Komplext kring kax

500 milligram kax per liter vatten är en rimlig nivå, anser Ragnar Lagerkvist på SVOA. FOTO: PRIVAT

Vad gäller vid hantering av borrkax? Kommunerna gör olika bedömningar utifrån sina lokala föreskrifter. Därför finns inga nationella riktlinjer. Frågan kompliceras av att kaxet berör flera juridiska områden.

Enligt vattentjänstlagen får en allmän VA-anläggning inte användas så att det uppkommer olägenhet för huvudmannen eller annan. Vidare får fastighetsägaren inte, enligt samma paragraf, tillföra den allmänna anläggningen vätskor, ämnen eller föremål som kan inverka skadligt på ledningsnätet eller anläggningens funktion. Branschorganisationen Svenskt Vatten har tagit fram förslag på föreskrifter som kommunerna kan använda. I publikationen konstaterar Svenskt Vatten att borrkax lägger sig som ett hårt sediment i brunnar och ledningar. I förslaget till föreskrifter finns regler för vad som inte får tillföras den allmänna avloppsanläggningen. De inkluderar ”vätska, ämnen eller föremål som kan orsaka stopp, avlagring, vidhäftning, gasbildning eller explosion”. De flesta kommuner följer föreskrifterna. Därför är det förbjudet att hälla kax i dagvattenledningarna i de flesta kommuner.

Hur noggrant kravet på rening av kaxvattnet är, skiljer sig däremot mellan kommunerna. Vissa kommuner, som Falköping, nöjer sig med att slå fast att ”utgående vatten från containern ska vara fritt från synligt borrkax.” Andra sätter gränsvärden. Stockholm Vatten och Avfall, SVOA, kräver att vatten från borrning som avleds till dagvattenledning får innehålla högst 500 milligram borrkax per liter vatten. Ragnar Lagerkvist, tf sektionschef på SVOA, anser att det är en rimlig nivå.

– Det är inte dricksvattennivå vi pratar om. Det är en halt där det fortfarande är fullt synligt att det finns rester av borrkax. Vid våra stora infrastrukturprojekt ligger gränsvärdet på 100 milligram per liter. Vi anpassar kraven efter storleken på verksamheten. En borrentreprenör har ju inte möjlighet att bygga upp stora reningsanläggningar.

Däremot krävs en container avsedd för sedimentering med mellanväggar som stoppar upp genomströmningen av vatten så att kaxet hinner sjunka till botten.

– Det kan också behövas två eller fler containrar, det beror på hur mycket vatten som krävs vid borrningen.

Något krav på att ta prover finns dock inte av praktiska skäl.

– Så länge man har fungerande containrar för sedimentering är detta inget stort problem. Men om det missköts får vi problem i ledningsnätet, förklarar Ragnar Lagerkvist.

När det gäller stenmjölet som blir kvar efter avskiljningen är oklarheterna på ett sätt stora. Ett skäl till detta är att ansvaret för att avgöra om det ska betraktas som avfall ligger på verksamhetsutövaren. Det är med andra ord upp till borrentreprenören att avgöra hur kaxet ska klassificeras och hanteras. Det kan tyckas enkelt och tydligt. Problemet är att borrkax regleras av flera lagar och förordningar: avfallsförordningen, miljöbalken, strandskyddet, plan- och bygglagen och Naturvårdsverkets föreskrifter. Här finns alltså risk att felbedöma och åka på sanktioner och i värsta fall bli åtalad för miljöbrott.

Att lämna borrkaxet till en avfallsbehandlare eller deponi är det enklaste sättet att bli av med det. Då ligger allt vidare juridiskt ansvar på avfallsdepån. Borrentreprenören är dock skyldig att kontrollera att mottagaren har de tillstånd som krävs. Kravet på kontroll gäller däremot inte om mottagaren har anvisats av uppdragsgivaren. Då anses uppdragsgivaren vara den som lämnar avfallet.

Men det kan innebära en hög kostnad. I delar av landet kan det också vara svårt att hitta en avfallsbehandlare eller deponi som tar emot borrkax. Då är en lösning att hitta en användare som kan använda borrkaxet till utfyllnad. Då kan dock ansvaret hamna på borrentreprenören om det skulle uppstå en tvist.

Det finns tre nivåer på hur fyllnadsmaterial bedöms:

1. Mindre än ringa risk för förorening. Här behövs varken anmälan eller tillstånd

2. Ringa risk för förorening. Anmälningsplikt till kommunen

3. Mer än ringa risk. Tillstånd från länsstyrelsen krävs.

– Fastighetsägaren ansvarar för att fyllnadsmassorna hanteras riktigt och bedömer risken för förorening från borrkaxet. Men informationen kommer från borrentreprenören som klassificerar borrkaxet som avfall. Därmed kan denne bli ansvarig vid en tillsyn, säger David Börjesson på konsultföretaget Altea som har undersökt vad som gäller för borrkax rent juridiskt.

Tillsynen sker i allmänhet först om kommunen får en anmälan om verksamheten, till exempel om en granne har synpunkter på att fyllnadsmassor används. Det är också viktigt att känna till syftet med markutfyllnaden.

– Syftet får inte vara att bli av med borrkaxet. Det ska ersätta annat material som hade använts om inte borrkaxet hade varit tillgängligt, förklarar David Börjesson.

Det kravet finns inte om det går att klassa borrkax som något annat än avfall. Men det är föga troligt. Det kan aldrig klassas som produkt, eftersom syftet med verksamheten är att borra vatten- och energibrunnar, inte att framställa borrkax. Det skulle däremot kunna klassas som biprodukt.

– Men här finns en vägledning från Naturvårdsverket som talar emot detta och som refererar till ett tidigare rättsfall.

Slutligen finns ytterligare en aspekt att ta hänsyn till när det gäller borrkaxet: transporterna. Om transporterna anses yrkesmässiga krävs tillstånd. Grundregeln är dock att det inte betraktas som en yrkesmässig transport om det fraktas bort av borrentreprenören.