Så kan vi skydda dricksvattnet

Rent dricksvatten är inte längre en självklarhet i Sverige. Kraftfulla politiska insatser måste till för att vända utvecklingen. Det är budskapet i en debattartikel i Sydsvenskan som en rad experter och branschföreträdare skrev under i samband med Grundvattendagarna i Lund.

Grundvattennivåerna i landet har sjunkit varje år sedan 2015, samtidigt som kemiska och mikrobiella föroreningar gör att yt- och grundvattnets kvalitet försämras, skriver författarna och konstaterar: ”Det är kostsamt och besvärligt att kontrollera, ersätta och rena vattnet från föroreningar för att uppnå dricksvattenkvalitet.”
Debattörerna kräver därför insatser inom fyra huvudområden för att säkra tillgången på vatten av god kvalitet i framtiden i Sverige.

  • Satsa på en nationellt täckande kartering av Sveriges grundvattenresurser. De extrapengar regeringen har avsatt räcker inte.
  • Öka takten när det gäller sanering av förorenade områden.
  • Skapa en myndighet som har huvudansvar för landets vattenresurser, för att övervaka och skydda dem. I dag är ansvaret fördelat mellan nästan tio myndigheter.
  • Skjut till pengar för forskning om vattenrening, sanering, skydd och värdering av vattenresurser.

Charlotte Sparrenbom, docent och lektor i geologi vid Lunds universitet. Foto: Peter Kroon

Ingen vet

Charlotte Sparrenbom, docent och lektor i geologi vid Lunds universitet, är huvudförfattare till debattartikeln. Hon menar att huvudproblemet är att ingen vet hur det står till med vår framtida vattenförsörjning. Övervakningen av grundvattnet är för dålig vilket också leder till kritik från EU, vars vattendirektiv säger att varje medlemsland ska mäta och kontrollera alla så kallade vattenförekomster.
– Tittar man på SGU:s grundvattennät så har det visserligen utökats, men det räcker inte alls till. Vi har potentiellt 83 000 förorenade områden. Det kan vara påverkan från allt från stora industrier till små mekaniska verkstäder och kemtvättar. Kemikalier som hamnar i marken går så småningom vidare till grundvattnet. Väl där börjar kemikalierna transporteras, säger Charlotte Sparrenbom.
Hon påpekar att endast en tredjedel av de områden som kan vara förorenade har inventerats.
– Med andra ord har vi inte koll på två tredjedelar. De ligger därute som tickande bomber. Det kommer att kosta enorma summor, men vi måste hitta lösningar. Staten borde ha tagit tag i detta långt tidigare.

Ett övergripande ansvar

En av punkterna i debattartikeln adresserar ansvar och organisation i den statliga förvaltningen. Författarna efterlyser en myndighet som har det övergripande ansvaret för alla vattenfrågor. I dag är ansvaret vida spritt över olika myndigheter.

  • SGU ansvarar för grundvattnet.
  • Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för yt- och havsvatten.
  • SMHI övervakar nederbörd, tar fram vattenprognoser baserade på ytvattnet och bedriver forskning.
  • Livsmedelsverket ansvarar för vatten som dricksvatten.
  • Fem olika vattenmyndigheter är kopplade till de olika avrinningsområdena i Sverige. Dessa ansvarar för rapporteringen till EU.
  • Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för Sveriges miljömål och administrerar bidrag till sanering av en del förorenade områden.

Charlotte Sparrenbom menar att ingen tar helhetsansvar för just vattenfrågorna.
– Det är viktigt att vi tar de här frågorna på allvar och ser att tillgång och kvalitet hör ihop. Vi behöver säkra både att vi har tillräckliga mängder och att vattnet håller bra kvalitet.

Ingen långsiktighet

Just nu har SGU fått extra pengar till att kartera förekomsten av grundvatten. Med helikopter kartläggs stora områden och nu i höst flyger man i delar av Skåne och Blekinge. Tidigare har SGU flugit även över Gotland, Öland, Östergötland, Västergötland, Halland och Örebro län. Men det är medel som tar slut nästa år. Charlotte Sparrenbom är kritisk:
– SGU får aldrig en långsiktig möjlighet att utföra det här viktiga arbetet.
I Brunnsarkivet finns mycket information att hämta, men Charlotte Sparrenbom menar att det inte räcker för att skapa sig en heltäckande bild.
– Det är olika kvalitet på det som kommer in och det finns fortfarande äldre brunnar som inte är rapporterade.

Efterlyser reaktioner

Det är sällan vattenprover är tagna och vattennivåerna är osäkra då de mäts i samband med att man borrar. Brunnsarkivet omfattar dessutom bara borrade brunnar, de grävda brunnarna har vi inga data om.
”Vi är förundrade över att politiker vågar låta bli att satsa på ökad kunskap och samordning när det gäller landets framtida vattenförsörjning”, avslutar artikelförfattarna.
– De reaktioner jag får från branschen är att vi behöver ta tag i precis det här. Men jag får inga reaktioner från politiskt håll, säger Charlotte Sparrenbom.

Utöver Charlotte Sparrenbom undertecknades debattartikel av följande personer:

Johan Barth, hydrogeolog, vd Geotec, Svenska Borrentreprenörers Branschorganisation.
Göran Persson, ordförande i Sveriges Avantiborrares förening.
Peter Dahlqvist, Carola Lindeberg och Maria Åkesson, verksamma vid SGU.
Torleif Dahlin och Kenneth M Persson, professorer vid LTH, Lunds universitet.
Lars Rosén, professor vid Chalmers tekniska högskola.
Fritjof Fagerlund, universitetslektor i geohydrologi, Uppsala universitet.
Gerhard Barmen och Jan-Erik Rosberg, universitetslektorer i grundvattenteknik vid LTH, Lunds universitet.
Jenny Norrman, docent vid Chalmers tekniska högskola.
Hans Jeppsson, hydrogeolog, konsultföretaget WSP.
Nikolas Höglund och Sofia Åkesson, doktorander i geologi, Lunds universitet.
Bo Olofsson, professor vid KTH.
Jeffrey Lewis, senior hydrogeolog Tyréns AB och docent vid Göteborgs universitet.

Text: Lars Wirtén

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *