Här är de vanligaste jordarterna

När vi skriver om geologi och olika markförhållanden i Borrsvängen rör det sig nästan alltid om berg: olika bergarter, dess struktur, sprickzoner med mera. Det som ligger ovanpå, jordlagret, ägnar vi ofta mindre tid och intresse, förutom dess mäktighet, det vill säga djup ner till berg: hur mycket foderrör behöver drivas? I det här numret av Borrsvängen lyfter vi blicken till det lösa material som ligger ovanpå berggrunden och som i hög grad formats av inlandsisen, havet, älvar, sjöar, vind och organiska processer.

Vi börjar med en översiktlig sammanställning av de vanligaste jordarterna. Därefter gräver vi lite extra djupt kring några olika aspekter kopplat till jordarter: Filterbrunnar, risk för skred, sura sulfatjordar och grävda brunnar. En extra jordnära utgåva av Borrsvängen med andra ord!

Sverige brukar jordarterna delas in textur, det vill säga hur kornstorleken fördelas. Typiskt för de flesta svenska jordarterna är att de är avsatta under och efter den senaste istiden och räknas därför till de glaciala jordarterna. De jordarter som har bildats sent efter den senaste istiden kallas postglaciala jordarter. Om man förenklar den svenska jordartskartan rejält ser mönstret ungefär ut så här.

1. Morän – nästan överallt
Morän dominerar stora delar av Sverige. Den är särskilt typisk för Norrland, Småland och skogsbygderna. Landskapet blir ofta småkuperat med berg i dagen, moränhöjder och små sjöar. Moränen ligger generellt direkt ovan berggrunden, och kan i många fall finnas under yngre jordarter som lera, svallsand och torv.

2. Lera – framför allt de stora slätt- och dalgångarna
De stora jordbruksområdena i Skåne, Västergötland, Östergötland och Mälardalen har stora områden med lera. Lera förekommer också längs Norrlandskusten, där den tidigare havsbottnen höjts över havet genom landhöjningen.

3. Sand och grus – åsarna och älvdalarna
Rullstensåsarna, exempelvis Uppsalaåsen, Badelundaåsen genom Svealand och Stockholmsåsen, består huvudsakligen av sand och grus. De är rester av de stora smältvattenälvar som rann från inlandsisen. Rullstensåsarna höjer sig ofta markant över landskapet och kan följas i många mil.

4. Torv – våtmarkerna
Torv finns framför allt där vatten har hindrat nedbrytningen av växtmaterial. Norrland har mycket stora torvmarker, men torvmarker finns också rikligt i Småland och andra delar av landet.

5. Silt – särskilt viktigt längs Norrlandskusten
Silt och lera har stor betydelse för de geotekniska förhållandena längs Norrlandskusten och i älvdalarna. Kombinationen av finkorniga sediment och landhöjning har skapat förutsättningar för bland annat erosion och skred, varför den även benämns flytjord.

För exempelvis grundläggning, borrning och geoenergi är jordartens egenskaper mycket viktiga:

• Morän: ofta god bärighet, men mycket varierande sammansättning och kan innehålla stora block.
• Sand/grus: lätt att dränera och ofta goda grundvattentillgångar, men kan vara instabilt vid schaktning.
• Lera: låg genomsläpplighet och kan vara mycket känslig för sättningar. Lerområden kan ge upphov till artesiskt vatten i lågpunkter.
• Silt: särskilt problematisk ur geoteknisk synpunkt eftersom den kan förlora hållfasthet när den mättas med vatten. Silten är mycket tjälskjutande.
• Torv/gyttja: mycket låg bärighet och stora sättningar – normalt olämplig som naturligt underlag för grundläggning eller borrning.
• Isälvsavlagringar: mycket intressanta för grundvatten och geoenergi eftersom sand och grus kan ha hög hydraulisk genomsläpplighet.
• Fyllning: kräver särskild undersökning eftersom egenskaperna kan variera kraftigt inom mycket korta avstånd. Finns ofta i stadsmiljö.

Den klart vanligaste jordarten. En osorterad blandning av lera, sand, grus, sten och block som avsatts direkt av inlandsisen.
Moränen ligger generellt direkt på berget och innehållet är kantigt.
Ofta relativt näringsfattig och väldränerad. Så kallad moränlera är dock finkornig och nyttjas som bördig åkermark i exempelvis Skåne.

FOTON: LARS WIRTÉN