Brist på dricksvatten ställer krav på utredning

I Västervik, skärgårdskommun i Kalmar län, har man flera utpekade områden där det krävs tillstånd för att få borra dricksvattenbrunn.

– I de områdena ställer vi i princip alltid krav på en fördjupad geohydrologisk utredning för att ge tillstånd. Det händer ganska ofta att det blir avslag, säger Magnus Österlund, miljö- och hälsoskyddsinspektör i kommunen.

Eva Gustafsson handlägger ärenden med energibrunnar i Västervik.
FOTO: SARA NORDLING

Borrtillstånd för geoenergi och vatten handläggs i Västervik av två olika grupper inom miljö- och byggnadskontoret. Magnus Österlund har ärenden kring dricksvatten och enskilda avlopp, kollegan Eva Gustafsson tillhör hälsoskyddsgruppen och behandlar anmälningar och tillståndsansökningar för alla anläggningar som innefattar värmepumpar.

– När det gäller geoenergi räcker det i de allra flesta fall med en anmälan. Men är man inom vattenskyddsområde eller där det finns kända markföroreningar så kan det krävas tillstånd, säger Eva Gustafsson.

– Generellt kräver vi att man följer Normbrunn -16 och vi vill att man anlitar ett certifierat borrföretag. Har sökanden valt en borrare utan certifikat så informerar vi om att vi gärna ser att man anlitar en sådan och har den dialogen innan vi skriver ut beslutet.

Till slutet av oktober i år hade 52 ansökningar om borrning för geoenergi kommit in. Eva Gustafsson menar att det efter ett par år med färre ansökningar är på väg att öka och närma sig 2021 och 2022 års nivåer, då man behandlade 87 respektive 72 ansökningar.

– Själva processen med att söka kan nog inte bli så mycket enklare än vad den är. Vi har ju lagkrav att förhålla oss till och behöver få in tillräckligt mycket information för att kunna göra en bedömning. Om ansökan är komplett går det rätt fort och är det inga konstigheter i ärendet så har de allra flesta fått ett beslut inom tre veckor.

Faktorer som kan göra att det tar längre tid är till exempel om borrningen ska ske på förorenad mark eller om man vill borra närmare tomtgränsen än tio meter.

– Då behöver vi kolla med kollegorna som jobbar med markföroreningar eller höra grannar, säger Eva Gustafsson.

På områden med kända markföroreningar händer det att det blir avslag på ansökan om att borra.

– Vi har ett antal områden där vi vet att det finns klorerade lösningsmedel i marken. Då vänder vi oss alltid till våra miljöskyddsinspektörer, för att få veta om det är lämpligt att borra där, innan vi fattar beslut, säger Eva Gustafsson.

I sådana ärenden gör Västerviks kommun, i dialog med sökanden och borrföretaget, en bedömning i varje enskilt fall. Det ses som viktigt att sökanden snarast får veta om det finns hinder för tillståndet.

– Ibland har sådana ärenden löst sig genom att man har kunnat flytta borrhålet. Men vi har inga generella bestämmelser om avstånd från föroreningen, utan det avgörs från fall till fall, bland annat beroende på vad vi vet om hur grundvattnet rör sig. I de fall där det trots allt blivit avslag har det kunnat bero på att man inte har möjlighet att flytta borrhålet eller att hela tomten har bedömts vara för nära föroreningen, säger Eva Gustafsson.

Hon har jobbat med frågor kring borr- ning sedan 2009 och hon och kollegorna håller sig à jour med forskning och utveckling genom att läsa de vägledningar, riktlinjer och rapporter som kommer.

– Det har också varit lite kurser genom åren och jag har varit med och sett när man borrat en stor anläggning med 30 hål. Vi planerar också för att göra ett nytt studiebesök vid en brunnsborrning inom kort.

Förutom att vända er till kollegor, kan det hända att ni behöver mer stöd för att fatta ett beslut och vart vänder ni er i så fall?
– Vi har ju nästan bara anmälningsärenden, men jag vet att vi tidigare om åren har varit i kontakt med både SGI och SGU när det har varit svårbedömt. De tittar på geoenergianläggningar ur sitt perspektiv och har bra vägledningar.

Kan det uppstå målkonflikter mellan geoenergi och kommunal fjärrvärme?
– Det är flera år sedan vi hade anledning att kolla det. Men vill någon byta från fjärrvärme till bergvärme så säger vi inte nej till det, det har vi inte rätt till.

Det kan vara svårt att få tillstånd att borra egen vattenbrunn i Västervik, berättar Magnus Österlund på miljö- och byggnadskontoret.
FOTO: PRIVAT

I Magnus Österlunds arbetsgrupp jobbar man bland annat med enskilt dricksvatten.

– Vi är en skärgårdskommun och i de kustnära områdena är det generellt väldigt tunna jordlager med stor avrinning och därigenom knapphet på sötvatten.

Man har lokala hälsoskyddsföreskrifter i en zon på ungefär två kilometer från kustlinjen där det är anmälningsplikt för att borra. Inom den zonen finns därtill ett antal utpekade områden med sammanhållen bebyggelse, främst fritidshusområden, där det råder tillståndsplikt.

– Det handlar om ett 20-tal områden inklusive öar där det finns många människor på liten yta. Där har vi risk för saltvatteninträngning eller helt enkelt för låga grundvattennivåer på grund av för dålig tillrinning. Problemen kan alltså handla om såväl kvalitet som kvantitet.

I vissa av de utpekade områdena har de boende tillgång till sommarvatten genom en förening. Utmaningen är att fler och fler väljer att flytta ut till sina fritidshus och vill ha tillgång till vatten året runt. Då räcker inte föreningens anläggning till och när sommarvattnet stängs för säsongen vill man kunna ta vatten från en egen brunn på tomten.

– Vi kan villkora att man inte använder sin egen brunn på sommaren, men det är svårt att kontrollera. Det är ju under den tiden på året som flest vill ha vatten som nybildningen är som minst, det går hand i hand, säger Magnus Österlund.

Han berättar att det numera ofta är väldigt svårt att få tillstånd att borra egen brunn.

– Det är så många som genom åren har skaffat eget vintervatten, eller kopplat in sig på grannens borra, att vi på flera platser har nått vägs ände när det gäller tillgången på vatten. Så det händer ganska ofta att vi säger nej. Och i princip ställer vi alltid krav på en fördjupad utredning i områden med tillståndsplikt. Det måste gå att visa att det finns balans mellan uttag och nybildning, hur berggrunden ser ut och hur stort tillrinningsområde som krävs.

Det hela blir ännu svårare av det faktum att det ofta rör sig om små tomter, vilket ökar risken även för hydraulisk kontakt med grannens borrhål.

– Risken är stor att man genom att ta upp en ny vattentäkt påverkar de befintliga. Du ska även få plats med en avlopps­ anläggning. På många ställen finns det helt enkelt inte utrymme för allt.

Till slutet av oktober i år hade man fått in tre tillståndsärenden och elva anmälningar, att jämföra med 2024 och 2023 då det var två respektive 14 tillståndsansökningar och fem respektive noll anmälningar.

– Av de tre ansökningarna hittills i år har en fått tillstånd, säger Magnus Österlund.

På vattensidan klarar man inte en handläggningstid på tre veckor – det ligger snarare på sex till åtta veckor.

– Det är ofta vi behöver få in kompletteringar när det är privatpersoner som ansöker. Man missbedömer framför allt avstånd till andra vattentäkter och till föroreningar. Tyvärr är SGU:s brunnsarkiv inte komplett. Det händer ganska ofta, när vi tittar närmare, att det finns äldre vattentäkter som inte är med där.

Magnus Österlund har jobbat på kontoret sedan 2019 och med dricksvattenfrågor sedan våren 2024.

– Precis som på värmepumpsidan försöker vi fylla på kunskapen med kurser. Men jag kan ibland tycka att det är en utmaning att hitta stöd för de beslut vi ska fatta.

Har du något medskick till brunnsborrarbranschen när det gäller de här frågorna?
– Ja, det står i Normbrunn -16 att man ska mäta kloridhalt och konduktivitet var 20:e meter. Men har man inte ett vattenförande hål blir det ju svårt att följa det. Vi får oftast bara in en mätpunkt och då blir det svårt att dra slutsatser om kloridhalten.

TEXT: JÖRGEN OLSSON