Återfyllning – SGU: Föroreningar ökar behovet

Återfyllning är en bra möjlighet att få tillstånd att borra energibrunnar på platser där kommunen annars hade sagt nej. Det menar Mattias Gustafsson, statsgeolog på SGU.

– Tidigare var det nog vanligare att kommunerna reflexmässigt sa nej. Nu är det vanligare att man ger tillstånd med krav på återfyllning.

I Normbrunn -16 finns en sida om återfyllning av borrhål. Här skriver SGU att energibrunnar är den typ av borrhål som utgör den största potentiella risken för grundvattnet, då dess vatten inte dricks och därmed inte blir kontrollerat.

”Där ett borrhål utgör risk för negativ påverkan på ett grundvattenmagasin kan återfyllning eller andra tätningsåtgärder vara nödvändiga”, skriver SGU.

De traditionellt vanliga fallen rör borrning i vattenskyddsområde nära en grundvattentäkt och i kustnära områden med risk för saltvatteninträngning. Även i områden med risk för negativ påverkan på grundvattnet från oönskade mineraler som i alunskiffer kan återfyllning behövas. Den typ av fall som ökar mest gäller dock borrning i förorenad mark.

Mattias Gustafsson, statsgeolog SGU.

– Marknaden för energiborrning växer mest med större anläggningar för exempelvis kommersiella byggnader. Då hamnar man allt oftare i förorenad industrimark. Här kan återfyllning bli ett krav från kommunen för att minska risken att man sätter föroreningarna i rörelse. Här ser vi ett ökat behov av att återfylla borrhål, säger Mattias Gustafsson.

Större acceptans

I vattenskyddsområden kan återfyllning vara ett starkt argument att få borra en energibrunn.

– Min känsla är att det råder en allt större acceptans för återfyllning och att det är en lösning som gör att parterna kan enas, istället för att det inte blir någon energibrunn alls.

Mattias Gustafsson menar att en energibrunn i sig kan vara positiv för vattenskyddsområdet, då en geoenergianläggning kan ta bort behovet av transporter i området om den till exempel ersätter en pelletspanna.

– Alla transporter utgör en risk för utsläpp av drivmedel vid en olycka i ett vattenskyddsområde.

Restriktiva i primärzonen

Ibland är SGU remissinstans inför kommunernas beslut om borrningar i vattenskyddsområden. Mattias Gustafsson har tittat på myndighetens remissvar de senaste åren.

– I den primära skyddszonen är vi generellt restriktiva till borrning. I den sekundära zonen har vi i princip alltid svarat att vi anser att det går bra att borra, men med krav på någon form av återfyllning. Min känsla är att också kommunerna själva allt oftare säger ja till borrning mot att man kräver återfyllning.

Inget egenvärde

SGU har ingen egentlig synpunkt på om borrhålet ska återfyllas helt eller om det räcker med delvis återfyllning.

– Det viktigaste för oss är att man återfyller från botten av riskområdet och uppåt. Det finns inget egenvärde i att återfylla ett helt borrhål. Det räcker att den del där det finns risker återfylls.

SGU har heller inga generella synpunkter på vilket material som används. Valet måste avgöras av de specifika förhållandena på platsen och syftet med återfyllningen, säger Mattias Gustafsson.

– Huvudsaken är att det blir tillräckligt tätt i förhållande till den miljö man är i och vad man vill uppnå. Här måste vi kunna förlita oss på utförarens fackmannamässighet, vi vill inte peka ut det ena eller andra materialet. Det viktiga är att brunnsborraren väljer rätt material utifrån vad som ska återfyllas och varför.

Text: Lars Wirtén, Foto: Aline Lessner.