Ny vägledning för vattenskyddsområden

Från årsskiftet gäller ny vägledning för inrättande av vattenskyddsområden. Havs- och vattenmyndigheten har grundligt reviderat sin ”Handbok om vattenskyddsområde”. Den stora, övergripande och nya principen är att inte utgå från principer.

Vad avgör hur stort ett vattenskyddsområde ska vara? Hur delas skyddsområdet in i olika zoner? Vad gäller för borrning? Principer och processer som rör vattenskyddsområden är komplexa och omfattande. Vid årsskiftet förändras Havs- och vattenmyndighetens riktlinjer och vägledande dokument ”Handbok om vattenskyddsområde”. Borrsvängen har därför dykt ner i den nu gällande handboken från 2010 och sammanställt de viktigaste principerna och riktlinjerna som berör grundvatten – och redovisar de viktigaste nyheterna och förändringarna som kommer att gälla från och med 2021.

Förebyggande och barriärer

Syftet med vattenskyddsområden är att ge vattenförekomster som är viktiga för försörjningen av dricksvatten ett tillräckligt gott skydd så att de säkras i ett långsiktigt perspektiv. Vattnet ska skyddas mot sådan markanvändning som på sikt kan påverka vattenkvaliteten negativt och i värsta fall ge oåterkalleliga skador. Skyddet kan gälla en pågående vattentäkt såväl som en vattenförekomst som kan tas i bruk för framtida ändamål.

Det grundläggande förebyggande skyddet som styr bort verksamheter som är farliga för vattentäkten från dess närhet är väsentligt. Dessutom krävs ett skydd i form av naturliga barriärer, vid behov kompletterat med olika tekniska skyddsåtgärder

Omfattande arbete

En länsstyrelse eller en kommun får förklara ett mark- eller vattenområde som vattenskyddsområde utifrån en ansökan från en vattenhuvudman. Det är vanligtvis en kommun som, i egenskap av huvudman för en vattentäkt, ansöker hos länsstyrelsen om att ett område ska förklaras som vattenskyddsområde. Att införa ett vattenskyddsområde är ett omfattande arbete som tar lång tid. Underlaget består bland annat av olika basutredningar inom geologi, hydrogeologi, hydrologi samt riskinventeringar. Baserat på riskinventeringen bedöms vilka risker som är allvarliga.

Nytt: Riskbedömningen betonas betydligt starkare. Den ska väga tungt när ett vattenskyddsområde ska avgränsas och slutsatserna från riskbedömningen ska också motivera de föreskrifter som meddelas inom området.

Principer för avgränsning

Grundvattnet i ett magasin omsätts långsamt och det är mycket svårt att rena förorenat grundvatten. Därför krävs ett starkt förebyggande skydd. Det är utgångspunkterna när ett vattenskyddsområde för grundvatten ska avgränsas.

  • I första hand ska potentiellt förorenande verksamhet och markanvändning inte tillåtas inom vattenskyddsområdet.
  • I andra hand ska en förorening hinna upptäckas i tid och marken saneras innan den når grundvattnet.
  • I tredje hand ska föroreningen brytas ned, fastläggas eller spädas ut till acceptabla nivåer, eller kunna tas om hand innan den hinner transporteras med grundvattnet till uttagspunkterna.

Huvudprincipen för grundvattentäkter är att hela tillrinningsområdet ska ingå i vattenskyddsområdet och att all påverkan inom området har betydelse för vattnets kvalitet. Med tillrinningsområdet avses det område inom vilket vattnet rör sig till vattentäkten eller -förekomsten. Praxis har dock varit att yttergränsen har satts utifrån en uppehållstid för grundvattnet på ett år.

Nytt: Tillrinningsområdet kommer inte längre utgöra någon huvudprincip för avgränsningen. Avgränsningen bör grunda sig på riskbedömningen och kunskap om

  • områdets naturgivna förutsättningar, exempelvis jordlagerföljder, områden som är särskilt betydelsefulla för grundvattenbildningen och grundvattnets strömningsriktning
  • hur markanvändningen i tillrinningsområdet påverkar råvattnet
  • identifierade risker i närområdet.

Vattenskyddsområdet ska utformas så att naturliga skyddsbarriärer eller egenskaper som förhindrar, fördröjer och bryter ned utnyttjas. Dessa barriärer kan hindra eller minska många föroreningar. Flera barriärer i serie är grunden för ett robust system som förhindrar att en vattenresurs förorenas.

Indelning i skyddszoner

Efter det att vattenskyddsområdet har avgränsats har det tidigare delats in i olika skyddszoner. Indelningen har grundat sig på transporttider, uppehållstider och avstånd. Genom att dela in i zoner har man kunnat ha olika restriktioner inom vattenskyddsområdet. Skyddszonerna har delats in i:

  • vattentäktszon
  • primär skyddszon
  • sekundär skyddszon
  • tertiär skyddszon (vid behov).

Nytt: I de nya riktlinjerna rekommenderas inte längre någon indelning i olika zoner, förutsatt att samma skydd går att uppnå ändå. Men om det finns behov av att ha olika föreskrifter inom området kan det delas in i zoner som tidigare.

Den slutgiltiga avgränsningen och eventuell indelning i zoner bör, i den mån det är möjligt och rimligt, ske utefter identifierbara gränser i terrängen som väg, järnväg, kraftledning, vattendrag, åkerkant och fastighetsgräns. Detta för att det ska vara möjligt att orientera sig i och inom vattenskyddsområdet.

Rekommendationer om att fastställa en vattentäktszon i beslutet tas däremot bort helt, bland annat av säkerhetspolitiska skäl. (läs mer i intervjun med Susanna Hogdin, Havs- och vattenmyndigheten).

Primär skyddszon

Risken för akut förorening ska vara minimal i en primär skyddszon. Zonen ska skyddas mot markanvändning och verksamheter som riskerar att förorena grundvattnet. Uppehållstiden för grundvatten från den primära zonens yttre gräns till vattentäktszonens gräns ska vara minst 100 dygn. Primär skyddszon kan förekomma på flera ställen inom ett vattenskyddsområde.

I en primär skyddszon är borrningar för energi- och vattenbrunnar i regel förbjudna, men kan tillåtas genom dispens om det finns särskilda skäl.

Nytt: Fokus ska inte längre vara på vattnets uppehållstid i zonen. Hänsyn ska tas även till andra faktorer som risk och om andra närliggande områden har stor betydelse för grundvattenbildningen.

Sekundär skyddszon

Även en sekundär skyddszon bör skyddas mot sådan markanvändning och verksamhet som riskerar att förorena grundvattnet. Uppehållstiden för grundvatten från dess yttre gräns till vattentäktszonen bör vara minst ett år för grundvattentäkter i jordlager. För grundvattentäkter i hårt berg bör den sekundära zonen omfatta de sårbara inströmningsområden som eventuellt inte inkluderas i den primära skyddszonen.

I en sekundär skyddszon är det möjligt att borra energi- och vattenbrunnar, men det krävs tillstånd av kommunen.

Nytt: Kraven på tillstånd ska vara mer återhållsamma och vägas mot de resurser som krävs för denna administration. Vattenskyddet ska vara intakt, men krav på tillstånd ska endast ställas utifrån behov och lokala förhållanden.

Tertiär skyddszon

I den tertiära zonen ska de föroreningar som i ett långt tidsperspektiv kan påverka vattentäkten beaktas.

Nytt: Återigen, utgångspunkten är att inte dela in vattenskyddsområden i olika zoner framöver.

Utformning av föreskrifter

Föreskrifterna för vattenskyddsområdet måste utformas så att

  • de är tydliga
  • det är möjligt att kontrollera efterlevnaden
  • de är miljömässigt motiverade.

Det är viktigt att föreskrifterna och utformningen säkerställer skyddet av vattentäkten, men inskränkningarna får inte gå längre än så.

Geoenergianläggningar och borrningar för dricksvatten och andra ändamål räknas till de verksamheter och typer av markanvändning som kan riskera att förorena en yt- eller grundvattentäkt och regleras därmed genom skyddsföreskrifter.

Nytt: Inga specifika verksamheter pekas ut i den nya handboken.

I ett tillstånd kan särskilda villkor ställas för en geoenergianläggning eller för uttag av vatten från ytvatten, berg eller jord. De risker som ska beaktas är:

  • Själva anläggandet. Dessa risker avser de som är förenade med borrningen och utgörs främst av föroreningar från och via de maskiner som används.
  • Den påverkan på geologiska förhållanden som anläggningen har på grundvatten. En anläggning kan påverka de geologiska förhållandena på flera sätt. En brunn kan utgöra en potentiell föroreningsväg ned i grundvattenmagasinet. Den kan även kortsluta olika grundvattenmagasin. Det finns då risk att både kvalitet och mängden vatten som kan tas ut påverkas.
  • Risker relaterade till driften av anläggningen. För geoenergianläggningar är det främst läckage av köldbärarvätska som avses. För brunnar som nyttjas för uttag (eller återföring) av vatten består risken dels i att kapaciteten kan förändras, men även att kvaliteten på vattnet förändras på grund av det ändrade vattenflödet.

Nytt: Inget specifikt kring brunnsborrning är skrivet i den nya handboken. Alla föreskrifter måste bedömas och formuleras lokalt från fall till fall.

Rättsliga påföljder

Den som har orsakat en skada på de miljövärden som skyddas i ett vattenskyddsområde kan dömas för brott mot områdesskydd. Den som bryter mot en föreskrift som meddelats för ett vattenskyddsområde kan dömas för förseelse mot områdesskydd.

Om vattentillgången har skadats kan huvudmannen föra talan om ersättning enligt bestämmelserna om miljöskada i miljöbalken kapitel 32.

Ett beslut om att helt upphäva ett vattenskyddsområde bör inte tas förrän det är klart att den tillhörande vattentäkten inte kan eller ska användas i framtiden eller som reservvattentäkt.

Texten bygger på bearbetade utdrag ur ”Handbok om vattenskyddsområde. 2010:5” med kommentarer kring förändringar i den kommande handboken. Texten fokuserar på grundvattenskyddet och berör därmed inte skydd av ytvatten.

De viktigaste förändringarna i Havs- och vattenmyndighetens nya handbok om vattenskyddsområden:

  • För alla allmänna vattentäkter, med uttag större än 10 kubikmeter eller som försörjer fler än 50 personer, ska behovet av att inrätta ett vattenskyddsområde utredas. Vattenskyddsområde bör inrättas om riskbedömningen i utredningen pekar på att det finns ett behov.
  • Det kommer inte att finnas någon vägledande metodik för hur ett vattenskyddsområde ska avgränsas. Hur avgränsningen k genomförts ska redovisas i underlaget till ärendet.
  • Det bör alltid övervägas om vattenskyddsområdet kan uppnå sitt syfte med en enda zon. Det kan dock delas in i olika zoner om det finns ett behov av att ha olika föreskrifter inom området.
  • Inrättande av vattentäktzoner bör undvikas eftersom en sådan zon också kan medföra att skyddsvärd information om vattenförsörjningssystemet sprids på ett olämpligt sätt.
  • Om underlaget i ett vattenskyddsärende visar att det inte behövs några föreskrifter för hela eller delar av området, bör utgångspunkten vara att dessa områden heller inte ska pekas ut som vattenskyddsområde.
  • Föreskrifter med krav på tillstånd bör meddelas med viss återhållsamhet.
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *