukare med stora djurbesättningar inser att de måste hitta en lösning. Det är inga små besättningar vi pratar om som får dricksvatten med hjälp av undantaget för husbehov. På sikt är det inte hållbart, konstaterar Jonas Jönsson.

Undantaget de refererar till gäller husbehov för dricksvatten till människor och djur. För det ändamålet krävs inget tillstånd.

– Undantaget förutsätter att det är uppenbart att det inte har en negativ påverkan på den omgivande miljön. Därför är det inte troligt att de stora djurbe- sättningar som finns i dag kan fortsätta vara tillståndsfritt med hänvisning till undantaget för husbehov, förklarar Os- kar Henriksson.

Mot den bakgrunden är deras råd till lantbrukarna att redan nu söka tillstånd för dricksvatten till djuren och samtidigt ta höjd för en utökad verksamhet – även om undantaget fortfarande gäller.

– Se till att ha det på plats så att man har en fördel i framtiden. Om det blir huggsexa om vattnet, då har man säkrat upp sin tillgång om man redan har en vattendom, säger Oskar Henriksson.

Jonas Jönsson menar samtidigt att det inte är säkert att en vattendom är lösningen för framtiden.

– Ett tillstånd är inte värt något om det inte finns vatten. Jag tycker man ska dimensionera verksamheten efter tillgången på vatten och därför först förstå hur tillgången ser ut. Då är i och för sig en tillståndsprocess en bra investering, då det kräver en omfattande undersökning av den lokala tillgången på vatten.

Kraven på vattenkvalitet ökar inom lantbruket. Grundvatten är i allmänhet säkrare än ytvatten ur kvalitetssynpunkt. Jonas Jönsson menar att det ändå inte är det som driver efterfrågan på borrade brunnar.

– Än så länge är det billigare att borra en brunn och pumpa än att bygga en damm. Har man tillgång på grundvatten har man därför i allmänhet redan en brunn.

Men tillgången på grundvatten kommer att bli ett problem för en del lantbrukare. Det är både Jonas och Oskar överens om.

– Vi ser att det redan i dag är lokala huggsexor om vattnet. Det allmänna, industrin och jordbruket konkurrerar om samma tillgångar. Och där ska kanske inte lantbruket vara längst ned i prioriteringen, så som fallet är i dag, säger Jonas och fortsätter:

– Där det är fulltecknat måste vi använda vattnet smartare. Här har jordbruket ett ansvar i att förstå hur man använder vattnet mest effektivt.

Oskar lyfter fram att olika vattentyper kan användas för olika ändamål.

– Grundvattnet kan användas för det mest kvalitetskrävande, till djur och grönsaker. Sedan kan man använda dagvatten för att exempelvis tvätta hallar.

– Jag tror vi kommer att se ännu mer cirkulära lösningar framöver, det vill säga att vi återanvänder till exempel avloppsvatten. Länder som Belgien och Holland, som har starka restriktioner kring uttag av grundvatten, är väldigt duktiga på att återanvända industrins och städernas vatten, tillägger Jonas.

Oskar Henriksson är hydrogeolog och har nyligen anställts av HIR Skåne som miljörådgivare.
FOTO: HIR SKÅNE

Är det dåliga nyheter för brunnsborrarna?

– Så länge vi har tillgång på grundvatten driver det efterfrågan på borrning. Men vi bygger kunskap nu för att vara beredda när brunnarna sinar, säger Jonas Jönsson.

– Att verksamheterna har skalats upp har bidragit till mycket jobb för borrföretagen. Efterfrågan på grundvatten finns. Men någonstans når tillgången en gräns och då blir det ett stopp på borrboomen. Då kommer det bli intressant för lantbruket att titta på andra åtgärder, förklarar Oskar Henriksson.

TEXT: LARS WIRTÉN

Alla borrare har erfarenheter av att kommuner har gett avslag på ansökningar om borrtillstånd. Men även svårare fall kan lösa sig, om alla parter bjuder till. David Johansson på Finspångs Brunnsborrning FBB har ett aktuellt exempel från Norrköping, där en stor investering i geoenergi räddades tack vare konstruktiv dialog och lösningsfokus.

Ärendet gäller en stor fastighet i det gamla industrilandskapet i centrala Norrköping. Här fanns det indikationer på att en tidigare verksamhet hade lämnat föroreningar i marken.

– Det fanns tidigare provborrningar, tre stycken, som inte visat på några markföroreningar. Däremot gick det att uppmäta förhöjda halter i inomhusluften, säger David Johansson.

Misstanken var att fastighetens bottenplatta var förorenad av klorerade lösningsmedel och farhågan blev att sprickor i plattan skulle leda ner föroreningarna till grundvattnet.

– Givetvis ska man vara försiktig när det gäller olika typer av föroreningar och i synnerhet när det gäller klorerade lösningsmedel. Oljebaserade föroreningar håller sig i regel på ytan, men de klorerade har högre densitet och kan tränga ner och transportera sig vidare, konstaterar David Johansson.

FBB hänvisade till Normbrunn -16 samt Borrföretagens nyproducerade guide för handläggare, Geoguiden, och hur den visar på olika tillvägagångssätt för att med bland annat stålrör och partiell återfyllning täta bort föroreningar.

Men Norrköpings miljöskyddsenhet nöjde sig inte med det. De krävde fler provborrningar som kunden fick betala. Kostnaderna drog snabbt i väg.

– En mindre beställare hade sannolikt backat ur och projektet hade gått i stöpet. Nu handlade detta om en väldigt stor investering där kunden var genuint intresserad av ett energisystem som bidrar till minskat klimatavtryck för fastigheten. De var angelägna om att systemet skulle bli verklighet och bestämde sig för att gå vidare med kompletterande provtagningar och borrningar.

Men är det inte självklart att man, som Norrköpings kommun i det här fallet, är väldigt försiktig när det gäller så potenta föroreningar?
– Jo, det ska man absolut respektera. Finns det indikationer så behöver den typen av ärenden få ta längre tid inom en rimlig skälighet, säger David Johansson. Initialt tyckte vi att de gick lite för långt med försiktighetsprincipen. Vi har tidigare erfarenheter från andra orter där fastighetsägare inte orkar eller tycker det blir för kostsamt att bemöta besluten.

Lyckligtvis, säger David Johansson, visade miljöskyddsenheten en vilja att föra en dialog. Man höll ett antal möten, som han beskriver som ömsesidigt givande och utbildande, och vid ett av dem medverkade även Borrföretagens vd Mattias Gustafsson som sakkunnig geolog.

– Långt ifrån alla kommuner väljer dialog och konstruktiva möten, man kan säga nej rakt av bara på misstanken om en förorening. Här valde kommunen att gå väldigt grundligt till väga, men öppnade också för dialog och förståelse vilket jag vill rikta särskilt beröm för.

”Vår handläggning ska präglas av respekt”, säger Magdalena Öberg, chef för miljöskyddsenheten i Norrköpings kommun. FOTO: PRIVAT

Magdalena Öberg är chef för miljöskyddsenheten i Norrköpings kommun.

Hur skulle du beskriva Norrköpings inställning till energiborrning?
– Vår inställning är att det är tillåtet om det kan ske så att det inte påverkar hälsa och miljö negativt. Vi granskar varje fall för sig och förlägger om försiktighetsmått, så att borrning kan ske på ett säkert sätt. Det händer också att vi bedömer att det inte går att borra säkert.

Hur såg problemet med den aktuella fastigheten ut, ur ert perspektiv?
– Det fanns misstankar om föroreningar i form av klorerade lösningsmedel. I och med att området inte var utrett så behövde det undersökas vidare för att utesluta att borrning skulle ge negativ påverkan på hälsa och miljö.

En ganska färsk rapport från Statens geotekniska institut, SGI, anger säkerhetsavstånd till borrning vid kända föroreningar. Hur tungt väger den rapporten för er?
– SGI är en vägledande expertmyndighet och vi ser rapporten just som en vägledning. Den är ingen regel, utan det viktiga är att vi ser på varje fall enskilt.

Sett utifrån hade det kunnat vara lätt att neka tillstånd i det här fallet. Men ni valde dialog och samarbete – hur gick era resonemang?
– Vi som tillsynsmyndighet har skyldigheter enligt förvaltningslagen. Vi ska vara tydliga och begripliga, vi ska underlätta för enskilda och vår handläggning ska präglas av respekt. Det är en serviceskyldighet vi har och i det här väldigt komplexa ärendet såg vi det som viktigt att mötas i dialog för att kunna fatta ett rättssäkert beslut. Det behövdes ett antal möten för att skapa förståelse för varandra och för problemen med fastigheten.

David Johansson ser gärna att det går till på det här sättet i fler ärenden.

– Det är ju just dialogen vi vill ha. En chans att förklara vad det är vi gör och vilka metoder vi har för att säkra borrhålen. Norrköpings kommun hade gjort ett väldigt grundligt arbete och de krävde mycket, men dialogen och viljan att hitta en lösning gjorde att vi och vår kund slutligen fick tillstånd.

TEXT: JÖRGEN OLSSON

I Östersunds kommun finns sex vattenskyddsområden, varav flera stora. Ett av dem innefattar stora delar av centralorten, och utgör samtidigt kommunens dricksvattentäkt. Hur påverkar det handläggningen av borrärenden? Borrsvängen ringde upp Johan Persson, biträdande avdelningschef på samhällsbyggnadsförvaltningen.

Storsjön förser cirka 55 000 invånare med kommunalt dricksvatten. Därför finns ett vattenskyddsområde som innefattar stora delar av centralorten Östersund. Dessutom finns stora vattenskyddsområden söder om tätorten. Trots det finns inga generella begränsningar i skyddsföreskrifterna för borrning, mer än att det kräver en anmälan till kommunen.

”I grunden ser vi positivt på energiborrning”, säger Johan Persson på samhällsbyggnadsförvaltningen i Östersund.

– Det är egentligen ingen skillnad mot andra områden utanför skyddsområdet, mer än att vi är mer vakna för hur borrkaxet tas om hand, säger Johan Persson.

Något kommunen tittar extra noga på är att borrkax inte släpps ut direkt i Storsjön eller via dagvattennätet.

– Vi är noggranna när det gäller borrkax. Vi har även områden med skyddsvärda vattendrag att ta hänsyn till. Där har vi haft exempel på borrentreprenörer som har haft svag avskiljning av borrkax, vilket har lett till grumlingar över fiskens lekbottnar, berättar Johan Persson men tillägger:

– Överlag tas borrkaxet om hand på ett bra sätt, vi har inga större problem vad gäller utsläpp. Det har varit några händelser, men jag tycker att borrbranschen sköter sig.

Hur ser ni på brunnsborrning rent allmänt?
– I grunden ser vi positivt på energiborrning. Det är en fråga om effektiv energianvändning, vi ser det som en del i vårt arbete att bli en fossilfri kommun. Där har geoenergi sin plats. Därför är vi glada att vi inte behöver ha stora förbudsområden, även om vi har förbud för borrning i vissa vattenskyddsområden.

– Sedan har vi en del områden med förorenad mark, där det har varit svårt att ge borrtillstånd. Då har vi försökt justera placeringen av borrhålen och på så sätt göra det möjligt att borra. Vår prövning gäller ju eventuella miljö- och hälsorisker i samband med borrningen.

Vad ställer ni för krav på energiborrning; vilka uppgifter begär ni in i samband med en anmälan?
– Vi begär först och främst in en karta med fastighetsgränser och andra kända borrhål utmärkta, både energi- och vattenbrunnar, enskilda avlopp och annat som kan påverka. Vi vill även veta vilken typ av köldbärarvätska och köldmedier som kommer att användas, liksom hur borrkaxet kommer att hanteras.

Vad kan föranleda ett nej?
– Det skulle vara om man kommer för nära en tomtgräns eller andra borrhål. Vi vill att man håller sig tio meter från tomtgränsen. Det kan också vara om borrningen sker nära skyddsvärda områden eller förorenad mark. Men vi har en bra dialog med borrentreprenörerna, oftast löser vi det genom att justera borrplanen. Vid förorenad mark som inte är utredd kan det till exempel vara en billigare lösning att försöka hitta en annan lokalisering än att behöva provborra.

Tycker du att tillståndsprocessen kan förenklas?
– Det går alltid att effektivisera. Jag tycker inte vi ska fråga om onödiga saker i anmälningshandlingarna. En annan viktig aspekt är att ha erfaren personal som är van vid att handlägga. Det här är en typ av ärenden vi hanterar rätt snabbt, det tar vanligen en till två veckor.

Statens geotekniska institut, SGI, har nyligen gått ut och rekommenderat att avståndet till ett område som misstänks vara förorenat av klorerade lösningsme- del ska vara 100-150 meter vid borrning. Hur förhåller ni er till det?
– Vägledningar är vad de heter, vi bedömer alltid utifrån det enskilda fallet. Vi tar fram våra egna rutiner, men det är bra att det tas fram allmänna råd, det hjälper oss.

Hur hanterar ni målkonflikter som kan uppstå kopplade till geoenergi, exempelvis där energiborrning kan krocka med miljöhänsyn och även kommunala fjärrvärmeintressen. Vilket väger tyngst?
– Som myndighet gör vi inga sådana avvägningar, vi prövar varje ärende strikt utifrån miljö- och hälsoskyddslagstiftningen. Vi avväger inte vilka energisystem som ska väljas.

Behöver ni mer stöd och kunskap om borrning och geoenergi?
– Det är alltid bra att ha en diskussion med branschen och att det finns utbildningar och underlag att ta del av. Det sker hela tiden en teknikut- veckling, samtidigt som det kommer in nya medarbetare på tillståndssidan. Därför är det viktigt att vi har färsk och bra information att ta del av. Vi tycker också det är viktigt att ha en dialog med fastighetsägare och entreprenörer för att kunna justera planerna om det behövs. Det är viktigt för att handläggningen ska gå snabbt.

TEXT: LARS WIRTÉN