Om oturen är framme: artesiskt vatten kan leda till skadeståndskrav

Att stöta på artesiskt vatten vid borrningen kan få juridiska konsekvenser i form av krav på anmälan eller tillstånd för att leda bort grundvatten, krav på efterbehandling, miljöskadestånd eller, i värsta fall, åtal för miljöbrott.
– Såväl brunnsborrare som uppdragsgivare kan bli ansvariga beroende på situationen, säger Tomas Fjordevik, advokat specialiserad på miljörätt på advokatbyrån Foyen.

Det är viktigt att ha rutiner och arbeta förebyggande, framhåller Tomas Fjordevik på advokatbyrån Foyen.
FOTO: FOYEN

Artesiskt vatten kan innebära att grundvatten behöver ledas bort, vilket i allmänhet kräver tillstånd. Men just artesiskt vatten är lite speciellt, eftersom förekomsten av artesiskt vatten inte alltid går att förutse. Det vanliga är i stället att man stöter på artesiskt vatten akut och oförhappandes. Då kan brunnsborraren behöva leda bort vattnet för att lösa problemet, om det exempelvis inte går att täta brunnen.

– I den faktiska akuta situationen kan man naturligtvis inte söka tillstånd. Huvudregeln är annars att bortledning av grundvatten är tillståndspliktig vattenverksamhet. Det enda undantaget är om det är uppenbart att det inte kan skada allmänna eller enskilda intressen, förklarar Tomas Fjordevik.

En tänkbar konsekvens av att stöta på artesiskt vatten är att annan egendom skadas, till exempel närliggande brunnar, byggnader känsliga för sättningar och infrastruktur som vägar. Det kan leda till skadeståndsansvar – ett strikt ansvar som är fördelaktigt för den skadelidande.

– För skadeståndsansvar enligt miljöbalken krävs inte att man har varit oaktsam eller har haft uppsåt. Det förutsätter att störningen inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller att den avviker från vad som anses normalt.

Det behöver heller inte fullt ut bevisas att skadan beror på borrningen och förekomsten av artesiskt vatten. Den skadelidande behöver bara kunna visa att det är övervägande sannolikt att borrningen har orsakat skadan.

Några fall som beror på just artesiskt vatten känner inte Tomas Fjordevik till. Däremot finns ett liknande fall som överklagades hela vägen till Högsta domstolen, som fastställde domen till brunnsborrarens nackdel. I det fallet uppstod tryck i ett gammalt borrhål på grannfastigheten i samband med borrning för geoenergi. Jord och lera sprutade upp och smutsade ned fasaden på en byggnad och förstörde en grill. Skadeståndet fastställdes till drygt 90 000 kronor plus ränta och rättegångskostnader.

I domen tydliggjorde Högsta domstolen att skadestånd ska betalas för skador som har orsakats genom
• förorening av vattenområden,
• förorening av grundvatten,
• ändring av grundvattennivån,
• luftförorening,
• markförorening,
• buller,
• skakning eller
• annan liknande störning.

Högsta domstolen konstaterar också att förekomsten av ett äldre borrhål i grannskapet inte är en så säregen omständighet att ”skadorna inte kan anses ha varit en påräknelig följd av verksamheten. Omständigheterna är inte heller sådana att störningen skäligen bör tålas.”

Om det artesiska vattnet leder till att grundvattennivån sänks så att vegetation och/eller djurliv tar skada, eller att föroreningar släpps ut där vattnet leds bort, kan det leda till åtal för miljöbrott och krav på efterbehandling. Straffskalan vid miljöbrott av normalgraden är från böter till två års fängelse. Vid grovt miljöbrott är skalan fängelse i sex månader till sex år. Men till skillnad från miljöskadestånd krävs uppsåt och oaktsamhet för att fällas för miljöbrott.

– Därför är det viktigt att kunna visa att man har rutiner och arbetar förebyggande. Men det är sällan miljöbrott aktualiseras och går till åtal, konstaterar Tomas Fjordevik.

Om vatten som släpps ut är förorenat kan myndigheterna också kräva att det ska renas eller att det mark- eller vattenområde som eventuellt förorenas efterbehandlas.

– Beroende på omfattningen och typen av förorening kan en efterbehandling få stora ekonomiska konsekvenser, säger Tomas Fjordevik.

TEXT: LARS WIRTÉN