Kravfylld och komplicerad kaxhantering i Stockholm

Antonio Nilsson, vd på Borrspecialisten, menar att det blir komplicerat när man får olika besked beroende på vilken myndighet man frågar. – Kommunernas regelverk säger att det skall klassas som miljöfarligt om sulfidhalten är över 1000 mg och SGU säger att borrkax generellt inte är miljöfarligt – snarare tvärtom, konstaterar han.

Vissa kommuner klassar borrkax som miljöfarligt avfall – trots att SGU menar att det i stort sett är ofarligt. Hanteringen av borrkax är en kravfylld och en komplex fråga. Och inte helt friktionsfri. Det framkommer när Borrsvängen pratar med några olika aktörer i branschen.

Om man frågar landets kommuner om borrkax är miljöfarligt eller inte går åsikterna isär. Kraven på hanteringen skiljer sig från kommun till kommun trots att alla måste följa Naturvårdsverkets riktlinjer. Frågar man däremot landets borrare får man en annan bild. Sörmlands Brunnsborrning förklarar till exempel på annan plats i denna tidning att det verkar som att kommunernas beslut när det gäller hanteringen fattas godtyckligt. Och Stockholmsföretaget Borrspecialisten, som hanterar cirka 10 000 ton borrkax per år, går ännu längre och menar att de kommuner som klassar kaxet som miljöfarligt gör en feltolkning. Borrföretagen har SGU på sin sida, konstaterar företagets vd Antonio Nilsson.

– SGU menar att borrkax inte är miljöfarligt att det därför inte behöver hanteras som miljöfarliga massor. Hur ska vi borrföretag förhålla oss när myndigheterna har så olika åsikter? Kommunernas regelverk säger att det skall klassas som miljöfarligt om sulfidhalten är över 1000 mg och SGU säger att borrkax generellt inte är miljöfarligt – snarare tvärtom.

Eftersom kaxet är miljöklassat i många kommuner har återvinningscentralerna problem med hanteringen av massorna och tar därför höga priser för lagringen. Och det drabbar slutkunden, påpekar Antonio Nilsson som efterlyser ett tydligare ramverk.

– Vi vill kunna hantera borrkax som en produkt. Enligt SGU skulle man kunna blanda ut kaxet med jord och använda det som fyllnadsmassor. Men som det är nu blir det dyrt för slutkunden.

SGU anser att 95 procent av allt borrkax är helt ofarligt. Det är ytterst få bergarter som utgör någon risk för miljön och en del skulle kunna användas som jordförbättringsmedel. Det menar Mattias Gustafsson, statsgeolog på SGU, som ser ett problem med att allt man får upp ur ett borrhål ska behandlas som avfall.

– Borrkax och restmaterial från bergtäkter är ju i stort sett samma sak som morän, det vill säga i de allra flesta fall helt inert och därmed ofarligt, konstaterar han. Givetvis finns det områden i Sverige där man måste vara försiktigt med borrkaxet, exempelvis områden med sulfidförande berg eller alunskiffer.

Det är Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm som utfärdar tillstånd för borrning av energibrunnar. Enligt Amanda Salguero Engström, handläggare på nämnden, är det inte några problem med reglerna för hanteringen av borrkax. Det ligger på entreprenörens ansvar ”att följa de villkor som ställs i tillståndet samt att inte orsaka olägenhet för hälsa eller miljö”. På frågan om varför SGUs uppfattning om att borrkax inte är miljöfarligt inte delas av Stockholms kommun svarar hon att man inte har gjort något sådant ställningstagande eller uttalande.

Vilka risker ser ni med kaxet och borrning? Är det sulfider som är boven eller är det att gamla oljeföroreningar i marken följer med upp och kan spridas när man borrar?
– Båda sakerna kan vara risker, säger Amanda Salguero Engström. Borrvatten som släpps ut till en vattenrecipient får inte innehålla för höga halter suspenderat material eftersom det kan ha negativ påverkan på fisk och vattendrag.

Hur ofta ger ni avslag på tillståndsansökningar?
– Vi har hittills inte gett något avslag på grund av borrvatten- eller borrkaxhantering.

Återvinningscentralen D.A Mattsson i Upplands Väsby kallar sig för ”norra Europas mest moderna och effektiva återvinningsanläggning”. De tar emot schaktmassor, naturmaterial, betong, asfalt och tegel som de förädlar och säljer som återvunna produkter och jord. Att ta emot borrkax är nytt för dem och har krävt en viss investering, berättar Tommie Thuresson, verksamhetschef.

– Kaxmottagningen kräver en tipplats med uppsamling och avrinning i botten. Så vi har gjort en asfalterad plan med en kant runt. Och vi har en dedikerad hjullastare som transporterar kaxet från mottagningsplatsen till tipplatsen. Det mesta av det fasta materialet stannar där, övrigt går till den befintliga våtsiktsanläggningen där det spolas av och delas upp i olika storlekar för att bli produkter som jordförbättring och fyllnadsmaterial.

Tommie Thuresson, verksamhetschef på D.A. Mattson, förklarar hur man tar emot kax på återvinningscentralen. FOTO: D.A. MATTSSON

Är borrkax komplicerat att hantera?
– Eftersom det finns olika miljöklasser är vi skyldiga att ta prover och göra mark-kontroller och klassificera. Borrföretaget måste göra en riskbedömning om det finns misstanke om föroreningar eftersom vi inte tar emot kax som överstiger Naturvårdsverkets riktvärde för mindre känslig markanvändning, MKM.

D.A Mattsson planerar att investera ytterligare för att i framtiden kunna ta emot även miljöfarligt borrkax.

Det kax som inte Stockholms vanliga återvinningscentraler kan ta emot hamnar på Ragn-Sells deponianläggning i Högbytorp. Säljare Johan Salvén menar att det inte är miljöklassificieringen som är problemet i hanteringen. Det är vattnet.

– Borrentreprenörerna blandar ut kaxet med vatten för att kunna spruta in det i sina slambilar för vidare transport till oss. Vi måste blanda det med absorbentmaterial som till exempel slagg från aska för att kunna deponera det, säger han och fortsätter:

– När det gäller borrkax som är avvattnat och därför tjockt återanvänder vi det som förbättringsmedel i den jord vi täcker deponierna med när vi återställer dem.

Det kostar 750–800 kronor per ton att lämna miljöfarligt och blött borrkax hos Ragn-Sells. Dessutom måste man lämna in en godkänd analysrapport och en sådan kostar mellan 4 000 och 5 000 kronor.

Det är inte konstigt om man uppfattar det som ironiskt att hårda miljöregler resulterar i miljöfarliga investeringar, menar Antonio Nilsson på Borrspecialisten.

– Energiborrning är miljövänligt och vi gör en samhällsnytta, säger han. Men när kaxet klassas som miljöfarligt och därmed kräver dyr hantering blir det kostsamt för kunderna att investera i geoenergi. Och då kanske de väljer bort det miljövänliga alternativet.