Tankar på nattgammal is

MATTIAS GUSTAFSSON, VD BORRFÖRETAGEN
FOTO: LARS WIRTÉN

Hösten har kommit, valet är över och det är dags att skriva en ny ledare till Borrsvängen. Det finns tankar om lämpligt innehåll men det vill inte riktigt komma ut något bra som kan fylla en hel sida. Detta trots att det finns både låga grundvattennivåer, skenande el- och dieselpriser och efterdyningar av valet som material.

En snabb titt i äldre ledare av Borrsvängen i eftervalstider ger en gemensam nämnare. Ingen politik, men däremot låga grundvattennivåer och vikten av att göra ett bra jobb som borrare.

Idétorka beskrivs ofta som ett misslyckande. Den tomma sidan blir ett bevis på att fantasin svikit, kreativiteten är kvar på semester och att man själv borde ha kommit längre. Inte sällan är det i tystnaden mellan två tankar på tunn is som det verkliga skapandet börjar: Idétorka är inte motsatsen till kreativitet – den är en del av den.

I ett samhälle där allt ska gå snabbt har vi bli- vit dåliga på att stå ut med mellanrummen. Alla vill producera direkt, publicera direkt, prestera direkt. Tankar ska helst levereras som färdiga produkter, putsade och säljbara. Den som tvekar riskerar att uppfattas som ineffektiv. Den som säger ”jag vet inte än” låter nästan provocerande i en tid där varje fråga förväntas ha ett omedelbart svar.

Men idéer fungerar sällan så. De uppstår inte alltid för att vi trycker hårdare på oss själva. Ofta kommer de när vi vågar röra oss långsammare: promenera utan mål, titta ut över en borrplats eller bara låta hjärnan vila från kravet på nytta. Det som ser ut som passivitet kan i själva verket vara förberedelse. Den upplevda tomheten kan vara en nödvändig paus innan nästa tanke tar form.

Arbetslivet skulle vinna på att ge mer plats åt fördjupning, omprövning och långsamhet. Krea- tivitet föds inte bara ur inspiration, utan också ur motstånd. Den som aldrig kör fast tvingas sällan tänka om. Och den som aldrig tänker om riskerar att bara upprepa det redan sagda eller gjorda. Det gäller att våga kliva ut på den tunna isskorpan för att nå något nytt.

Idétorka är alltså inte något vi genast måste fly ifrån. Den kan vara en signal om att byta per- spektiv, fylla på med nya intryck eller helt enkelt acceptera att skapande arbete inte alltid följer ett schema. Den tomma sidan eller det komplicerade borruppdraget är inte fienden. Det är en början. Frågan är om vi vågar ge den tid nog att bli något mer.

Vi får hoppas att trenden vänder så att inte nästa val innebär både torka på idéer och sinade brunnar, men att vikten av den gode och pålitlige borraren kvarstår.

Med en förhoppning om påfyllning både i magasin och i tankebanorna framöver, och att våga ta steget ut på något som bär oss mot nya mål.