Nu stänger Vatten-Calle kranen

Han har vigt sitt liv åt lantbrukets vattenförsörjning och var delaktig i att bevattningskonsten spred sig i det svenska lantbruket på 1970- och 1980-talet. Vid 87 års ålder skruvar nu Carl ”Vatten-Calle” Andersson åt konsultkranen för sista gången.
– Nu räcker det. Men jag är tacksam över att ha fått göra lite nytta i mitt liv när det gäller vattnet. Utan vatten dör ju växten!

1973 blev ett händelserikt år för Calle Andersson och något av en vattendelare i tiden före och tiden efter. Förutom att han och hans fru fick tvillingar på gården i Gringelstad, någon mil söder om Kristianstad, så provborrade Malmberg på Borrestad gods vid foten av Linderödsåsen. Som förordnad konsulent att ansvara för bevattningsfrågor i dåvarande lantbruksnämnden i södra Sverige fick Calle Andersson i uppdrag att hjälpa godset att få vattendom.

– Det var en undersökningsborrning som resulterade i en produktionsbrunn som gav över fem kubikmeter i minuten som kunde användas till bevattning, minns Calle.

Produktionsbrunnen i Borrestad blev startskottet på ett par intensiva år, när intresset för att investera i bevattning exploderade inom det svenska lantbruket.

– Då började en intensiv kursverksamhet och rådgivning. Alla, från mindre lantbruk till de stora godsen, ville investera i bevattning. Jag låg ute 40-50 kvällar under både vår och höst. Som längst upp i landet var jag i Härnösand och informerade. Intresset var enormt. Sedan kom en period med några regniga år och intresset svalnade något.

1973 förordnades Calle av lantbruksstyrelsen som ville att Calle skulle börja som rådgivare åt lantbrukarna i södra Sverige. Han tackade ja och påbörjade sin gärning som lantbrukskonsulent med inriktning på vattenfrågor.

– Miljödirektören på länsstyrelsen sa ’Vi vill inte att bönderna tar vatten från våra öppna vattendrag. Se till att de borrar brunnar!’. Samtidigt var gatudirektören i Kristianstad på mig och sa ’Se till att lantbrukarna tar vatten från öppna vattendrag, vi behöver grundvattnet!’. För Calle innebar den ökade konkurrensen om vattnet ett dilemma. Men det var ändå uppdraget gentemot lantbruket som vägde tyngst och Calle började nu hjälpa bönder med att ansöka om vattendomar och borrningstillstånd och att ta in anbud på brunnsborrning.

– Det har hela tiden varit en balansgång att å ena sidan hjälpa lantbrukarna och å andra sidan ta hänsyn till naturen och andra intressen.

Lantbruket på Kristianstadslätten är extra känsligt för tillgången på vatten, då jordarna är torra med mycket sand. Här odlas mycket potatis, sockerbetor och grönsaker som trivs i sandjordarna men samtidigt kräver mycket vatten. Under Kristianstadsslätten ligger norra Europas största grundvattenmagasin, vilket gör det möjligt att bevattna med hjälp av borrade brunnar.

Den aktiva bevattningen slog igenom på bred front på 1980-talet. Genom åren har Calle tillsammans med förre statsgeologen Ove Gustafsson hunnit hjälpa till att söka över 300 vattendomar åt kommuner, industri och lantbruk. Med tiden har allt högre krav ställts vilket har inneburit mer och mer arbete – något som också har trissat upp kostnaden för att söka vattendom.

– När vi började kostade en vattendom runt 30 000 kronor. I dag kan det kosta upp mot en halv miljon kronor, då det krävs mycket undersökningar och konsulthjälp beroende på de krav som ställs i miljöbalken.

Men Vatten-Calle har inte blivit rik på sitt vattenkunnande.

– Jag har jobbat mycket ideellt. Det blir så. Bönder ringer på morgnar och kvällar och då har jag delat med mig av mina råd utan att debitera.

Engagemanget har sina rötter i den egna gården i Gringelstad som Calles pappa köpte 1942 och som sedan Calles fru drev vidare, parallellt med att Calle jobbade som lantbrukskonsulent på länsstyrelsen. Nu har äldsta sonen tagit över gården, där han odlar stärkelse- och chipspotatis, sockerbetor, spannmål och grönsaker.

– Min bakgrund har nog påverkat mig. Jag vet hur glada lantbrukarna blir när regnet kommer i rätt tid. Om det uteblev förr, då blev det ekonomisk kris. Jag minns ett år, 1947, då det inte kom något regn på hela sommaren. Då startade inte ens bränneriet och knappt stärkelsefabriken heller. Då fick bönderna inget betalt helt enkelt.

Trots att Calle hjälpt så många lantbrukare med att lösa behovet av bevattning, sätter han ändå alltid dricksvattnet i första rummet. Och om valet är mellan golfbanan och lantbruket blir valet enkelt.

– Mat måste komma före hobbyn. Jag har hjälpt många golfbanor med vattendomar, jag har inget emot det. Men tvingas jag välja, då måste lantbruket gå före.

2002 gick Vatten-Calle i pension – från länsstyrelsen vill säga, inte från vattnet. Som nybliven pensionär engagerade han sig i ett samverkansprojekt kring vattenvård och grundvatten mellan Sölvesborgs kommun och lantbruket på Listerlandet i Blekinge. Listerlandets bevattningsförening som representerade cirka 4 000 hektar odlad mark bildades. I kommunen finns inga betydande ytvattensjöar eller åar varifrån man kan ta ytvatten.

– Men det fanns vatten, det skulle bara fördelas så att alla fick samma mängd vatten per hektar, berättar Calle.

Det visade sig dock inte vara så ”bara”. Det tog tio år att få kommunen och lantbrukarna att komma överens.

– De större och mindre lantbruksföretagen misstrodde varandra från början. Men till sist fick vi igenom 106 olika vattendomar som fördelade vattnet så att alla fick lika mycket.

Genom åren har Calle haft mycket kontakt med brunnsborrare och har mest positiva erfarenheter.

– Jag har lärt mig mycket av dem; de är oerhört värdefulla med sina kunskaper. En duktig brunnsborrare som kan gå ned på lämpligt djup är guld värd för att få bra vatten. Många grävda brunnar är förorenade, av kemikalier eller kanske av djurens urin. Det är tryggt att ha en egen borrad brunn, inte minst vid orostider och vid en eventuell kris.

Precis som Jordbruksverket, lyfter Calle fram att lantbrukets vattenförsörjning är väldigt beroende av el. Om elen slås ut kan det bli stora problem för den enskilde lantbrukaren, som själv ansvarar för sin vattenförsörjning.

– Det vore väldigt bra om man kunde få fram en pump som inte är beroende av el. Det får gärna brunnsborrarna hjälpa till med, hur man kan installera sådana pumpar vid sidan om de eldrivna, funderar Calle.

87 år fyllda varvar nu Vatten-Calle ned med att hjälpa sonen lite med gården. Samtidigt är det några vattendomar som vägrar släppa taget om honom. Men det kanske snarare är det omvända förhållandet.

– Det är någon vattendom som ska omprövas, det har jag lite arbete med. Jag räknar med att det avslutas definitivt i sommar. Något nytt tar jag mig inte an. Mer än att svara i telefon och kanske ge lite råd…Nej, nu räcker det.

Så var det smeknamnet. Hur kommer det sig att Calle Andersson blev Vatten-Calle med hela södra Sverige? Det visar sig gå tillbaka ända till början av 1970-talet, då Calle var på studiebesök i en fabrik i Finland som tillverkar bevattningsmaskiner.

– De hade namn på sina maskiner, bland annat en som hette ”Vatten-Ville”. Då sa någon av finländarna påpassligt ”då är väl du Vatten-Calle”. När de sedan kom på besök och jag guidade runt dem i bygden förklarade de för alla närvarande att jag var ”Vatten-Calle”. På den vägen var det.

Tio snabba med Vatten- Calle