Mats Ohlsson: ”En enkel lösning för kärnavfallet”

 

På 500 meters djup i urberget ska vårt använda kärnbränsle vila i all evighet. Inneslutet i robusta och täta kapslar av segjärn och koppar och inbäddade i bentonitlera ska förvaret vara säkert i minst 100 000 år.

– Jag är uppvuxen nära kärnkraftverket i Oskarshamn och har valt att återvända till hembygden igen, så rent personligt är jag mycket angelägen om att kärnavfallet tas om hand på ett säkert sätt. Det mest fascinerande med vår lösning är att den egentligen är enkel, säger Mats Ohlsson.

Mats Ohlsson har jobbat inom kärnkraftindustrin i nästan hela sitt yrkesliv, varav de senaste 28 åren på Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB.

Nyexaminerad från Väg & Vatten vid Lunds tekniska högskola började han 1981 på Asea-Atom AB i Västerås. Det var på den tiden som bolaget på uppdrag OKG Aktiebolag och Vattenfall arbetade med konstruktionen av kärnkraftverken Oskarshamn 3 och Forsmark 3.

Mats Ohlsson har arbetat med slutförvaringen av det svenska kärnbränsleavfallet i nästan 30 år. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

– Jag fick ett jobb som strukturdynamiker vilket passade perfekt med mitt intresse för avancerade beräkningar och simuleringar. Där arbetade jag med strukturdynamiska analyser, enkelt uttryckt simuleringar där vi med hjälp av modeller i datorn och avancerade programvaror satte reaktorbyggnaderna i gungning för att undersöka deras förmåga att motstå till exempel jordbävningar och andra svåra dynamiska laster.

Efter tio år, via ett strukturdynamikjobb på Saab i Linköping (JAS-projektet), ledde längtan till Småland, hembygd både för Mats och hans hustru, till ett jobb som säkerhetsanalytiker på OKG i Oskarshamn. Men samtidigt hade SKB inlett bygget av Äspölaboratoriet och Mats började mer och mer intressera sig för slutförvaringen av det använda kärnbränslet – en teknisk, industriell och vetenskaplig utmaning av sällan skådat slag.

En generalrepetition för det slutliga förvaret

Äspölaboratoriet är en generalrepetition för det slutliga förvaret, komplett med schakt och tunnlar på 450 meters djup, kapslar, deponeringstunnlar, deponeringshål och avancerade hanteringsmaskiner. Här finns allt utom själva kärnavfallet och här har forskning och experiment utförts ända sedan de första kartläggningarna av urberget omkring och under Äspö började 1986. Själva laboratoriet stod klart 1995 och här arbetade Mats inledningsvis med hanteringen av de undersökningsdata som samlades in. 2005 blev han biträdande chef och var sedan från 2007 till 2016 chef för laboratoriet.

Djup geologisk förvaring säkrast

– Funderingarna kring hur använt kärnbränsle ska omhändertas säkert har ju pågått världen över i decennier. I Sverige inleddes arbetet på allvar i slutet av 1970-talet. Regeringen ställde lagkrav (Villkorslagen) på att kärnkraftindustrin måste visa att det finns en metod för att ta hand om kärnbränslet för att få tillstånd att ta Oskarshamn 3 och Forsmark 3 i drift. Flera mer eller mindre realistiska initiativ studerades, uppskjutning i rymden och mycket djupa borrhål. Sedan länge råder konsensus i världen kring att det är djup geologisk förvaring som är den säkraste lösningen. Där är förändringarna över tid mycket långsamma och förutsägbara och på ett djup av cirka 500 meter kan slutförvarshanteringen ske under kontrollerade former.

De tekniska landvinningarna har varit många under de decennier Mats och kollegorna arbetat med att ta fram metoden för den svenska slutförvaringen.

– Men utvecklingen kan inte sägas ha skett i språng, utan snarare långsamt och successivt. I takt med att vi provat teorier och tekniska lösningar i verkligheten har vi vid behov fått justera dem och gå vidare.

Behöver samarbeta med borrningsfirmor

Deponeringsområdet på förvarsområdet är stort. Det omfattar transporttunnlar varifrån det utgår 200 stycken vardera 300 meter långa horisontella deponeringstunnlar. Den sammanlagda tunnellängden på förvarsnivån är cirka 65 km!

– Men alla tunnelsprängningar ska föregås av pilotborrningar med hög precision i syfte att undersöka bergets egenskaper och lämplighet. Dessutom är det 6 000 kapslar med kärnavfall som ska deponeras i åtta meter djupa hål. Hela arbetet kommer, när det väl påbörjats, att ta omkring 40 år. Under hela den tiden kommer vi att behöva samarbeta med kompetenta borrningsfirmor och vi vill gärna att borrningsbranschen förbereder sig på det.

Lösningen är enkel

Mats Ohlsson tycker att det mest fascinerande med slutförvaringslösningen är enkelheten. Den bygger på tre naturliga material: koppar, bentonitlera och urberg.

”Man skulle kunna använda anläggningen som testbädd för gruvor och borrning”, säger Mats Ohlsson om Äspölaboratoritets framtid. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

– De tre materialen utgör de barriärer som säkerställer att kärnbränslet kan förvaras tryggt i minst 100 000 år. Man kan sätta det i relation till andra anläggningar, till exempel broar, som konstrueras för att hålla i 100 år.

Arbetet med deponeringen av de 6 000 kapslarna, som var och en väger 25 ton varav två ton är avfall och resten koppar och segjärn, beräknas alltså ta omkring 40 år.

– När den sista kapseln är deponerad fylls alla deponeringstunnlar med bentonitlera som sedan försluts med robusta platsgjutna betongpluggar. Därefter återfylls schakten och tillfarten och förvaret förseglas vid ytan. Grundvattnet i berget tränger sakta in i slutförvaret och leran sväller. Men det är så långsamma vattenrörelser att det kommer att ta flera hundra år innan all bentonitlera i förvaret är helt mättad och svälld, vilket finns med i analysen för slutförvarets långsiktiga säkerhet.

Kapslarna ska kunna tas upp igen

100 000 år i berget alltså. Men kanske blir slutförvaringen inte en slutlig förvaring. Vad få vet är att förvaret byggs för att kapslarna ska kunna återtas.

­– Vi måste kunna visa att vi kan ta upp kapslar ifall vi behöver göra det under drift eller om framtida generationer vill återanvända kärnbränslet. Då ska man kunna göra det. Vi har gjort fullskaletest i Äspölaboratoriet där vi deponerat en kapsel, bäddat in och förslutit och sedan tagit ut den igen efter sex år på ett kontrollerat sätt. Det är tidsödande att återta ett helt förvar, men behövs det så ska det kunna göras, säger Mats Ohlsson.

Äspölaboratoriet vid SKB i Oskarshamn.

Utreder labbets framtid

2016 klev han på egen begäran av posten som laboratoriechef, för att i stället ägna sig åt att planera för en framtid för den unika anläggningen. Forskningen och testerna av slutförvarteknik på Äspö kommer att trappas ned framöver och nu väntar man på regeringens tillstånd som behövs för att, om allt går vägen, kunna starta bygget av det riktiga slutförvaret vid Forsmark inom några år. SKB är väl förberett för den uppgiften.

Mats har idag titeln ”Föreståndare för externa samarbeten” där han genom olika samarbeten vill skapa en framtid för laboratoriet.

­– Genom det arbetet har jag bland annat tagit kontakt med geoenergibranschen och med byggindustrin. Just nu utreder vi tillsammans om det finns intresse och förutsättningar att använda laboratoriet som en test- och demonstrationsanläggning som stöd för branschernas utveckling av bättre teknik och metoder. Utredningen finansieras till viss del av Vinnova.

Testbädd för gruvor och borrning

Men det finns ingen enskild part som varaktigt kan finansiera anläggningen och därför jobbar Mats Ohlsson brett.

– Man skulle kunna använda anläggningen som testbädd kopplat till gruvindustrins omställning mot ökad eldrift och automatiserade processer, vilket är högintressant både ur miljö- och säkerhetsperspektiv. Här finns också utmärkta miljöer för att utveckla borrteknik och tätningsmetoder. 2021 kan det bli aktuellt att göra en förnyad ansökan till Vetenskapsrådet om att driva Äspölaboratoriet som ett nationellt geosfärslaboratorium tillsammans med bland andra KTH, Uppsala universitet, Chalmers, Luleå tekniska universitet och Linnéuniversitetet.

Internationellt samarbete

Ett internationellt samarbete pågår. Tillsammans med sex undermarksanläggningar i Finland, Ryssland, Polen och Tyskland avser man att bilda European Underground Laboratories association.

– Ambitionen är dels att göra anläggningarna mer synliga och möjligheterna mer tydliga, dels att lyfta fram det specifika med vad varje plats kan erbjuda. Det är viktigt, för Äspö erbjuder miljöer och möjligheter som har få motsvarigheter i världen och många forskare ser möjligheter här.

 

Planerade borraktiviteter i Kärnbränsleförvaret

  • Pilothålsborrning, i sekvenser av cirka 200 meter, föregår byggandet av samtliga stam- och transporttunnlar ned till och i förvarsområdet.
  • Pilothålsborrning á 300 meter föregår drivning av samtliga deponeringstunnlar, 200 stycken.
  • Pilothålsborrning á åtta meter i samtliga deponeringshålslägen 6 000 stycken.
  • Allt ovan är kärnborrning 76 millimeter (tripple tube), med inslag av styrd borrning.

Mats Ohlsson

  • 63 år, gift, fyra utflugna barn.
  • Bor på Marsö i Misterhults skärgård utanför Oskarshamn där han växte upp.
  • Jakt, fiske och omsorgen om det egna skärgårdshemmanet är de stora fritidsintressena
  • Mats och hans hustru är också flitiga fjällvandrare och har de senaste tio åren gjort årliga turer till Sareks nationalpark.

Text: Jörgen Olsson Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Säkerhetsarbete på flera arenor

Arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor ligger på Berndt Jonssons bord och nära hans hjärta. Som nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier ser han till att frågorna genomsyrar allt han gör – nu och i framtiden.

Berndt Jonsson har vigt majoriteten av sitt yrkesliv åt arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor. Sedan fem år tillbaka är han nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier och på sätt och vis är cirkeln nu sluten. Han började sitt yrkesliv i byggbranschen – först som snickare, därefter vuxenutbildade han sig och blev arbetsledare, platschef och produktionsledare. Under 16 år arbetade han på Arbetsmiljöverket i olika befattningar.
– Det är egentligen inte så stor skillnad när jag nu arbetar med arbetsmiljöfrågor som nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier. Mina drivkrafter är lika nu som då. De handlar om att se till individen, företaget eller organisationer och samhället, säger han.

Berndt Jonsson, projektledare för En säker arbetsplats på Sveriges Byggindustrier.

Säkerhet en hjärtefråga

Säkerhet – eller bristen på den – är i hetluften just nu. Antalet dödsolyckor på Sveriges arbetsplatser har ökat under 2019 i jämförelse med 2018, enligt Arbetsmiljöverkets preliminära statistik. Januari sticker ut som en svart månad.
– Det är helt oacceptabelt att människor blir sjuka, skadade eller i allra värsta fall förolyckade på arbetet. Vi vill vara en bransch som är sund och säker, säger Berndt Jonsson.
Som nationell arbetsmiljösamordnare ligger de här frågorna på hans bord och det är ständig aktivitet kring dem. Frågorna har också en personlig beröringspunkt.
– Det är en värdering jag har, om att få göra saker bättre, utveckla, vara med och förebygga att någon skadas – eller ännu värre förolyckas. Kan vi bidra till att färre människor skadas i branschen, är det så klart till nytta för Sveriges Byggindustriers medlemsföretag. Förutom det självklara när personer drabbas, är det också kostsamt och resurskrävande på många sätt, säger han.

Recept för säkerhetskultur

För att skapa en sund och säker arbetsplats måste organisationens sikte vara inställt på en god säkerhetskultur. Det innebär att både individer och gruppen bygger säkerhetskulturen på gemensamma värderingar, föreställningar, attityder, kunskaper och beteenden. Alla är med andra ord inriktade på att skapa säkerhet i verksamheten.
Men för att den ska implementeras och sedan efterlevas är ledningen en avgörande faktor, menar Berndt Jonsson. Och för att säkerhetskulturen ska fungera i praktiken måste varje individ känna sig delaktig, ha tid att tänka efter före – och känna sig trygg med att agera på egen hand.
Här tar Berndt Jonsson flygindustrin som ett exempel:
– Där är säkerhetskulturen ett fundament. Ingen skulle acceptera att ett flygbolag eller besättningen tummade på säkerheten på grund av stress, eller hoppade över något led i säkerhetsarbetet för att hålla tidtabellen. Alla är dessutom oerhört tacksamma om individen använder sig av all sin erfarenhet, exempelvis om piloten känneratt något inte stämmer och agerar på det, säger Berndt Jonsson.

Utvecklingen går trots allt framåt

Bernd Jonsson vill inte på något sätt förminska det faktum att statistiken för arbetsolyckor har ökat under årets första månader. Men han är mån om att poängtera, att utvecklingen i byggbranschen går framåt och har varit bra i ett längre perspektiv.
I dag finns en uttalad nollvision för arbetsolyckor i byggbranschen och under samtalets gång ifrågasätter Berndt Jonsson att man ens ska behöva använda plåster på jobbet och ha acceptans för småskador. Ska man helt enkelt inte komma hem utan skador?
– Nollvisionen handlar inte om att man ska gå till jobbet och överleva. Visionen sträcker sig längre än så. För att komma längre och nå förbättringar i en verksamhet som redan har nått långt, krävs ofta både nya infallsvinklar och god uthållighet, säger han.
Och om det finns attityder eller en kåranda som säger att ”män ska klara några smällar”, vill Sveriges Byggindustrier motverka den bilden.
– Vi vill öka attraktionskraften för branschen och bidra till att den blir sund och säker. Mångfalden behöver stärkas så att branschen speglar samhället på ett bättre sätt. En viktig del i detta är att öka andelen kvinnor, säger han.

Kunderna ett led i att hålla nollan

Berndt Jonsson vill också påverka kundernas kunskap och beteenden kring upphandlingar, så att de blir bättre på att agera och vara medvetna om hur de säkerställer att de jobbar med bra företag.
Just i dag när Berndt Jonsson blir intervjuad av Borrsvängen, ska han delta i en workshop där branschens kunder och leverantörerarbetar ihop för att skapa en tryggare byggbransch. ”Håll nollan – samverkan för noll olyckor i byggbranschen” är ett projekt med branschens entreprenörer och byggherrar.

I projektet ”Håll nollan” samverkar branschens entreprenörer och byggherrar. Berndt Jonsson diskuterar en tryggare byggbransch med bland andra Helena Parker på Skanska.

– Här jobbar vi gemensamt för att hitta arbetsformer som säkerställer ett bra säkerhetsarbete och förutsättningar för en bra arbetsmiljö. Håll Nollan är en fristående organisation och ett relativt nytt initiativ som Sveriges Byggindustrier stödjer, berättar han.
Folk strömmar in i lokalen på Kungsholmen i Stockholm – det börjar bli dags för Berndt Jonsson att slå sig ner vid bordet och delta i workshoppen.
– Det är jättekul att jobba med arbetsmiljöfrågorna på flera arenor. Allt från möten med det enskilda företaget till att kanske träffa en minister då och då, säger han.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth Foto: Anette Persson

Fakta

  • Bernd Jonsson
  • Ålder: 59 år
  • Bor: Sundsvall
  • Arbetar: Halva tiden arbetar jag som nationell samordnare och fokuserar på arbetsmiljöfrågor. Den andra halvan är jag verksam som regionchef i södra Norrland med personal-, verksamhet-  och ekonomiansvar för en enhet om sju personer.

Jan-Erik Rosberg riggar Riksriggen

Jan-Erik Rosberg är universitetslektor vid avdelningen för teknisk geologi på Lunds Tekniska Högskola. Foto: Sanna Dolck Wall.

Riksriggen är en borrigg som forskningen har fri tillgång till – förutsatt att Jan-Erik Rosberg ger tummen upp. Som föreståndare bedömer han om borrningsprojekten går att genomföra rent tekniskt. Och Riksriggen har i dubbel bemärkelse fördjupat hans egen forskning.

Jan-Erik Rosberg tar emot i det så kallade V-huset på Lunds Tekniska Högskola, LTH, där framför allt väg- och vattenrelaterad utbildning och forskning huserar. Kopplingen till vatten och ingenjörskompetensen kring borrningsteknik och mätningar har gjort att Avdelningen för teknisk geologi, där han är universitetslektor, har hamnat här istället för på Geologiska institutionen. Vi träffas i sista stund innan Borrsvängen går till tryck. Jan-Erik har haft hektiska veckor med mycket undervisning och handledning av studenter. En roll och uppgift han trivs mycket bra med.

– Jag har alltid gillat utbildningen. Ett av de bästa sätten att lära sig sitt eget ämne bättre är att tvingas förklara det för andra.

Här utgör Jan-Erik Rosberg något av ett undantag inom forskarkåren, där många skyr den påtvingade utbildningsplikten och mest ser det som ett hinder i sin egen forskning.

– Jag tycker utbildningen ger en hel del för forskningen. Det är en viktig möjlighet att introducera ämnet och få duktiga nya studenter att göra bra examensjobb.

Jan-Erik menar att det är viktigt för framtiden att få fler att intressera sig för grundvattenfrågor.

– Endast 0,6 procent av jordens vatten är grundvatten. Det ska räcka till dricksvatten och all annan vattenförsörjning. Globalt ser vi hur man plockar ut alldeles för mycket grundvatten utan att tänka sig för.

Förestår Riksriggen

Jan-Erik Rosberg har forskat en hel del kring vattenfrågor, bland annat i Sydamerika. Men just nu är det borrning som dominerar. Han är involverad i hydrauliska tester och mätningar i borrhål. Inte minst är han föreståndare för Riksriggen, den borrigg som forskare i Sverige har fri tillgång till. I november 2009 tilldelades Teknisk geologi ett anslag från Vetenskapsrådet på 25,8 miljoner kronor för att köpa in och bygga upp en nationell forskningsinfrastruktur för djup kärnborrning.

– Elddopet för riggen var de borrningar vi utförde i Åre 2014, då vi borrade oss ned till 2 496 meters djup, berättar Jan-Erik.

Borrningen var ett led i ett internationellt forskningsprojekt med cirka 100 forskare involverade. Syftet var bland annat att försöka ta reda på hur bergskedjor, som den svenska fjällkedjan, har bildats. Och man är på god väg att lyckas. Det som återstår är att nå ner till den zon där kontinentalplattorna en gång har kolliderat. Nu har forskargruppen som Jan-Erik ingår i beviljats medel för att borra ett nytt djupt borrhål i Jämtland, den här gången närmare Östersund.

– Åre-borrningen gav forskningen mycket. Vi ville borra djupare men vi hade inte teknisk kapacitet. Det nya borrhålet kommer att ge information om berggrunden ända ner till kollisionszonen, eftersom denna ligger på ett grundare djup om man går österut. Jag hoppas vi kommer igång nästa år.

– Borrprojektet är en vetenskaplig och teknisk framgång. Kärnåtervinningen var nära 100 procent och det är den djupaste kärnborrningen i Sverige med de använda borrdimensionerna.

Hittade liv på djupet

Jan-Erik var tekniskt ansvarig i projektet och hade som uppgift att utforma brunnen så att alla olika tester skulle kunna genomföras. Förutom fjällkedjans bildande syftade projektet bland annat till att studera liv djupt ned i berggrunden, hur temperaturen ökar med djupet och mäta grundvattenströmning på stora djup.

– Jag kunde inte tänka mig att de skulle kunna hitta småkryp på de djupen. Men det kan finnas liv där i form av mikrobiell aktivitet.

Vardagen är dock betydligt mer jordnära för Riksriggen. Den senaste borrningen genomfördes i Skummeslöv i södra Halland för att undersöka ett potentiellt grundvattenmagasin.

– Innan dess borrade vi för att spåra föroreningar efter en nedlagd kemtvätt. Där ville vi ha koll på hur föroreningarna skulle kunna sprida sig.

I år kommer Jan-Erik att vara med och etablera en forskarskola och ett testcentrum inom ramen för samma europeiska nätverksprojekt som Riksriggen är en del av. Riksriggen betyder mycket för forskningen, förklarar Jan-Erik, i och med att den kan användas av forskarna utan att betala hyra.

– Det ger tid att i lugn och ro slutföra borrningen och utföra de tester man behöver.

Riksriggen betyder mycket
för forskningen, förklarar Jan-Erik Rosberg. Foto: Sanna Dolck Wall

Började med geotermi

Det blir då en cirkel som sluts för Jan-Erik. Direkt efter civilingenjörsexamen blev han anställd i ett djupgeotermiprojekt i Lund, där man borrade en brunn till 3 700 meters djup och en annan till 1 900 meter. Projektet strandade dock beroende på att vattenflödena inte var tillräckliga. Ur kommersiell synpunkt var projektet därmed misslyckat.

– Men ur vetenskapligt perspektiv fick vi fram mycket ny kunskap i det projektet.

Kunskaper som Jan-Erik Rosberg nu tror kommer att få nytt liv i takt med att intresset för djupgeotermi ökar. I Finland borrar exempelvis energibolaget St1 världens djupaste borrhål för geotermisk värme (se Borrsvängen nr 4/2018).

– Kan vi få fram en billigare borrteknik och metoder att öppna upp de sprickor som finns i berget så att de börjar kommunicera med varandra, då kommer djupgeotermisk borrning bli intressant i Sverige. Det är utvecklingen av luft- och vattenhammarborrning som öppnar upp för detta.

Att vara föreståndare för Riksriggen passar Jan-Erik Rosberg väldigt bra. Precis som han trivs med och värdesätter kontakten med studenterna, vill han vara nära verksamheter utanför universitetets väggar.

– Min ingenjörsbakgrund gör att jag gärna vill att man ska kunna tillämpa min forskning. Jag tycker om att jobba i samverkan med industrin i olika projekt och medverka till att ta fram billigare och bättre metoder. Det driver mig.

Text: Lars Wirtén Foto: Sanna Dolck Wall

 

Jan-Erik Rosberg

Bor: Med fru och två barn i en villa i Eslöv.

Fritid: Följer barnens aktiviteter, fotboll och handboll. Tränar själv ena sonens fotbollslag. ”En pedagogiskt större utmaning med 10–11-åringar än studenter på LTH. När man har förklarat uppgiften gör de ändå på sitt eget vis.”

Favoritvatten: Kranvatten

Geotermisk värme i Esbo: Tero Saarno fick idén från dramat i gruvan

”Jag borrar djupast i världen för geotermi, utvecklar ny teknik och är faktiskt med och bygger framtiden”, säger Tero Saarno om sitt drömprojekt i finska Esbo. Foto: Anette Lindfors Persson.

2010 skedde en dramatisk gruvolycka i Chile – 33 gruvarbetare stängdes in 700 meter under jorden sedan gruvan rasat. Efter 69 dagar i underjorden räddades samtliga, tack vare lyckosam borrning med lufthammare. Det gav Tero Saarno idén till vad som idag är världens djupaste borrhål för geotermisk värme.

Mitt i campus vid universitetet i Esbo, Finlands näst största stad belägen strax väster om Helsingfors, borrar det finska energiföretaget St1 vad som kommer att bli den djupaste geotermiska anläggningen i Skandinavien som levererar värme till fjärrvärmenätet. Det första av två 6 400 meter djupa borrhål är klart. Det andra har kommit halvvägs. Med sin kapacitet på 40 MWh kommer den geotermiska värmen att stå för tio procent av Esbos värmebehov, en stad med drygt 250 000 invånare.

Idén till projektet kommer från Tero Saarno, produktionschef på St1 Deep Heat Oy. 2010 hade han en motsvarande befattning på ett kommunägt energibolag i Finland.

– Vi var en liten grupp ingenjörer som började tänka att det inte var så klokt att fortsätta investera i fjärrvärmekraftverk som bygger på förbränning. Vi tänkte att värmen borde kunna alstras på annat sätt.

Lyckad räddningsaktion gav idén

Det var då olyckan i Chile inträffade. Den framgångsrika räddningsaktionen byggde på att ett av flera borrarlag lyckades borra ett stort hål, 66 centimeter i diameter, de 700 meterna ner till de instängda gruvarbetarna.

– De borrade snabbt, djupt och hade full kontroll med hammarborrning. Det gjorde att jag började fundera på om vi skulle kunna använda samma teknik för att producera värme i Finland.

Men Tero Saarno är kraftverksingenjör och hade ingen kunskap vare sig om geologi eller borrning. Ingen annan i företaget hade heller de kunskaper som krävdes för att utveckla idén. Tero gav inte upp för det. Han kontaktade helt sonika ägaren till St1, ett av Finlands största energibolag – och sålde in idén.

– Det gick ganska lätt. Vi hade jobbat länge med idén, etablerat kontakt med flera andra tänkbara samarbetspartners och vi hade upprättat en budget. Ägaren är välkänd för sina investeringar i hållbara energilösningar. Vår idé passade väldigt bra in i deras strategi att producera energi utan koldioxidutsläpp, förklarar Tero den lyckosamma införsäljningen.

Det var bara en hake – det där med geologi och borrning. Därför lyckades han övertyga St1 att anställa honom och börja med att skicka honom på en tvåårig utbildning inom geotermi i Schweiz.

Stenhård borrning

2014 var Tero fullmatad med kunskaper kring geotermi och djupborrning och kunde börja projektera geotermianläggningen i Esbo. Två år senare var allt klart för produktionsstart. Grundtanken med projektet är att cirkulera vatten som håller cirka 130 grader på stort djup via borrhål. Sprickorna i berggrunden fungerar som en värmeväxlare och den geotermiska energin överförs från berggrunden till vattnet.

Det är borrning i nordiskt hårt urberg som gäller. Berget består i stort sett helt av granit och på det här djupet är det lite varmare. Även om graniten till största delen är massiv finns enstaka sprickor på djupet. Men inte tillräckligt stora för att hantera de stora mängder vatten som behövs. Man måste därför använda en teknik för att öka sprickfrekvensen och genomsläppligheten. Ungefär som vanlig hydraulisk spräckning vid vattenborrning, fast med betydligt högre tryck.

Här ligger en av de största riskerna med den här typen av djupgeotermiskt projekt. När vatten injekteras med upp till 700 bar för att öppna upp berget orsakas små jordskalv. Vattnet gör att bergmassorna rör sig något litet. Runt borrplatsen i en radie om någon kilometer har därför 12 mäthål borrats för att göra seismiska mätningar och därmed kunna följa och mäta rörelserna i berget.

– Vi har skapat 44 000 jordskalv hittills. Men inga av dem har varit kännbara. Endast ett 30-tal har kunnat uppfattas med hörseln, förklarar Tero Saarno.

Vattenhammare behöver utvecklas

Precis som i räddningsaktionen i Chile började borrningen med lufthammare. Men lufthammartekniken blev för dyr när projektet kom ner på några kilometers djup då den kräver alltför stora luftmängder. Man provade då att övergå till vattenhammare, något som inte har provats tidigare på de här djupen. Det fungerade, men tekniken för styrd hammarborrning finns inte framtagen för den här applikationen än. När brunnen skulle böja av fick man därför använda konventionell rotationsborrning. Tero Saarno hoppas ändå att de ska kunna använda endast vattenhammare i hela borrningen i kommande projekt, inte bara av ekonomiska skäl.

– Under vissa förhållanden är rensningseffekten bättre med hjälp av en vätska. Då är vattendriven borrning en bra lösning.

Den största utmaningen med det här och framtida projekt ligger i att utveckla vattenhammartekniken, menar Tero.

– I början borrade vi med en diameter på 1,2 meter. Idag finns inte så stora vattenhammare varför vi måste börja med luftborrning. Även styrningen behöver bli bättre liksom hammarnas livslängd.

Dyra borrkronor måste bytas ofta

Projektet har främst haft problem med att hammarna inte har hållit tillräckligt länge.

– Vi har även haft borrkronor som har gått sönder av olika anledningar. Och det är inte så roligt. De här borrkronorna kan kosta 20 000 euro styck plus att man får stillestånd.

I snitt behöver borrkronorna bytas var 350:e meter. Det säger något om kostnaden i projektet.

– Men borrkronorna är inte det stora problemet, det är tekniken i sig. Det har varit mycket ”trial and error”, tester och att bygga ny utrustning. Men framtiden för djupborrning ligger i att använda någon form av vattenhammare för att få ned kostnaden, tror Tero.

Driver på utvecklingen av ny teknik

Just den höga borrningskostnaden vid geotermi- och oljeborrning driver på utvecklingen av nya tekniker som är både snabbare och billigare. Laser, plasma, elborrning och ”bullet-through-bit” är exempel som det experimenteras med, men enligt Tero Saarno har man ännu inte lyckats med dessa tekniker i stor skala.

– Det kommer att ta några år innan de kan konkurrera med hammarborrteknik.

För Tero Saarno är geotermiprojektet i Esbo en dröm som har blivit verklighet. Han har gått hela vägen från den där idén han fick när han följde nyhetsrapporteringen från Chile.

– Jag borrar djupast i världen för geotermi, utvecklar ny teknik och är faktiskt med och bygger framtiden. Det här är mitt drömprojekt. Och det är ett märkligt sammanträffande att jag nu borrar bara 20 meter från den byggnad där jag studerade till kraftverksingenjör.

Text: Lars Wirtén

Foto: Anette Lindfors Persson.

Vem är…

Tero Saarno

Bor: Med fru och barn i en villa i utkanten av Helsingfors.

På fritiden: Skidor på vintern, både längd och alpint. Annars gärna på gymmet. Umgås med familjen.

Lyssnar på: Allt möjligt. 80-talsmusik, rock, elektroniskt – väljer utifrån dagsform och humör.

 

Läs mer om projektet i Svensk Geoenergi nr 2/2018.

Liten bransch med stor betydelse

Kyl- och värmepumpbranschen går för högtryck. I tio års tid har branschen haft en högkonjunktur och den tycks inte mattas av. Snarare ropar företagen efter tekniker som kan arbeta med befintliga anläggningar och hjälpa till att ta klivet in i framtiden. Per Jonasson, vd på Svenska Kyl- och Värmepumpföreningen, visar vägen.

I totalt nio år har Per Jonasson arbetat som vd i kyl- och värmeteknikbranschen. Först på Kyl- & Värmepumpföretagen, och när organisationen slogs ihop med Svenska Värmepumpföreningen för fyra år sedan, utsågs han till vd för den nya branschorganisationen Svenska Kyl- och Värmepumpföreningen, SKVP.

Per Jonasson vd Svenska kyl- och värmepumpsföreningen.

Hur kommer det sig att man viger sitt liv åt branschen?
– Den är ju livets mitt, säger han med ett skratt. Allt rör sig kring den här branschen.
Per Jonasson säger det med en skämtsam ton, där han sitter i SKVPs konferensrum vid Alviks strand i Stockholm med en kopp kaffe framför sig. Men under samtalets gång målar han upp en bild som visar att kyl- och värmepumpsbranschen verkligen har betydelse, både i privatpersoner liv och för samhällets strukturer.
Den här sommarens ihållande värmebölja är ett exempel på det. Samhällsfunktioner som vårdinrättningar, kirurg- och förlossningsavdelningar och livsmedelsbutiker fick stora problem med sina kylanläggningar.
– Sommaren har mest inneburit kaos för branschen tyvärr. Man går från rationell hantering av affärer till rena panikåtgärder. Vi får räkna med mycket efterarbete för dem som har haft kris, säger Per Jonasson.

Sommaren skapade kaos

Kaoset beror på klimatförändringarna. Sommaren i fjol var den kallaste i mannaminne, i år slogs värmerekord.
– Någon dag med så höga temperaturer är okej, men när det är extremtemperaturer från maj till augusti klarar de befintliga kylanläggningarna inte av det. Det finns mycket att göra i förebyggande underhåll. Framöver måste man också titta på dimensioneringar, säger Per Jonasson.

Tio år av högkonjunktur

Samtidigt – på värmepumpssidan – är bilden ljusare. Kunderna är tekniken trogen. Teknikutveckling och de globala målen för uppvärmning gör att branschen kommer att blomstra nu och i framtiden. Som helhet har branschen gått för högtryck i flera år.
– Vi har haft en högkonjunktur sedan 2007/2008. Intresset för värmepumpsteknik i fastighetsbranschen ökar, statistiken visar att försäljningen av bergvärmepumpar är lika stor som förra året. Det vi väntar på nu är utbytesmarknaden. När det är dags att byta ut pumparna kan det bli en skjuts framåt även för geoenergibranschen, kanske i form av kompletteringsborrningar, tror Per Jonasson.
Brunnsborrnings- och kyl- och värmeteknikbranscherna är i symbios. Branscherna har kontakt på daglig basis, både på förenings- och företagsnivå.
– Om geoenergibranschen och brunnsborrarna har mycket att göra, då har vi mycket att göra, konstaterar han.

Jobbar för än nu smartare system

På systemsidan ser Per Jonasson en kraftig utveckling. Dagens värmepumpar är effektivare och har nya smarta styrningar.
– Det som förr var tekniskt omöjligt eller för dyrt är nu möjligt. Det är bara fantasin som sätter gränser. Vi har ”Internet of things” som kan samköra olika enheter, även batterier. Hela kombinationen är jätteintressant, säger Per Jonasson.
SKVP har börjat pusha för plusenergihus, berättar Per Jonasson – en kombination som ofta består av geoenergi, värmepump, solceller och smarta systemlösningar som kan förvandla en byggnad till energiproducent, det vill säga att huset levererar ett nettoöverskott av energi. Tekniken går att applicera på förhållandevis standardiserade hus.
– Den här utvecklingen gör dessutom att vi blir det vi själva tycker att vi är: Miljöhjältar.

Per Jonasson vd Svenska kyl- och värmepumpsföreningen.

Spännande tider

Tiderna är spännande och Per Jonasson ser en förändring i branschen, även internationellt.  Om den tidigare var statisk, tar branschen nu stora strategiska kliv.
– Vi försöker bli en annan typ av aktör, som visar vilket värde och vilken nytta och skillnad vi gör i vår bransch, säger han.
När det gäller samarbetet med brunnsborrarna har man också kommit långt, anser Per Jonasson.
– Processen för kyl- och värmepumpsanläggningar är industrialiserad i Sverige till skillnad mot i Europa. Vi har gjort många installationer, hela logistiken och etableringen är utvecklad. Men visst finns det innovationsfönster. Vi jobbar exempelvis med Geotec och Avanti i olika forskningsprojekt, säger han.

Kompetensbristen är skriande

Men allt är inte solsken och gröna ängar. Den absolut största frågan för branschen kvarstår, och den handlar om hur återväxten och rekryteringen av kyl- och värmepumpstekniker ska öka. Det är numera bristyrke nummer 1 på Statistiska Centralbyråns senaste rankinglista.
– Vi behöver folk. Vi skulle kunna anställa 750 certifierade personer direkt och ytterligare 500 personer per år. Situationen är kritisk. Det finns företag som tackar nej till jobb, eller ger jobb vidare eftersom de inte har kapacitet. Det är en kvävande faktor för våra medlemsföretag. Hela installationsbranschen står inför samma problem, säkert borrarna också, säger Per Jonasson.

Ett framtidsjobb

Men Per Jonasson när hopp om framtiden. Det är en liten bransch med stor påverkan. Det i sin tur borde slå an en sträng av intresse hos unga personer på väg ut i yrkeslivet.
– Vi vet att dagens ungdomar inte bara vill ha ett jobb, utan de vill också göra avtryck och bidra med något. Det kan man göra i vår bransch – vi gör samhällsnytta, säger han.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth Foto: Anette Persson

Vem är…

  • Namn: Per Jonasson.
  • Ålder: 57 år.
  • Familj: Gift med Kristina, två vuxna barn.
  • Bor:  I Spånga, västra Stockholm.
  • Fritiden: Jag gör klassiska saker, som att motionera och fixa i trädgården både i huset och på semesterstället i Roslagen.

”Vatten är livsmedel – inte bara H2O”

– Tyvärr kan människor alltför lite om vatten, säger forskaren Ingegerd Rosborg. Foto Anette Persson

Ur kranarna porlar rent vatten. Men behandlingarna av dricksvattnet riskerar att ta bort mer än föroreningar och ämnen som slaggar igen rör och slangar. De naturliga, livsnödvändiga mineralerna behövs – för hälsans skull, menar Ingegerd Rosborg, gästforskare på KTH.

Dricksvatten – en livsnödvändig tillgång för allt levande. I vattnet kan ohälsosamma föroreningar förekomma samt ämnen som orsakar rostangrepp och avlagringar i rör och installationer. För att råda bot på det hela behandlas dricksvatten över hela jorden, så även i Sverige: pH-värdet regleras med natriumhydroxid, vattnet avhärdas och filtreras. I vissa delar av världen framställs dricksvatten genom omvänd osmos, det vill säga att vatten avsaltas.
Det vi får ur kranarna är rent vatten – men behandlingarna bidrar till att de naturliga, och många gånger livsnödvändiga mineralerna ofta är på för låga nivåer, eller saknas helt.

Kunskap saknas

– Tyvärr kan människor alltför lite om vatten. I dag är vi mer fokuserade på att ta bort ämnen som kan orsaka stopp i det tekniska maskineriet – och man glömmer bort vad det mänskliga maskineriet behöver. Det är i regel ingenjörer som tar besluten, när det är nutrionister vi egentligen behöver, säger Ingegerd Rosborg, gästforskare på KTH, näringsterapeut och konsult i eget företag.
Ingegerd Rosborg har en vetenskaplig och holistisk syn på dricksvattnet. Vattnet är ett livsmedel – inte bara den kemiska beteckningen H20 – och för hälsans skull behöver det innehålla mineraler.
– Mineralerna fungerar även som antagonister till toxiska metaller som kan finnas i dricksvatten. Kalcium är exempelvis en bra antagonist till uran, men vid normal filtrering och avhärdning sjunker just nivåerna av kalcium och uranet i dricksvattnet släpps vidare, säger Ingegerd Rosborg.

Försurningens effekter

Ingegerd Rosborg har alltid haft en stark dragning till naturen och i synnerhet till vatten. Som barn tog hon alla chanser att vara utomhus. I strilande vårregn, under de skira lövverken, på cykeln ner till sjön.
På 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet såg hon hur naturen förändrades av försurade regn. Luftföroreningar från Ruhrområdet i Tyskland, Polen och England öste ned över delar av Sverige i form av sur nederbörd.
Med egna ögon såg Ingegerd Rosborg hur kräftorna i området kring Tiveden i Västergötland inte bara blev färre till antalet, hon kände också att kräftskalet förändrades. Det var mjukt som silkespapper. Löv- och barrträdens former förändrades, vissa arter drabbades av svampangrepp och den gula kantarellen försvann.
– Trattkantarellen som tycker om sur jord bredde istället ut sig, säger Ingegerd Rosborg.

– Dricksvatten kan utgöra en betydande del av det dagliga mineralintaget, särskilt för små barn som växer och för äldre som har svårt att få i sig tillräckligt med näring, säger Ingegerd Rosborg. Foto: Anette Persson

Medför hälsorisker

Men om skogarna och vattendragen drabbas så hårt och synligt av försurningen – hur drabbas då människan?
År 2000 var Ingegerd Rosborgs första del i doktorandstudierna vid Kristianstads Högskola klar. Hon gjorde en vetenskaplig studie på 150 kvinnor bosatta i Härryda och Hässleholms kommuner. Hon kunde visa att de kvinnor som druckit försurat brunnsvatten hade betydligt fler sjukdomssymptom än de kvinnor som drack basiskt brunnsvatten från Kristianstadsslätten, som består av 100 meter tjock kalksten. Hon kunde visa att mineraler som kalcium, magnesium och bikarbonat tycks vara kopplade till friskfaktorer för hjärta, kärl och andra folksjukdomar, medan mineralfattigt och försurat vatten istället skapar riskfaktorer för hälsan.

De viktiga mineralerna

Kan man lösa problemet med att ta ett dagligt mineraltillskott eller genom kosten?
Det är en möjlighet, menar Ingeborg Rosborg, men det är bevisat att kroppen lättare tar upp mineraler via vatten som kommer från kalkrika områden än via mat.
– Dricksvatten kan utgöra en betydande del av det dagliga mineralintaget, särskilt för små barn som växer och för äldre som har svårt att få i sig tillräckligt med näring, säger hon.
Inte sällan möter hon samstämmiga experter på konferenser och seminarier. De talar samma språk, det vill säga vikten av att bevara mineraltillgången i dricksvatten.

Vill vidga perspektivet

Ingegerd Rosborg redigerar just nu den andra utgåvan av boken Drinking Water Minerals and Mineral Balance – Importance, Health Significance, Safety Precautions (Springer förlag), en bok där en rad experter tillsammans med Ingegerd Rosborg har avsikten att vidga perspektivet kring vattnets beskaffenhet. I dag talar man om övre högst tillåtna halter för oönskade substanser och högsta accepterade koncentrationer av vissa livsnödvändiga mineraler.
– De halterna handlar om att undvika avsättning på rör, missfärgning av porslin och tvätt med mera. Vi vill vidga perspektivet till en basal mineralbalans i vatten och intervallen i boken presenteras för samtliga essentiella mineralämnen där magnesium och kalcium hör till några av de viktigaste, säger Ingegerd Rosborg.

Ger aldrig upp

Som forskare och näringsterapeut kämpar Ingeborg Rosborg för människans rätt till det mineralrika vattnet. Hon vill öka förståelsen, förändra synen – även om hon emellanåt får kämpa i motvind.
– Men jag ger inte upp som forskare. En klok person jag mötte en gång sade, att hade jag inte mött motstånd i livet, då hade jag inte heller stått emot i forskningen. När WHO ändrar sin vattenreglering – då kan jag dö, säger hon.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth

Vem är… Ingegerd Rosborg

  • Bor: På Östermalm i Stockholm – har lantställe i Skåne.
  • Familj: Tre barn.
  • Bakgrund: Gymnasie- och högskolelärare i kemirelaterade ämnen, teknologie doktor.
  • På fritiden: Bad – året runt.

Catharina Elmsäter-Svärd: Vi behöver rusta Sverige för framtiden

Medlemsnytta och samhällsnytta – där lägger Sveriges Byggindustriers nya vd Catharina Elmsäter-Svärd sitt fokus.
Hon sträcker fram handen, ler varmt och presenterar sig:
– Hej, jag heter Cathis.

I tidigare intervjuer har hon berättat att det långa för- och efternamnet kan vara besvärligt för andra att komma ihåg, medan smeknamnet Cathis landar lättare. Det stämmer. Även sinnebilden av kvinnan som skakar hand här på Sveriges Byggindustriers kontor på Storgatan 19 i Stockholm, lättas upp. Catharina Elmsäter-Svärd ger intrycket av att vara en rättfram person som vill möta människor i ögonhöjd och hon gör det genom att riva barriärer.
I oktober 2017 tillträdde Catharina Elmsäter-Svärd, 53 år, sin tjänst på Sveriges Byggindustrier. I grunden beskriver hon sig som en samhällsbyggare som har tagit vägen att förstå människor, förstå politiken för att nu verka här på Sveriges Byggindustrier.
En av grundstenarna till att hon valdes till posten är hennes ledaregenskaper.

– Vill man ha ett framtidsyrke, vill man vara med och bygga samhället – då är det i byggbranschen man ska vara.

Bygger ett lag

– Som ledare tar jag med mig mycket från tidigare erfarenheter, inte minst hur jag kan få människor i min omgivning att växa. Det är ungefär som man bygger ett lag, att man har olika roller och rollfördelningar. För att en organisation ska fungera måste medarbetarna våga, vilja och förmå ta ansvar. När vi känner varandra, vet vi att resultatet blir bra. Dessutom spar det tid – jag får tid att göra annat och det är bra, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Förstår organisationer

Ett annat skäl är hennes kunskap och förmåga att bygga organisationer.
– I den tidsanda vi befinner oss i finns ett starkt behov av att forma organisationen gentemot våra medlemmar. Min förhoppning är att jag kan använda det jag har med mig från mitt tidigare yrkesliv och det som är kopplat till politiken, till den roll Sveriges Byggindustrier har för att vara relevanta i samhällsanalysen. Där ska vi också vara med och bidra, säger hon.
Högst upp på Sveriges Byggindustriers agenda är uppgiften att få medlemmarnas intressen och samhällets intressen att hänga ihop. Fokusområdena handlar om en byggsektor som är attraktiv, sund och säker.

Fokus på 2025

– Det viktigaste för mig personligen är att sätta på mig glasögonen och se till att vi drivs åt samma håll. Vi behöver rusta Sverige och hålla fokus på Sverige 2025, säger Catharina Elmsäter-Svärd.
Om sju år beräknas Sverige ha elva miljoner invånare. Behovet av bostäder och samhällsstruktur är stort.
– Och det är just där våra medlemsföretag har sin kärna. Kan vi haka på maximal samhällsnytta för maximal medlemsnytta, då gör vi rätt saker, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

– Som ledare tar jag med mig mycket från tidigare erfarenheter, inte minst
hur jag kan få människor i min omgivning att växa.

50 000 medarbetare behövs

I Arbetsförmedlingens senaste rapport om bristyrken fanns flera av byggsektorns yrken med. Kompetensförsörjningen är ett fokusområde och en utmaning för Sveriges Byggindustrier. 50 000 nya medarbetare behövs i byggsektorn bara för att täcka pensionsavgångarna de närmaste fem åren, och för att lyckas behöver branschen bli betydligt mer attraktiv – både för killar och tjejer, menar Catharina Elmsäter-Svärd. Här handlar det om att riva barriärer, få bort förlegade synsätt och förutfattade meningar, exempelvis att arbetet i byggbranschen är för tungt för kvinnor.
– Det pratas aldrig om att jobbet inom vården är tungt, en sektor där många kvinnor arbetar, konstaterar Catharina Elmsäter-Svärd.
Hon har en övertygelse om att arbetsplatser blir bättre om mångfalden är större – så varför bara rekrytera från halva befolkningen och inte hela?

Byggbranschen ett framtidsyrke

– I dag finns bra hjälpmedel, det finns nya tekniker, digitala lösningar och vi jobbar i processer. Det finns möjligheter och utvecklingen går ganska fort. Vill man ha ett framtidsyrke, vill man vara med och bygga samhället – då är det i byggbranschen man ska vara, säger Catharina Elmsäter-Svärd.
Efter 30 år i yrkeslivet som hotellchef, politiker och på ministerposter, som konsult och föreläsare är Catharina Elmsäter-Svärd van att jobba mycket, varje dag. Som vd på Sveriges Byggindustrier är schemat också fullt. Regelbundna mikropauser under dagen, kontroll över dagens uppgifter och att beta av dem en efter en är ett sätt hon använder för att återhämta sig och få tillbaka fokus.

Vill se resultat

Just fokus är en av Catharina Elmsäter-Svärds drivkrafter. Hon vill se resultat, oavsett hur vägen ser ut. Därtill har hon talets och retorikens gåva.
– Jag har två öron också, annars kan jag inte förstå vad som behövs, och jag har rätt god erfarenhet av att se människan. I processer med människor brukar jag säga att roligast vinner. Roligast är när man får med människor på tåget man själv tror på, säger hon.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth Foto: Anette Persson

 

Catharina Elmsäter-Svärd vd för Sveriges Byggindustrier.

Vem är…

  • Namn: Catharina Elmsäter-Svärd
  • Bor: På landet i Enhörna, utanför Södertälje. Jag är uppvuxen där.
  • Familj: Gift sedan 30 år, vi har två barn som är 25 och 27 år. Nu har vi bara katter och en häst hemma.
  • Bakgrund: Hotellchef i sju år, heltid i politiken (M), kommun, landsting, riksdag och regering i 25 år.
  • Fritid: På min lediga tid tittar jag mycket på hockey. Jag är intresserad men också ordförande i Södertälje HK. Att bara vara hemma är skönt, att inte ha några tider att passa eller väskor att packa.

 

Andra artiklar om Sveriges Byggindustrier:

Sveriges Byggindustrier: Så tycker Geotecs medlemmar

Golvbranschen ser Sveriges Byggindustrier som renodlad arbetsgivarpart

Arbetsrätt – en het medlemsfråga i Sveriges Byggindustrier

Så arbetar Sveriges Byggindustrier med opinionsbildning

Rådgivning är en hjärtefråga för Sveriges Byggindustrier

Sveriges Byggindustrier ger medlemsservice med mångfald

Ulf Domeij – en flygande diamantborrargubbe

Ulf Domeij är en av Sveriges främsta experter på borrmätning. Trots att pensionsåldern har passerats med god marginal reser han runt och mäter borrhål på skilda håll i både Sverige och i övriga Europa. Kopplar av gör han bakom spakarna på sitt eget flygplan.

”Så länge doktorn låter mig flyga tänker jag fortsätta jobba också”, säger Ulf Domeij. Foto: Jonas Westling.

Arbetet som expert på borrhålsmätning medför många och långa resor för Ulf Domeij. Navet i tillvaron finns dock i ett gult suterränghus i Östanbäck norr om Skellefteå. Solen är på väg ner och nu när löven har fallit ser man glimtar av Kågefjärden från huset. I det ljusa köket med det egenhändigt lagda schackrutiga golvet har Ulf Domeij sitt kontor på en surfplatta (eller äppelplatta, som Ulf kallar det. Reds anm.)
− Jag bildade mitt eget företag DDMC Borrmätning 1995. Innan dess hade jag jobbat för Boliden under hela mitt arbetsliv, berättar han.
Han började på Bolidens prospekteringsavdelning inom diamantborrning, utbildade sig till gruvingenjör vid Bergsskolan i Filipstad och gjorde sitt examensarbete på Grönland.
− Det var vid en gruva som låg 600 meter över havet och där berget var djupfryst av permafrosten. För att inte vattnet i borrhålen skulle frysa fick man tillsätt mängder med salt som fraktades upp med linbana. Det var en annorlunda gruvmiljö.
Efter examen befordrades Ulf Domeij till biträdande avdelningschef och så småningom avdelningschef för prospekteringsavdelningen inom diamantborrning vid huvudkontoret i Boliden. Men i slutet av 1980-talet blev Boliden ett helägt dotterbolag till Trelleborg AB och under 1990-talet inledde Trelleborg en större omstrukturering av koncernen och avyttrade Bolidengruppens gruvor, smältverk, tillverkningsanläggningar och tjänster.
− Det var ingen rolig tid, konstaterar Ulf Domeij.

Maxibor mäter krökning

”Jag brukar inte tiga med min åsikt att hammarborrning hör hemma i urtid medan diamantborrning är nutid”, säger Ulf Domeij. Foto: Jonas Westling.

Vid det laget hade han kommit i kontakt med ett instrument som heter Maxibor och som mäter krökning i borrhål genom att reflektera ljus inuti ett stålrör. Instrumentet registrerar avvikelser i höjd- och sidled vid en serie mätpunkter, ofta var tredje meter. Värdena överförs sedan till ett datorprogram. Instrumentet fungerar även i magnetisk malm.
− Jag lärde mig att använda Maxibor och när Trelleborg avvecklade vår avdelning fick jag köpa loss utrustningen och startade DDMC Borrmätning, berättar Ulf Domeij.
Mätningarna gör han framför allt i gruvor, men Ulf Domeij har även bland annat mätt hål som borrats för transporter av olja och gas i Norge och för provborrningar för slutförvar av kärnavfall utanför Oskarshamn.

Omöjligt borra rakt

Vid gruvbrytning borras flera hundra hål genom malmkroppen för att få en exakt bild som möjligt av dess utbredning. Men vid borrning är det så gott som omöjligt att få hålen spikraka utan mätning. Därför mäter man normalt fortlöpande, varpå borrarna kalibrerar utifrån mätresultaten. Man mäter dock inte för styrning utan för att se var borrhålet är och för att upptäcka om det ”dragit iväg”.
Ulf Domeij har ett exempel på att det kan gå helt fel.
− I Malmberget hade LKAB borrat ett cirka 415 meter långt hål som lutade 2 grader, det vill säga det var nästan horisontellt. Det var meningen att det skulle sluta i en snedbana, men det kom aldrig fram. Man visste helt enkelt inte var hålet var i förhållande till banan. Jag for upp och mätte och kunde konstatera att hålet slutade tolv meter för långt ner i förhållande till snedbanan. Lösningen fick bli en 55 meter lång ny ort som det tog en månad att driva fram till borrhålet. Det blev dyrt.
Det går inte att mäta lodräta hål med Maxibor. Därför var Ulf Domeij inledningsvis lite tveksam när han ombads mäta ett två kilometer djupt prospekteringshål i Vätterns botten.
− Borrningsutrustningen fanns på en förankrad flotte och det var 90 meter ner till sjöns botten. När jag mätte visade det sig att hålet hade 88 graders lutning. Flotten hade helt enkelt drivit en aning, vilket gjorde att borrhålet beskrev en diagonal i stället för att bli lodrätt, konstaterar han.

Är nog inte populär

Under hela sitt arbetsliv har Ulf Domeij varit medlem av FAB, Föreningen för Aktiva i Borrbranschen. Han sitter i valberedningen men har aldrig varit intresserad av en styrelseplats. Genom FAB har han även kommit i kontakt med Geotec, men säger med ett leende att han troligen inte är så populär bland brunnsborrarna.
− Jag brukar inte tiga med min åsikt att hammarborrning hör hemma i urtid medan diamantborrning är nutid. Skäret blir mer exakt och du kan få upp hela borrkärnan, kan klyva den och göra en analys. Jag är en riktigt hängiven diamantborrargubbe, säger han och skrattar.
Flyg är Ulf Domeijs stora intresse vid sidan om borrningen.
− Jag har varit flygare i 40 år och äger en Glasair Sportsman 2+2 som står uppe i Fällfors, ett nedlagt militärt flygfält. Flygningen är absolut mitt fritidsintresse nummer ett, säger Ulf Domeij.
− För att få flyga måste man vara frisk och ha god syn. Jag tänker att jag jobbar så länge jag får flyga. Den dag min läkare säger att jag inte får flyga mer, lägger jag av med jobbet också.

Text: Karin Strand

Vem är…

Namn: Ulf Domeij
Ålder: 74 år
Bor: Villa i Östanbäck norr om Skellefteå
Familj: Barn och barnbarn
Bakgrund: Utbildad byggnadsingenjör och gruvingenjör. Biträdande avdelningschef och avdelningschef för Bolidens prospekteringsavdelning inom diamantborrning. 1995 bildade han DDMC Borrmätning AB, ett företag som han fortfarande äger och driver, nu som enda anställd.
På fritiden: ”Jag flyger ofta och gärna min egen Glasair Sportsman 2+2. Sedan träffar jag ofta barnbarnen och dessutom sysslar jag lite med aktier.”

Foto: Jonas Westling

Roland Netterlind: En vd med sprängkraft

Bergsprängningsentreprenörernas förening (BEF) har gått från en handfull intresserade företag till en välrenommerad branschorganisation med 105 medlemmar och 60 aktivt stödjande partners. Under Roland Netterlinds 15 år som vd har organisationen blivit känd och respekterad såväl i bygg- och anläggningsbranschen som hos berörda myndigheter.

När Roland Netterlind på sin arbetsplats träffade den kvinna som skulle bli hans hustru betydde det inledningen på en ny karriär.

Roland Netterlind lämnar nu BEF efter 15 år.

− Jag tyckte inte att vi som par skulle arbeta på samma ställe så jag såg mig om efter något nytt. Det sammanföll med att några bergsprängare ville starta en branschförening. De hade bildat en interimsstyrelse och annonserade efter en vd. Jag sökte och fick jobbet, berättar han när vi träffas på Bergsprängningsentreprenörernas förenings kansli i Jakobsberg i nordvästra Storstockholm.

Efter 15 år har han för sista gången stängt dörren till det ljusa vd-rummet med dess utsikt över pendeltågsstationen.

− Nu är det dags för de yngre att ta över.

Under åren har BEF utvecklats till en väl fungerande branschorganisation med omfattande utbildnings- och rådgivningsverksamhet samt ett brett kontaktnät inom bransch och myndigheter. Dessutom ger föreningen ut en tidning och är medarrangör till mässan Borr & Spräng samt det årliga seminariet Bergsprängardagarna.

Utbildning är viktigt

Föreningens kursverksamhet ligger Roland Netterlind särskilt varmt om hjärtat.

− Arbetsmiljö och säkerhet står högt på agendan och olyckor ska inte få inträffa, säger han.

En stor fara vid bergsprängning är så kallade dolor. Det är sprängmedel som av olika anledningar inte detonerat och som därför finns kvar i borrhålet eller i det lossprängda berget. En av BEF:s kurser fokuserar därför på just dolor, hur och varför de uppstår och förebyggande skydd.

Många av kurserna rör olika typer av sprängteknik samt förarintyg vid transport av explosiva varor. Men det finns också en kurs i upphandling och avtal.

− Bergsprängare är ofta praktiska människor, inte sällan små- eller ensamföretagare, som verkar i en alltmer komplex bransch. Det är viktigt att kalkylera rätt och förstå hur man ska manövrera så att man får rätt betalt, konstaterar Roland Netterlind.

Svårt att rekrytera ungdom

Han är övertygad om att den svenska bygg- och anläggningsbranschen går en fortsatt ljus tid till mötes. Men det finns ett problem, och det är den framtida kompetensförsörjningen.

− Det är jättesvårt att rekrytera ungdomar till branschen – ja till praktiska jobb över huvud taget. Det är IT som gäller, det ser jag hos mina egna söner.

Roland Netterlind kollar laguppställningen i BEF 2012.

För att försöka säkra den framtida kompetensen stödjer BEF skolor som har utbildningar inom bergsprängning och i samarbete med Sandvik delar föreningen ut stipendier för att uppmuntra ungdomar att söka sig till branschen.

− Bergsprängaryrket är fortfarande relativt tungt fysiskt, men har blivit betydligt lättare under senare år. Det finns faktiskt några kvinnliga medlemmar i föreningen, men de utgör fortfarande en försvinnande liten del, säger Roland Netterlind.

Bra samarbete med Geotec

Bergsprängarna har en hel del gemensamt med brunnsborrare – borriggarna har exempelvis ofta samma stomme. Bergsprängarna borrar dock inte på långa vägar lika djupt − det handlar om cirka 20 meter i en bergtäkt och 10−15 meter när man spränger berg för vägdragning.

− Vi har ett bra samarbete med Geotec, men det skulle kunna bli ännu djupare, konstaterar Roland Netterlind.

− Vi har många gemensamma leverantörer och vi har en del att lära av Geotec när det gäller organisationens program för borrutveckling och service.

BEF samarbetar även nära med Sveriges Bergmaterialindustri (SBMI) och verkar inom ramen för regionråden inom Sveriges Byggindustrier.

− Där kan vi påverka de stora byggentreprenörerna, säger Roland Netterlind.

Fördel med utifrånperspektiv

Roland Netterlind har aldrig sett det som en nackdel att han leder och företräder bergsprängarbranschen trots att han inte själv är bergsprängare i botten.

− Tvärtom faktiskt. Ibland kan det vara bra att inte veta för mycket utan se på frågor lite utifrån. Sedan har jag ju faktiskt varit med och sprängt, så helt okunnig var jag inte när jag tillträdde.

Roland Netterlind syftar på sina år på Siab då han arbetade på anläggningssidan och var involverad i en hel del sprängarbeten.

− Min efterträdare är inte heller bergsprängare utan polis. Han heter Patrik Jansson arbetar på Stockholmspolisens tillståndsavdelning för explosiva ämnen.

Patrik Jansson får ta över en välskött organisation. Men Roland Netterlind vill inte ta åt sig äran själv utan lyfter fram de två styrelseordförande som verkat under de här 15 åren.

− Den förste, Wolgan Carlsson, är en riktig visionär och den andre, Jan Johansson, en skicklig strateg och utvecklare. Utan dem hade föreningen inte varit vad den är i dag.

Kajakpaddling och husfix

Roland Netterlind ser åren på BEF som en av de stora höjdpunkterna under arbetslivet.

− Det har hänt så mycket och vi har växt till en stor organisation. Cirka 85 procent av all bergsprängning ovan jord utförs av våra medlemmar.

Men vid fyllda 70 år tycker Roland Netterlind att det är dags att dra sig tillbaka.

− Det kanske blir lite svårt att varva ner. Men min hustru har gjort en lista med 40 punkter över vad som behövs göras på huset och i trädgården, så nog finns det sysselsättning, konstaterar han med ett leende.

− Dessutom fick jag en kajak i födelsedagspresent. Hittills har jag bara testat den i Mälaren, men så småningom ska jag ge mig ut i skärgården.

Roland Netterlind har gjort BEF känd och respekterad i både branschen och hos myndigheter.

Vem är…

Namn: Roland Netterlind

Ålder: 70 år

Bor: Villa i Viksjö, Järfälla kommun i nordvästra Storstockholm.

Familj: Hustru och tre söner. ”Tyvärr har ingen av dem sökt sig till bygg- och anläggningsbranschen.”

Bakgrund: Byggnadsingenjörsutbildning, arbete på anläggningssidan på Siab (nu NCC), arbete med industriavfall på Ragn-Sells, arbete med teknisk fastighetsdrift på Dalkia (nu Veolia), vd för Bergsprängningsentreprenörernas Förening, BEF, 2002−2017.

På fritiden: Tidigare båtliv i skärgården, nu kajakpaddling samt friluftsliv i alla former, gärna fjällvandring.

 

Bergsprängningsentreprenörernas förening

  • 105 medlemsföretag
  • 60 aktivt stödjande partners (leverantörer av produkter och tjänster inom branschen)
  • Medlemsföretagen står för 85 procent av ovanjordssprängningarna i Sverige
  • Kansli i Jakobsberg, Järfälla kommun
  • Föreningen är remissinstans till MSB – Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, Arbetsmiljöverket och Polismyndigheten
  • bef.nu

Text: Karin Strand Foto: Anette Persson

Geolog sedan fyra års ålder

– Du kan aldrig lura geologin. Men som borrare kan du lära dig att se tecknen på när geologin börjar lura dig!

Mattias Gustafsson är statsgeolog och regionansvarig för SGU i södra Sverige. Han älskar att prata geologi, förklara hur uråldriga landbildningar påverkar hur vi lever, bygger och färdas idag och hur man kan träna sig att läsa landskapet.

– Men det allra bästa med geologi är att man aldrig blir fullärd, säger han.

Mattias Gustafsson, statsgeolog och regionansvarig på SGU i södra Sverige. Foto: Aline Lessner

Vi träffas på SGU:s regionkontor i hjärtat av det lärda Lund. I entrén finns en utställning med fokus på den skånska geologin. Den som Mattias Gustafsson tycker är en av de mest spännande som finns:

– Skåne är kanske den plats i norra Europa där man hittar flest variationer inom ett litet område.

Men för 20 år sedan var den skånska geologin inte lika lockande. Mattias är uppvuxen i Östergötland och Dalsland och hade redan från fyra-femårsåldern följt med sin pappa, som var geotekniker, ut i fält på provborrning. Upplevelserna väckte intresset. 1997 hade han nyligen lämnat universitetet efter fyra års studier och jobbat några månader med moränprovtagning i Norrland, när SGU fick i uppdrag av Båstads kommun att ta reda på vad som, ur geologiskt perspektiv, egentligen hände i det då nyligen havererade tunnelbygget.

– Jag fick frågan från SGU om att hjälpa till med det. Skåne kändes avlägset och inte så kul, men det var ett uppdrag på tre månader, så jag tänkte att det nog skulle funka. Jag är fortfarande kvar och har verkligen lärt mig att gilla den här delen av landet – och inte bara för geologins skull.

Ett nöje att undervisa

Som regionansvarig för SGU är Mattias roll mycket att vara bollplank för omvärlden, när det gäller vilka behov det finns av SGU:s tjänster. I den rollen har han framför allt kontakt med länsstyrelser och kommuner. En annan del av jobbet är undervisning på utbildningen till borrtekniker, som Geotec sedan många år arrangerar på uppdrag av Arbetsförmedlingen.

– Det är en väldigt spännande och inspirerande del av mitt jobb. En riktigt kul utmaning, för nästan ingen av dem som går utbildningen är akademiker. De vill vara ute och borra och mitt uppdrag är att ge dem fyra års högskolestudier om geologi och grundvatten koncentrerade till ett utbildningsblock på två veckor.

I 15 år har Mattias varit lärare på utbildningen och det är fortfarande lika roligt med varje ny årskull.

– Det ställer speciella krav på mig. Jag måste vara väldigt konkret och det går inte att gömma sig bakom svåra ord och krångliga begrepp. Jag försöker lära eleverna hur man genom kunskap om geologi kan lära sig att läsa landskapet omkring sig och därigenom i sin tur förstå hur förutsättningarna är för att borra. Jag brukar säga att man aldrig kan lura geologin, men genom att förstå den kan du lära dig att se – och förutse – när geologin börjar spela dig spratt. Varför sprutar plötsligt vatten okontrollerat upp ur hålet, till exempel?

Den skånska geologin tillhör landets mest varierade. Foto: Aline Lessner

– Varje år är det någon elev som får en aha-upplevelse och blir sugen på att lära sig mer om geologi.

Kartlägger dricksvatten

Mattias Gustafsson är också svensk representant i Geo-ERA, ett stort geologiskt forskningsprojekt under EU-flagg. Men den största och på senare tid mest aktuella och angelägna av hans arbetsuppgifter handlar om kartläggning av våra grundvattenresurser och om vattenförvaltning enligt EU:s normer för dricksvattenkvalitet.

– Kartläggningen av grundvattenresurserna handlar framför allt om att undersöka de stora grus- och sandmagasinen. Vi studerar strömningsförhållanden och varifrån vattnet kommer, tittar på risker och hot i tillrinningsområdet.

Flera olika metoder

Kartläggningen bygger dels på kända fakta, dels på egna undersökningar.

– Vi använder oss såklart mycket av de uppgifter brunnsborrarna lämnar till Brunnsarkivet. Det är ett väldigt viktigt faktaunderlag för oss. Men vi gör också egna undersökningar, både genom borrning och exempelvis georadar.

Georadarn ger reflexer av de olika skikten i marken, framför allt från grundvattenytan och berggrundens topp. Med den tekniken kan man gå ner till 50-60 meters djup. En mer avancerad undersökningsmetod är SkyTEM som görs från helikopter och når 300 meter ner i marken.

Arbetet resulterar i beskrivningar, rapporter och beräkningar, bland annat av hur mycket vatten man kan ta ut ur ett magasin. Uppgifterna används av kommuner, länsstyrelser och konsulter.

9 000 magasin

I Sverige finns omkring 9 000 definierade grundvattenmagasin. Hittills har SGU kartlagt ungefär 500 av dem.

– Så det finns ju oerhört mycket arbete kvar att göra. Men man ska veta att en väldigt stor del av de 9 000 magasinen finns under skogarna i Norrland och med dagens befolkningssituation är de svåra att komma åt. Samtidigt har vi sett att den pågående situationen med brist på vatten har gjort att den sträcka kommuner är beredda att gå för att säkra försörjningen har ökat.

Reservvatten viktigare

Hur allvarlig är då egentligen grundvattenkrisen?

– De flesta kommuner får sitt vatten från magasin i stora istidsavlagringar, som inte är så känsliga på ett par tre års sikt. Samtidigt ser vi redan nu väldigt låga nivåer i ett område från norra Småland och upp mot Örebro/Uppsala. Enligt våra prognoser för Östergötland och Närke kommer vi även vid normal nederbörd i år att få de lägsta nivåerna sedan vi började mäta i slutet av 1960-talet.

– Så visst är situationen allvarlig på sina håll. Det har lett till att fler och fler börjat intressera sig för reservvattenförsörjning och att koppla ihop sig med andra kommuners nät.

Nu pågår arbetet med att samla information kring vattentäkter och grundvattenbildning på flera fronter och mer intensivt än tidigare. SGU har upprättat ett vattentäktsarkiv i vilket man vill att kommunerna ska mata in uppgifter om sina täkter. Man har också ett regeringsuppdrag att belysa frågan om grundvattenbildning – vilka områden är känsliga och vilka är mer stabila?

Vidare pågår samverkan mellan SGU, SMHI, Havs- och vattenmyndigheten och Livsmedelsverket. Och en statlig utredning kring riksintressen har bland annat lyft grundvattenresurser, vilket eventuellt leder till en lagstiftning som tvingar kommuner att skydda sina resurser. Det tycker Mattias Gustafsson är rätt väg att gå:

– Kanske har vi tagit vattnet lite för givet, säger Mattias Gustafsson på SGU. Foto: Aline Lessner

Inte ta för givet

– Kanske har vi tagit vattnet lite för givet. Det handlar ju om ett cykliskt förlopp och det har varit nära ögat förr på många håll i landet. Nu säger optimisten att nivåerna förr eller senare kommer att återgå till de normala, medan pessimisten säger att nästa gång nivåerna blir låga så blir de ännu lägre än senast. Oavsett vilket så måste vi vara förberedda – då klarar vi faktiskt ganska stora förändringar.

Mattias Gustafssons och SGU:s bästa råd till kommunerna är:

  • Använd SGU:s underlag.
  • Ta reda på var era extraresurser finns. Det kan vara i en annan kommun.
  • Gör en plan för reservvattenförsörjning.
  • Skydda grundvattenresurserna på lång sikt, så att de till exempel inte byggs bort.

Allt kan lösas

I vissa sammanhang kommer SGU:s funktion som rådgivande myndighet i konflikt med olika intressen och kan uppfattas som ologisk.

– Ett exempel är Gotland, där vi pekat ut områden som är av riksintresse för

mineralbrytning och områden som är viktiga för vattenförsörjning. På Gotland är de oftast på samma plats och det kan ju tyckas att vi agerar konstigt. Men vi är opartiska – Miljödomstolen fattar besluten. Ofta går de motstående intressena att kombinera, men det kräver att alla tänker lite utanför boxen. Kalkindustrin

kanske får backa från vissa uttagsvolymer och vattensidan kan tänka in ett extra reningssteg. Allt går att lösa, bara man vill.

Vem är…

• Namn: Mattias Gustafsson

• Bor: Villa i Furulund.

• Familj: Sambo och två söner, 11 och 13 år.

• Fritid: Sönernas fotboll, joggning för egen del. Som terapi har jag en Mercedes 280S av 1973 års modell – ett renoveringsobjekt.

• Resor: Vi har en stuga i Östergötland. Den har egen grävd brunn men ligger tack och lov i en sänka – men mitt i en kohage… Gillar också att vandra i de österrikiska alperna.

Text: Jörgen Olsson Foto: Aline Lessner