Styrande handbok blir mer vägledande

Susanna Hogdin, tf chef på HaV:s miljöprövningsenhet.

– Vi vill peka på att det finns fler faktorer än bara vattnets uppehålls- och transporttider som är betydelsefulla. Framför allt vill vi att man fokuserar mer på befintliga och potentiella risker i området.

Det säger Susanna Hogdin, tillförordnad chef på Havs- och vattenmyndighetens miljöprövningsenhet, om de nya riktlinjerna för vattenskyddsområden som kommer att gälla från årsskiftet.

Havs- och vattenmyndigheten publicerar en ny handbok om vattenskyddsområden runt årsskiftet. I den utvecklar man de tidigare grundprinciper som har gällt när ett vattenskyddsområde ska avgränsas och delas in i olika zoner. Fram till nu har tillrinningsområdet varit utgångspunkt för avgränsning. Inom området har vattnets uppehållstid avgjort indelningen i olika zoner: 100 dagar för den primära zonen och ett år för den sekundära skyddszonen vad gäller grundvatten.

– Det här har lett till bekymmer och indelningar som inte nödvändigtvis innebär det bästa skyddet för grundvattnet. Det rör sig långsamt, vilket innebär att zonerna i en del fall bara täcker en liten del av det skyddsvärda området. Eftersom uppehållstiderna i mark alltid räknas från uttagspunkten, missar man ibland att skydda sådana områden som är betydelsefulla för grundvattenbildningen, säger Susanna Hogdin.

För ytvattentäkter har problematiken varit den omvända. Genom att fokusera på transporttider har en del vattenskyddsområden blivit extremt stora och därmed svåra att hantera.

– I den nya handboken pekar vi därför på flera faktorer att beakta för att avgränsa och vid behov indela vattenskyddsområdet i zoner. Vi anser att den tidigare handboken har varit för styrande genom att den angav en exakt metod som ibland inte passat förutsättningarna vid enskilda vattentäkter. Vi lanserar istället ett sätt att tänka kring att analysera risker och reglera vad som behövs i det enskilda fallet. Det gör onekligen att det kan bli mer komplicerat att inrätta vattenskyddszoner. Samtidigt tror vi att ett sådant förhållningssätt kommer bidra till att de vattenskyddsområden som inrättas blir mer ändamålsenliga och utgöra ett bättre skydd.

Vattentäktszon tas bort

Rekommendationen att fastställa en vattentäktszon har tagits bort helt i den nya handboken.

– Vattentäktszonen är enligt praxis ett litet geografiskt område runt en uttagspunkt, infiltrationsbassänger, vattenverk och eventuell annan fast utrustning för dricksvattenproduktionen. Rekommendationen har alltid varit att vattentäktszonen ska vara ett inhägnat område dit enbart dricksvattenproducenten har tillträde. Vi bedömer att det är viktigt att säkra tillträde och skalskydd för ett område som motsvarar en vattentäktzonen. Däremot rekommenderar vi inte att vattentäktzonen fastställs formellt i ett beslut om vattenskyddsområde. Ett sådant område säkras mer effektivt med stöd av andra lagrum. Eftersom inga andra än dricksvattenproducenten bör ha tillträde till vattentäktzonen finns heller inga fördelar med att fastställa området med särskilda bestämmelser. Därutöver finns också en risk för att skyddsvärda uppgifter om dricksvattenproduktionen sprids via kartor på ett olämpligt sätt.

Handboken behövs

Från början ville Havs- och vattenmyndigheten gå så långt som att skrota handboken helt och istället fokusera på fördjupande vägledningar inom vissa centrala områden. Men på den punkten protesterade många remissinstanser.

Det finns ett stort behov av och efterfrågan på en handbok som kan utgöra en form av uppslagsverk och som kan hantera många olika frågeställningar inom området. Så vi behåller den formen och återanvänder det vi tycker är relevant. Vi är tydligare i den nya handboken med hur man ska använda riskbedömningar för att motivera föreskrifter. Vi menar att en handbok aldrig ska motivera en föreskrift, utan att det alltid är de specifika förhållandena på plats som ska utgöra grunden. Vi vill helt enkelt att föreskrifterna blir mer ändamålsenliga.

Försiktigare med tillstånd

Susanna Hogdin menar att det är viktigt att beakta den miljölagstiftning som redan finns. Föreskrifterna ska vara ett komplement till grundläggande miljölagstiftning som, där det behövs, skärper upp regler om markanvändning.

– Det kan finnas anledning att ha specifika och tydliga krav i ett vattenskyddsområde. Men man ska aldrig dubbelreglera eller reglera för säkerhets skull.

Därför uppmanar man till att vara mer försiktiga med att kräva tillstånd för verksamheter, något som kan komma att påverka borrningsbranschen.

– Utan att ha något facit kan jag föreställa mig att det kommer ställas färre krav på tillstånd för borrning. Det är i dag en mogen bransch som regleras genom miljöbalken och SGU har tagit fram riktlinjer i Normbrunn. Men det finns områden med exempelvis sedimentära bergarter där det kan vara rimligt att kräva speciella tillstånd. Det kan också finnas områden där det finns föroreningar i marken, där det måste finnas särskilda restriktioner för borrning och andra underjordsarbeten, säger Susanna Hogdin.

Susanna Hogdin poängterar att befintliga vattenskyddsområden fortsätter att gälla som tidigare.

– I dag har vi cirka 1 600 fastställda vattenskyddsområden i Sverige som har beslutats vid olika tidpunkt och med individuella bestämmelser. För att veta vad som gäller i dessa områden måste man gå tillbaka till respektive beslut och kontrollera vad som beslutats.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: HAV