Borrföretagens styrelseordförande Mats Rosman sittandes på parkbänk

Ordförande Mats Rosman: ”Vi måste högre upp på energiagendan i Sverige”

Han har varit chef i stort sett hela sitt vuxna liv. Han har alltid arbetat med grossister, entreprenörer och tillverkningsindustrier, men hävdar att han har tummen mitt i handen. Borrsvängen har träffat Borrföretagens styrelseordförande Mats Rosman.

Det var en som alla i branschen vet en turbulent tid när de två föreningarna Geotec och Avanti gick ihop 2019. Flera ledande personer i föreningarna slutade och den nya organisationen Borrföretagen var i början löst sammansatt. Man behövde limma ihop allt, säger Mats Rosman som blev överraskad när han fick frågan om att bli tillförordnad vd. Han var då 64 år och hade egentligen andra planer.

– Jag skulle ju bli pensionär och ta det lugnt, säger han glatt.

Mats gav tillfälligtvis upp drömmarna om långa promenader och korta dagar, accepterade utmaningen och hoppade in som vd. Planen var att inhoppet bara skulle vara i några veckor, men det blev istället mer än ett år på heltid. Han fann sig dock snabbt i rollen, egentligen utan att från början veta vad han gav sig in på.

– Jag var konsult då och kunde inte så mycket om borrbranschen. Men det visade sig att det var en fördel att komma utifrån och vara neutral. Särskilt när det var så känsligt läge som det var vid sammanslagningen.

Att snabbt komma in i rollen var inte så svårt, Mats är ju inte direkt någon duvunge i chefssammanhang. Han har varit vd eller chef i nästan 40 år. På frågan om varför han alltid har sökt sig till ledande positioner svarar han att det helt enkelt ligger i hans personlighet att vara chef. Det började på 1980-talet på PVC-folietillverkaren Rieber Folie i Ronneby. Efter några år som säljare fick han 1986 sin första VD-position. Det blev ytterligare fem år i Ronneby innan han bytte bransch. Sedan följde 25 år som bland annat divisionschef för VVS-avdelningen på Ahlsell. Efter det bytte han återigen arbete och arbetade i fem år som vd för Sveriges Rörgrossisters Förening. I hela sitt yrkesliv har Mats befunnit sig bland grossister, entreprenörer och i tillverkningsindustrier. Trots det har han tummen mitt i handen, påstår han.

– Jag kan knappt hålla i en hammare, säger han och skrattar. Det är strategin jag gillar, att bygga varumärken. Jag är bra på att läsa av en verksamhet och se hur man bäst utvecklar den.

Mats Rosman sittandes i en fåtölj

– Jag gillar strategi. Att läsa av en verksamhet och se hur den kan utvecklas, säger Borrföretagens styrelseordförande Mats Rosman.

Bättre leverantörsamarbeten

Och det gäller även hans nuvarande roll som styrelseordförande i Borrföretagen. Han vill tillsammans med styrelsen utveckla föreningen så att den blir starkare. Strategin är klar, rådgivning och utbildning är viktiga delar. Medlemmarna ska känna nyttan av att vara med, slår han fast och nämner sedan några exempel:

– Vi jobbar för en enklare hantering och tydligare regler mellan kommunerna och beställarna. Vi anordnar utbildningar i hur man hanterar konflikter med en uppdragsgivare. Och när det gäller tvister är vi bra att ha som rådgivare. Vi är bra på allt det här, men vi ska bli ännu bättre.

Ett annat viktigt arbete som ständigt pågår, berättar Mats, är att påverka leverantörer för att få till medlemsförmåner. Bättre leverantörsamarbeten med ännu bättre avtal, som till exempel lägre priser och samarbeten mellan leverantörer och borrföretag, står högt upp på dagordningen. Annars är den främsta uppgiften den närmaste framtiden lobbyarbete för geoenergi. Det är grundläggande för branschens utveckling.

– Geoenergi måste högre upp på energiagendan i Sverige, konstaterar Mats. Att lobba för det ligger överst på listan.

Brist på personal är en annan viktig fråga för medlemmarna. Därför satsar Borrföretagen långsiktigt på en borrutbildning som arrangeras tillsammans med Arbetsförmedlingen.

Alla ska känna sig delaktiga

Mats berättar att styrelsen är igång med att staka ut vägen för hur Borrföretagen ska arbeta för sina medlemmar. Bland annat ska kommunikationen bli ännu bättre, det planeras fler sammankomster – både digitala och fysiska – där gemensamma frågor kan lyftas och man kommer även att förtydliga och konkretisera det lobby- och påverkansarbete som föreningen gör gentemot beslutsfattare.

– Meningen är att alla medlemmar ska känna sig insatta och delaktiga i det vad vi gör och förstå hur vi arbetar, säger han och fortsätter:

– Ledamöterna i styrelsen är ju själva medlemmar och ägare av egna borrföretag. De är duktiga på att lyfta blicken från de egna verksamheterna till förmån för branschens bästa.

Resor, barnbarn och golf

När Mats inte arbetar reser han gärna utomlands tillsammans med hustrun Inger. Ett par resor per år brukar det bli och favoritmålen är England, Skottland och Karibien. Och det är inte helt fel om det ligger en golfbana nära hotellet. Mats är medlem i Tranås Golfklubb och har spelat sedan 1995. Vad han har i handikapp? Det vill han inte berätta, men han är inte nöjd, försäkrar han. Är Mats i Sverige och det är sommar hittar man honom oftast på landstället i Tranås vid sjön Sommen. Här umgås han med barnbarnen (gärna) och klipper gräsmattan (ogärna). Kan han undvika trädgårdsarbete spenderar han hellre några timmar på golfbanan för att sedan avsluta dagen med en god middag, en kubansk cigarr och ett glas finare rom – gärna på verandan i sällskap med hustrun. Då är han fullständigt tillfreds med livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TEXT: SIMON JOHANSSON FOTO: ANETTE PERSSON

 

Markus Hoffman

En jordnära odlare med fokus på vatten

Han är bondpojken från den lilla byn Länghem i Västergötland som doktorerade i vattenvårdslära i Uppsala och som nu har hela Sverige som sin arbetsplats. Borrsvängen har mött Markus Hoffman, den jordnära och odlande vatten- och växtnäringsexperten med de gröna fingrarna.

Markus Hoffman är sedan 23 år vatten- och växtnäringsexpert på Lantbrukarnas riksförbund, LRF. Uppvuxen på en bondgård och med en gedigen agronomutbildning har Markus inte bara den rätta praktiska bakgrunden för jobbet, han har även den akademiska.

– Jobbet består av en perfekt blandning av mina stora intressen som är lantbruk, vatten, och hållbarhetsfrågor. Det är precis det jag jobbar med idag och det är därför jag är kvar på LRF efter så många år, säger han.

När Markus var tre år bestämde sig hans föräldrar för att flytta ut på landet. Pappan sade upp sig från sitt fabriksjobb och familjen köpte en liten gård i byn Länghem i Västergötland. Här levde de lantbrukarliv och födde upp tjurar.

– Jag har kört traktor sedan mina fötter nådde ned till pedalerna, minns Markus. Hela somrarna gick åt till att köra hö. Höbärgningen var helig, den måste alla hjälpa till med. Det där sitter fortfarande i ryggmärgen.

Uppmärksammad avhandling

Bondelivet passade inte bara Markus väldigt bra, det födde även ett stort intresse för miljö- och lantbruksfrågor. Det här var något han vill utveckla. Så när han var 18 år och blev antagen på Agronomlinjen på SLU flyttade han till Uppsala. Efter utbildningen på fem år blev han kvar som doktorand. En av Markus uppsatser handlade om skillnaden på kväveläckage i åkermark sedan 1800-talet, varför det har förändrats och vad man kan göra åt det. Uppsatsen blev mycket uppmärksammad, bland annat av LRF.

– LRF ringde och frågade om jag ville börja som expert på vattenfrågor. Det ville jag.

Resten är historia, som man brukar säga. Idag reser Markus mycket då han har hela Sverige som arbetsområde. När han inte jobbar åker han gärna tillbaka till Värnhem. Där växte han upp, det är där rötterna finns och det är bakom ratten i gårdstraktorn han trivs allra bäst. Men mer om det senare.

Markus Hoffman

Markus Hoffman

Lokala samordnare en succé

Markus representerar Sveriges LRF-anslutna lantbrukare i många olika sammanhang. De senaste åren har han bland annat suttit med i två statliga utredningar, övergödningsutredningen och miljömålsberedningen, och där varit med att ta fram två inlämnade betänkanden.

– På LRF har vi i många år förordat att man ska placera ut lokala vattenåtgärdssamordnare på landsbygden som kan hjälpa lantbrukare att planera åtgärder för att få renare vatten. Till exempel genom att anlägga våtmarker. Den metoden föreslogs i ett av betänkandena.

Arbetet bar för några år sedan frukt. 2018 fick Havs- och vattenmyndigheten i Göteborg regeringsuppdraget att prova metoden. Och det har gett ett mycket bra resultat, berättar Markus.

– Nu har vi arbetat i tre år med detta och i en rapport har vi kunnat visa att för varje krona som staten har satsat i projektet har lantbrukarna gett tillbaka fyra gånger pengarna i form av konkreta åtgärder.

Många bönder vill anlägga våtmarker. Men det är dyrt. Och för att få bidrag krävs det att man fyller i och skickar in ett otal blanketter. Det är krångligt och tidsödande och det blir därför ofta inte av. Samordnaren hjälper till med det administrativa och då blir det gjort.

– Det har varit väldigt framgångsrikt, konstaterar Markus. Nu jobbar vi för att projektet ska få pågå tills vi har löst övergödningsfrågan helt så att det inte bara blir ännu ett projekt som flammar upp som ett tomtebloss och sedan slocknar.

Vatten är en källa till oro

I Markus arbete ingår det att svara på frågor från landets många lantbrukare. Det handlar om allt från jordhälsa till domstolsärenden. Han får däremot inte så många frågor om brunnsborrning, berättar han. Det kan tyckas märkligt med tanke på att så gott som alla landets lantbrukare har egna brunnar.

– Den genomsnittlige lantbrukaren vänder sig inte till oss när det gäller brunnsborrning, det verkar vara en verksamhet som fungerar. Enskilda brunnar är det väldigt sällan konflikter om.

Det händer dock att Markus hjälper storbönder som ska borra brunnar med kapaciteter på 10 000-tals kubikmeter vatten. Eftersom en sådan stor brunn kan ge konsekvenser för miljön och även påverka grannfastigheternas vattentillgångar brukar länsstyrelsen ha åsikter. De kan ställa krav på att det görs en omfattande hydrogeologisk undersökning och en sådan är väldigt dyr. Ofta onödigt dyr, om man frågar Markus.

– Det finns en risk att myndigheter efterfrågar uppgifter som det är otydligt vad de egentligen ska användas till.
Om dessa data inte är relevanta för den enskilda bondens case kan vi påpeka att det inte är nödvändigt att göra en så pass omfattande och dyr undersökning. Man kanske kan göra en enklare som inte kostar flera hundra tusen kronor. Om det behövs hjälper vi bonden att överklaga länsstyrelsens beslut.

Vara förberedd på torkan

Vatten är ju som alla bönder vet en källa till oro. I Sverige regnar det mycket så vanligtvis brukar det inte vara några

stora problem. Men när väl värmeböljan kommer och den stora torkan sätter in gäller det att vara förberedd. Senast det hände var 2018. Då såg många bönder sina skördar halveras.

– Har man råd och är förutseende bygger man en damm för reservvatten. Har man nära till en sjö eller en å kan man investera i en bevattningsmaskin. Båda åtgärderna betyder kostsamma investeringar och kräver dessutom dyra tillstånd. Bevattning har blivit litet av en klassfråga, konstaterar Markus och fortsätter:

– För de flesta bönder handlar det alltså inte om att få tag på vatten för att överleva torrår utan istället om att få loss pengar för att täcka upp för dålig skörd. Kostnaderna sinar inte som vattnet.

Hem till gården

När Markus är ledig tar han gärna med familjen till gården i Länghem. Där väntar ett betydligt mer fysiskt ansträngande arbete än det han vanligtvis utför måndag till fredag. Och det är ett välkommet avbrott i rutinerna. Om gården vore större hade Markus troligtvis stannat på gården och varit bonde idag, berättar han. Det går definitivt att ana en längtan i rösten.

– När jag var liten hjälpte jag till med allt utom att ta hand om tjurarna, minns han. Jag hade till och med ett eget grönsaksland som jag skötte om. Det var en självklarhet att hjälpa till. Så fort jag var ledig från skolan fick jag någon syssla att ta hand om.

Det lilla grönsakslandet är nu ersatt av en betydligt större odling. Markus gav nämligen sig själv 300 kvadratmeter grönsaksland komplett med odlingsbänkar och grusgångar i 50-årspresent . Inte bara för att det är roligt att odla, berättar han, det är även ett led i att utveckla gården. Tillsammans med familjen är han i full gång med att bygga ett gårdscafé där man bland annat ska sälja de egna grönsakerna. Senare ska det även bli en gårdsbutik. Det märks tydligt på Markus när han berättar om gården att det är här han hör hemma.

– I sinnet är jag alltid på väg till den lilla sjön som ligger nära. Man får gå genom en fin gammal skog för att komma dit. Där badade och fiskade jag när jag var barn så det är mycket nostalgi för mig.

Vem vet, det blir kanske en bonde av Markus till slut. LRF bör nog hålla hårt i sin expert.

TEXT OCH FOTO: SIMON JOHANSSON

 

Tio snabba med Markus Hoffman

Yrke: Vatten- och växtnäringsexpert på LRF.
Utbildning: Agronomlinjen på SLU. Doktorand. Familj: Sambo och två döttrar.
Bor: Öjersjö utanför Göteborg.
Fritidsintressen: Lantbruk.
Frilansar: Skriver artiklar om mark- och miljöfrågor i lantbrukspress.
På nattygsbordet: Inget. Jag somnar omedelbart.
Favoritfilm: Sagan om ringen-trilogin.
Favoritmat: Ärtsoppa och sushi. Dock ej samtidigt.
Favoritdryck: Vatten.

Jan-Erik Nowacki

Den uppfinningsrike värmepumpexperten

Han är civilingenjören och värmepumpspecialisten som tidigt i gryningen stått på Slussen och tiggt påhugg som hamnsjåare. Han har som lastbilschaufför kört ut tidningen Mitt Livs Novell. Han är dessutom uppfinnare med ett tiotal patent i portföljen. Möt Borrsvängens profil Jan-Erik Nowacki.

Augusti, 1975. Sverige drabbas av en rejäl värmebölja. Termometern närmar sig 37 grader och en sådan sydeuropeisk hetta har inte tidigare mätts upp på våra norra breddgrader. Samtidigt når sjuttiotalets stora energi- kris sin kulmen och OPEC har dragit åt oljekranarna. Krisen nära på lamslår Sverige och att diskutera alternativa energikällor står högt på dagordningen. Den gassande solen får onekligen tankarna att söka sig till solenergi som ett första alternativ. Dessutom gör den bedövande värmeböljan att tanken på att bygga värmepumpar ligger långt borta för de allra flesta. Men det är just precis i de banorna den unge civilingenjören Jan-Erik Nowacki funderar. Han är nämligen vid sidan om sitt arbete med härdnödkylning på Studsvik i Nyköping i färd med att utveckla en dieseldriven frikolvskompressor för värmepumpar. Vad är det då med värmepumpar som fångar hans intresse?

– Jag tyckte, och tycker fortfarande, att värmepumptekniken är förbluffande. Man tar tre fjärdedelar solenergi och tillsätter en del el och vips får man fyra fjärdedelar värme, säger Jan-Erik.

Mötte motstånd

Motståndet mot sådana moderniteter som värmepumpar är emellertid stort vid den här tiden. Jan-Erik ansöker om finansiering av värmepumpsprojektet men får nej överallt. Anslagsmyndigheterna inte bara avslår ansökningarna, de avråder även starkt. I ett utlåtande hette det:

”En värmepump är en komplicerad maskin. Den kommer att kosta minst en halv miljon och den kommer bara att hålla i två år. Tre personer kommer att få bosätta sig i pannrummet för att kunna underhålla den dygnet runt. Och värmeutbytet kommer bara bli en och en halv gång mer än den el man tillför”.

Jan-Erik blir dock inte avskräckt utan fortsätter att utveckla sina idéer och bygger flera prototyper. Han får oväntat stöd av Vattenfall och ASEA som helt plötsligt har fått upp ögonen för värmepumpar. Jan-Eriks hårda arbete ger resultat i form av ett nytt jobb och en ny utmaning.

– 1981 blev jag konstruktions- och utvecklingschef på Thermia Energiteknik och där började jag bygga stora värmepumpar. Den största var på 1 500 kW och den kunde värma upp en mindre ort. Vi värmde upp Lidingös fjärrvärmenät med två sådana.

Den stora oljekrisen fortsätter och behovet av en ny uppvärmningsteknik ökar. Thermia Energiteknik och Jan-Erik bygger värmepumpar i rasande takt i hela landet.

Första patentet

1985 är energikrisen över. Energipriset sjunker drastiskt samtidigt som räntan höjs och värmepumpmarknaden kollapsar. Under ett decennium är geoenergi iskallt, om uttrycket tillåts. Iskallt för alla utom för ihärdiga ingenjörer, som till exempel Jan-Erik, som brinner för bergvärme. Under ett decennium förbättras tekniken i det tysta samtidigt som branschens aktörer inväntar rätt tillfälle att komma tillbaka på marknaden. Jan-Erik passar på att göra sin licentiatavhandling på KTH Energiteknik.

Den handlar om, ja ni gissade rätt, värmepumpar. I avhandlingen presenterar han en ny och revolutionerande pump som han har tagit fram med sin mentor, professor Eric Granryd. De söker och får patent på uppfinningen.

– Det är en värmepump och kylmaskin med enbart en rörlig del som bara arbetar med vatten och luft. Det är det patentet jag är mest stolt över.

Vändpunkten för geoenergibranschen kommer 1995 då Nutek utlyser en värmepumptävling. Förutsättningarna var att pumpen skulle vara lättinstallerad, billig, miljövänlig och ha lång livslängd.

– Jag deltog, men vann tyvärr inte, minns Jan-Erik. Men det kom många nya bra pumpar och system i och med tävlingen.

Efterfrågan på geoenergi ökar och det kommer många nya kompetenta tillverkare. Tusentals driftsäkra, miljövänliga och energisnåla värmepumpar installeras i landet. Trenden har vänt och resten är geoenergihistoria.

Marginalel och livscykelanalys

Som förespråkare av geoenergi och värmepumpar får Jan-Erik ibland höra argument om att värmepumptekniken är miljöfarlig. Begrepp som marginalel brukar användas, säger han. Marginalel är den elkraft som med ett marknadsekonomiskt synsätt just för tillfället är dyrast att producera. I centraleuropa är marginalelen kolkondensproducerad el och eftersom Sverige är en del av detta system är kolkondensproducerad el även marginalel här.

– Fjärrvärmeförespråkare brukar säga att värmepumpar tar all sin el från det smutsigaste kolkraftverk i låt oss säga Rumänien. De menar om man inte använder värmepumpar så minskas åtgången av el så att rumänska kraftverket kan stängas av. Jag anser att om marginalelsteorin ska tillämpas så ska den göra det på alla slags bränslen. I så fall är varje vedträ vi eldar i Sverige lika dåligt som rumänskt fulkol.

Jan-Erik har inte heller mycket till övers för den så vanligt förekommande miljölivscykelanalysen. Han hävdar att det i ett långsiktigt perspektiv är en överskattad analysmetod eftersom det alltid finns okända faktorer. Man måste till exempel gissa hur länge maskinen kommer att hålla, man måste förutspå hur samhället kommer att se på miljön och man måste veta utveckling av energipriser och förväntade räntekostnader under den tidsperiod man har maskinen.

– Efter tio år har faktorer ändrat sig och då står man där med sin undermåliga kalkyl. Man använder gissade parametrar, helt enkelt. På oljepannetiden var det svavel och sot som var problemet, när oljan ersattes med kärnkraft blev det problematiskt med strålning och olyckor och nu är det växthuseffekten som måste undvikas.

En stolt uppfinnare

Jan-Erik Nowacki

Jan-Erik Nowacki

Jan-Erik kallar sig med stolthet för uppfinnare. Vad är det som är så lockande med att uppfinna?

– Ja, inte är det pengar, säger han och skrattar. Jag har inte tjänat ett öre på mina patent. Jag drivs av viljan att uppfinna något som inte redan finns. Jan-Erik har ett tiotal patent. Värmepumpen med den rörliga delen har vi redan nämnt. Bland de övriga patenten står några ut. Till exempel energispararen ”Blippen” – en tejpliknande remsa som fästs på olika ställen i bostaden.

– Blippen färgas röd, grön eller gul beroende på hur elsituationen ser ut. Är det elbrist färgas Blippen som sitter på badkaret röd för att varna för att det kan bli dyrt att ta ett hett bad. När det är mycket kallt ute blir Blippen vid braskaminen grön och signalerar att det är rimligt att tända en brasa. Blippen arbetar med nudging och är bara rådgivande.

En skeptisk tvivlare

Jan-Erik är numera pensionerad men än så länge har han inga planer på att sluta arbeta. Han arbetar fortfarande för Svenska Kyl & Värmepumpföreningen och KTH samt är ordförande för Svenska Uppfinnareföreningen. Dessutom driver han sitt företag Nowab. Vad är det då som driver Jan-Erik? Han är en tvivlare, förklarar han.

– Jag är skeptisk, jag tror inte på något. Tvivel för forskning framåt. Människor som är bombsäkra på att de har rätt driver mig att fortsätta.

För Jan-Erik går arbete och fritid hand i hand. Just nu bygger han en liten segelbåt tillsammans med en av sönerna. Den sex meter långa och ihopfällbara katamaranen ligger i trädgården.

– Jag ska segla Lidingö runt när den är klar, säger han och utbrister sedan med ett leende:

– Livet är verkligen roligt, man kan göra så mycket!

Han inte bara ler när han säger det, han formligen lyser upp. Det är onekligen så att Jan-Erik, 75, har många likheter med den unge högskolestudenten som körde ut ungdomstidningar och jobbade som hamnsjåare för mer än femtio år sedan. Han är fortfarande samma nyfikna och uppfinningsrika person med huvudet fullt av värmepumpar och andra nya spännande idéer. Men vad det är för revolutionerande påhitt får framtiden utvisa.

TEXT: SIMON JOHANSSON FOTO: ANETTE PERSSON

Han tar sig gärna vatten över huvudet

Han gillar vatten i alla dess former. Han dricker det, han badar i det, han spenderar fritiden i det. Han arbetar med det. Och han är inte rädd för att simma motströms – många är de strider han tagit för vår rätt till friskt svenskt vatten. Möt Svenskt Vattens vd Pär Dalhielm.

Nordens Venedig gjorde sig sannerligen förtjänt av sitt smeknamn när Borrsvängen besökte Svenskt Vattens huvudkontor i Alvik strax utanför Stockholm. Ett hundra procent himmelskt svenskt vatten, det vill säga regn, dränkte huvudstaden denna novembereftermiddag. Men en riktig rotblöta är inget som bekommer Svenskt Vattens vd Pär Dalhielm. Han gillar vatten i alla dess former. Rent vatten är dock inget han tar för självklart.

– Inte alla vet hur mycket arbete som behövs för att behålla kvaliteten på vårt vatten, säger han. Vårt friska vatten är ständigt hotat. Mycket av det som produceras i världen innehåller nämligen substanser och material som är lösliga och vars produktionsrester påverkar vattenkvaliteten.

Vi är en stormakt när det gäller vatten, slår Pär Dalhielm fast. Sverige har 40 procent av alla sjöar i EU och det är väldigt mycket även i ett globalt perspektiv. Och det är just globalt vi måste tänka när det gäller vattenrening.

– Bättre vatten till fler människor är en bra utgångspunkt. Det tillkommer nya hot hela tiden som måste mötas med en ständig teknikutveckling för att vattenreningen ska bli bättre i hela världen.

Pär lever som han lär. Han kombinerar vd-posten på Svenskt Vatten med olika uppdrag internationellt. Han är styrelseledamot i WaterAid Sverige som är en internationell organisation som jobbar med att förbättra tillgången till rent vatten och sanitet i världens fattigaste samhällen. Och tidigare i år blev han ledamot i EurEau som är ett samarbetssorgan för Europas vattenbolag.

Läkemedel är miljöpåverkande

Ett stort hot mot vattnet i världen är industriellt framställda kemikalier som till exempel de extremt svårnedbrytbara PFAS-ämnen som återfinns i tusentals produkter som kläder och plastsaker. Och läkemedelsrester är ett annat stort problem, berättar Pär.

– Det finns till exempel läkemedelssubstanser som gör att fiskar tappar sin reproduktionsförmåga. Och vi använder smärtlindrande salvor som duschas bort och rinnar ut i våra sjöar. De ämnena går inte att rena bort ur avloppsvattnet. Det är en svår avvägning, särskilt när det handlar om mediciner som räddar liv samtidigt som de dödar våra sjöar.

Pär har ett stort engagemang i dessa frågor och han tar gärna upp ämnet med både producenter och konsumenter. Men diskussionen om kemikalier i samhället är komplicerad och ansvarsfrågan är svår. Svenskt Vatten äger inte alla frågor själva utan är beroende av samarbete med politiker och andra samhällsaktörer, konstaterar han.

– Vem tar ansvaret? Det är inte så enkelt att det finns någon att ringa till. Det är en utmaning att få till en annan inställning till produktionen av den typen av produkter. Allt hamnar ju till slut i avloppet och det är där vi får ta hand om kemikalieresterna som producenterna inte bryr sig om.

Uppströmsarbete

Svenskt Vatten arbetar därför för att företagen ska bli bättre på det som organisationen kallar uppströmsarbete, det vill säga rening redan i produktionsledet innan resterna hamnar i vårt vatten.

– Det är inte bara dricksvattnet som kommer ur kranen hemma som påverkas, säger Pär. Hela näringar är i riskzonen. Till exempel skadas jordbruket genom att de får dåligt vatten till sina bevattningsanläggningar. Det gäller att hitta en balans mellan bättre rening och producentansvar.

Hur ser då framtiden ut för Svenskt Vatten? Sverige har en gigantisk uppgift framför sig, konstaterar Pär. Större delen av landets AV-system härstammar från 1960- och 70-talen och underhållet är eftersatt. Rören börjar bli dåliga och de läcker. Mätningar visar att så mycket som 15 procent av allt dricksvatten inte når konsumenten. Nästan alla avlopps- och vattenrör i samtliga kommuner måste bytas ut. Och det är inga små ingrepp som ska göras, Sverige har ett rörsystem vars sammanlagda längd motsvarar fem varv runt jorden vid ekvatorn.

– Vi står inför en enorm investering. För att vi ska klara fortsatt dagvattenhantering, avloppsrening och dricksvattenproduktion så måste kommunerna investera 460 miljarder de kommande 19 åren.

Bra brunnsborrning är ett viktigt led i kedjan för att säkra tillgången på vatten, säger Svenskt Vattens vd Pär Dalhielm.

Borrföretag är viktiga

Men investeringsviljan bland kommunerna är liten. Det handlar om en infrastruktur som inte syns, och som gemene man kanske inte tänker på dagligen, vilket gör att kommunerna förhalar då de har andra mer synliga och brådskande utgifter.

– Kommunerna skjuter gärna på vatteninvesteringarna, trots att vatten är en grundbult för ett fungerande samhälle. Vi kan inte vänta tills det slutar fungera, det tar ju tid att bygga upp ett så omfattande system. Här har kommunpolitikerna en viktig uppgift.

Några som är med om att bygga upp den nya infrastrukturen är landets borrföretag. Brunnsborrare är till stor hjälp när man byter gamla system och vattentäkter, menar Pär och konstaterar att borrföretag alltid har varit viktiga för Svenskt Vatten.

– Borrföretagen är viktiga för att säkra hög kvalitet vid borrningen. Bra brunnsborrning behövs för att garantera vattentillgången vilket gör dem till en betydande länk i kedjan för att säkra dricksvattnet. Det är särskilt viktigt för de kommuner som inte har reservvatten och inte har tillgång till ytvatten.

Rening av Östersjön

När man frågar Pär om vad han är mest stolt över när det gäller vad Svenskt Vatten har åstadkommit så svarar han utan att tveka att det är reningen av Östersjön.

– Utan en bra rening av våra avlopp så hade Östersjön varit knäckt för länge sedan. I många år hade den svårt att överleva på grund av stora fosfor- och kväveutsläpp som orsakade dålig vattencirkulation och övergödning. Det var stora problem med bland annat algblomning. När det larmades om havsdöd införde vi höga krav på reningen och sedan tio år renas 98 procent av det som släpps ut i Östersjön.

Miljötänk är inte bara viktigt för Svenskt Vatten, det är också något som ligger Pär varmt om hjärtat. Han har visserligen en gedigen bakgrund som beteendevetare och nationalekonom, men det är det stora natur- och miljöintresset som har fått in honom på oväntade vägar, berättar han. Som 26-åring fick han sitt första chefsjobb, på Skogsstyrelsen, och efter en omväg som förvaltningsansvarig i Västerås Kommun hittade han för tre år sedan rätt till vd-stolen på Svenskt Vatten.

– Jag gillar att vårda miljön och ledarskapets utmaningar. Och jag gillar vatten. På Svenskt Vatten kan jag kombinera allt det, säger han.

Rätt man på rätt plats

Det undgår nog inte den som har läst ända hit att Pär Dalhielm gillar vatten. Och våra begåvade läsare vet ju att människan består av 60 procent vatten. Men den procenten räcker nog inte i Pärs fall, här är definitivt andelen vatten betydligt större. Han arbetar med det och han spenderar sin fritid i det, det står helt klart att han strävar efter att vara omgiven av det så mycket det bara går. Är det inte på Svenskt Vattens kontor i Alvik med Mälarens grågröna vågor utanför fönstren så är det nybadad på en brygga vid landstället i Bergslagen. Om det mot förmodan inte skulle räcka med vattenanknytning så kan det nämnas att det rinner en brusande å intill sommarhuset – som dessutom flankeras av två sjöar. Vatten är inget man kan få för mycket av, säger Pär med ett leende.

– Jag älskar vatten! Det finns inget som jag kan längta efter så mycket som ett glas kallt kranvatten. Det funkar alltid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TEXT: SIMON JOHANSSON FOTO: ANETTE PERSSON

Ett liv i entrepenörskap

Med en lång historia av entreprenörskap och en stark tro på att geoenergi är framtiden ångar han på, Mikko Ojanne, mannen med en arbetsvecka på sisådär 70-80 timmar. Timmar då han i första hand rattar rollen som vice vd för Rototec, men också driver tiotalet egna företag i fastighetsbranschen.

Till vardags – egentligen veckan lång, för han jobbar nästan alltid på helgen – är Mikko Ojanne vice vd för det företag han en gång startade; Rototec. Han lämnade över rodret till nuvarande vd för fyra år sedan, för att själv i ännu högre grad fokusera på utveckling av företaget. Digitalisering såväl som djuphålsborrning och förvärv står på agendan.

Att ta ett steg tillbaka från vd-posten passade honom utmärkt, om man nu kan beskriva det tempo han håller och den roll han antagit som att ta ett steg tillbaka. Han vill fort framåt, blickar mycket ogärna bakåt och har nästan alltid en ny idé att förverkliga.

– Jag har alltid varit full av energi och jag älskar all form av problemlösning. Idag kan jag ägna mig fullt ut åt det jag brinner för, att lösa tekniska och andra utmaningar och att se till att vi tar fram nya smarta energilösningar, säger Mikko Ojanne.

– Jobbet är mitt liv, men jag känner när jag måste ta ledigt. Då åker jag till vårt hus i Turkiet, eller så dyker jag någonstans eller reser på jakt.

När han trots allt blickar bakåt ett ögonblick tror Mikko Ojanne att det är uppväxten, i en stor familj med liten inkomst, som gett honom ett driv och en uppfinningsrikedom. Han fick tidigt lära sig att konkurrera för att överleva på olika sätt.

Tekniknörd

Redan när Mikko Ojanne var åtta år lärde pappan honom att svetsa, det var så han försörjde familjen. I unga tonåren började Mikko Ojannes egna affärsidéer att ta form, bland annat rustade han upp en gammal eka för att ta sig runt Drevviken i Haninge och sälja läsk. 14 år gammal började han renovera och bygga epa-traktorer.

– Jag minns en skräphög som bara gav mig en förtjänst på åtta kronor i timmen. Men det var inte pengarna som drev mig utan att få lösa problemet åt kompisar när de tyckte att nya epa-traktorer var för dyra. Jag var aldrig blyg och jag är ju glad för att prata, skrattar han, så jag gick runt till bönderna och frågade om garageplats för mitt bygge.

I gymnasiet blev det fordonstekniskt program. Då fick den unge Mikko Ojanne idén att starta en liten verksamhet där han erbjöd taxiägare att byta olja och oljefilter på deras bilar.

– ”Vi har öppet när andra har stängt” var min slogan, av den enkla anledningen att jag ju var tvungen att gå i skolan på dagarna och göra jobben på nätterna.

Teknik och bilar gav mersmak och efter gymnasiet tentade han av utbildningen till bilmekaniker och tog lastbilskörkort i rask takt.

Utmanades av borrbranschen

Efter lumpen tog Mikko Ojannes liv delvis en ny inriktning. Familjen hade börjat importera köksinredning och det ledde honom till att sälja kök. Det blev några års butiksjobb. Via en kund fick han insikt i borrbranschen och slogs av vilka möjligheter där fanns till utveckling.

– Min kund Lasse borrade energibrunnar, som han sa var på frammarsch. Jag besökte honom och mitt intryck var att branschen verkade allt för traditionell, den skulle kunna utvecklas och bli betydligt mer affärsmässig. Jag såg tusen möjligheter till förnyelse och effektivisering, inte minst digitalt.

Mikko Ojanne hade fått upp ögonen för ”ineffektiviteten i borrbranschen” – och såg den som en utmaning.

Brödraskap

– Lasse var beredd att hjälpa mig om jag ville in i branschen och 2004 startade jag Solina Bergenergi tillsammans med min bror, och med Lasse som mentor. Vi har alltid jobbat bra ihop min bror och jag, vi är ganska olika och det kan ju ha sin fördel. Mitt driv är kanske i bästa laget ibland och då bromsar Timo, han är mer analytisk.

2007 fick företaget nya ägare, men det blev inte riktigt vad bröderna Mikko och Timo Ojanne, som jobbade kvar i företaget, tänkt. Istället startade de Rototec i Finland.

Mikko Ojanne bor i Stockholm men reser ofta till Finland, här har man sju kontor. Borrsvängen får sin pratstund när han kör från kontoret i Helsingfors till det i Tammerfors.

Grön satsning

Rototec har vuxit snabbt, organiskt och genom förvärv av andra borrföretag, och idag är man en av Europas största leverantörer av geoenergilösningar, med kontor i både Sverige, Finland och Norge. Tjänsterna omfattar hela processen kring geoenergisystem, från konsultation till undersökning av berggrund och installation.

Nyligen köpte det ”gröna” investmentbolaget Formica Capital upp Rototec. Investmentbolaget har en tydlig hållbarhetsagenda både i val av investeringar och i sitt aktiva ägande. Man investerar bara i bolag som är med och driver omställningen till ett mer hållbart samhälle.

– Det är helt nödvändigt att göra en grön omställning, hållbarhet och lönsamhet måste gå hand i hand, och för mig har geoenergi alltid varit den givna vägen att gå. De nya ägarna kommer in med resurser och uthållighet, de har muskler och ett långsiktigt perspektiv på vår hållbara resa och det är viktigt för geoenergins framgång, säger en nöjd Mikko Ojanne.

– Vid ett tillfälle när jag grunnade på varför stora fastighetsägare är tveksamma till geoenergi lät jag undersöka saken och fick då en bild av att de tycker att leverantörerna är för små, det upplever man som lite osäkert.

Rototec planerar att fortsätta förvärva företag, inom och utanför Norden. Företaget har som mål att bli Europas ledande aktör inom geoenergi. Och den resan vill han inte missa. Mikko Ojanne ser sig själv sittande på vice vd-stolen i framtiden också.

Extraknäck

Sen var det ju det där med att ha ambitioner utanför Rototec, vilket han förverkligar genom ett tiotal mindre företag i fastighetsbranschen. Även i detta arbete drivs den lösningsorienterade Mikko Ojanne av att söka och skapa möjligheter som tar företagen framåt. Här samarbetar han fortfarande med brodern, som annars lämnat Rototec.

TEXT: MIA ISING FOTO: ANETTE PERSSON

Martin sätter värmepumpen på världskartan

Chef för internationella affärer inom Nibe, president för den europeiska branschorganisationen och styrelsemedlem i den amerikanska – Martin Forsén är en man med makt och mycket kunskap inom värmepumpar. Oförtröttligt arbetar han för en fossilfri framtid, från Stockholm såväl som Bryssel och Washington.

På hemmaplan axlar han en tung roll inom Nibe Energy Systems, och som om inte det räckte är han president för European Heat Pump Association, EHPA. Det innebär hårt arbete i den belgiska huvudstaden. För några år sedan tog han även plats vid styrelsebordet i Geothermal Exchange Organization på andra sidan Atlanten.

– När jag läste energiteknik på KTH blev det tydligt för mig vilken överlägsen teknik värmepumpen är. Då var inte koldioxidutsläpp den största frågan utan fossila bränslen och minskad energianvändning. Vi använde oljepannor till 75 procent och jag insåg att det var helt nödvändigt med en omställning, säger Martin Forsén.

Enkla val

– Jag nördade ner mig i värmepumpar, jag tyckte det var så intressant! Redan då tänkte jag att det bara var en tidsfråga innan branschen skulle växa sig riktigt stor, och då ville jag vara med, fortsätter han.

Martin Forsén övervägde snabbt hur och var han kunde göra nytta med sin kunskap. Han ville arbeta med värmepumpar och helst vara kvar i Stockholm. Svaret han gav sig själv tog honom till Svenska Kyl & Värmepumpföreningen, tidigare Svep, där han blev vd.

– För mig är värmepumpen ett enkelt val. Vem vill inte spara pengar? Det är en drivkraft för mig.

Martin Forséns arbete framstår långt ifrån som enkelt. Uppdraget för NIBE, att ansvara för affärsområdets bevakning och påverkan på utformningen av EU:s energilagstiftning och internationella standarder, bygger både på hans tekniska kunskap och internationella erfarenhet. Han har forskat vid KTH och i den rollen skapade han sig tidigt ett nätverk ute i Europa.

– Jag försöker hålla span på alla lagar och förordningar på EU-nivå som påverkar vårt produktområde. Som byggregler, produktförordningar och direktiv som rör energi. Industrin har en viktig roll i att bevaka och vara remissinstans. Vi har detaljkunskap ner på skruv- och mutternivå.

Nibe, som har sitt huvudkontor i Markaryd, har försäljningskontor i Stockholm och det är härifrån han i möjligaste mån arbetar. Han bor och har familj i Sundbyberg.

Maktens korridorer

Med jämna mellanrum kallar Bryssel, om än inte under pandemin. För sju år sedan valdes Martin Forsén till president för den europeiska värmepumpsföreningen EHPA. Uppdraget är att föra branschens talan i maktens korridorer, att driva lobbning.

– Energiomställningen går fortfarande långsamt i stora delar av Europa. Vi behöver lagar för att påskynda arbetet. Värmesektorn står för knappt hälften av energianvändningen och för en stor del koldioxidutsläpp.

– Från dag ett har EHPA:s vision varit att värmepumpar ska vara ledande när det gäller uppvärmning. I början såg många det som orimligt, även internt. Uppvärmning var inte prioriterat och vår teknik var endast en liten del av marknaden. Så visst har uppdraget haft sina utmaningar.

Skam den som ger sig. På senare år har de fått gehör för sin teknik och sina krav. EHPA ses som en viktig part i debatten, tycker han, man är en given remissinstans. 2020 nämndes värmepumpen i flera publikationer som den viktigaste tekniken för uppvärmning av bostäder. En vitbok indikerar att riktningen på Europas framtida energipolitik bygger på elbaserade värmesystem. Arbetet har burit frukt.

– EU:s mål är att ha infört upp mot 40 procent värmepumpar 2030, för att sedan nå 50-70 procent 2050. Det ser jag som en enorm framgång!

Med tiden har EHAP blivit en allt viktigare röst i debatten.

Vad är det då värmepumpen kan bidra till i miljö- och klimatarbetet, vad kan den göra för energisektorns klimatomställning?

– Tekniken tillgodoser tre avgörande krav: den minskar utsläppen av växthusgaser, den ökar användandet av förnybar energi och den bidrar till ökad energieffektivitet, menar Martin Forsén.

Med all respekt för Martin Forséns kunskap, det är sannolikt också Sveriges långa erfarenhet av värmepumpar som fått EHPA att sätta en svensk vid rodret. Sverige framhålls ofta som ett föregångsland och ses fortfarande som nummer ett, även om Norge och Finland har något fler värmepumpar per capita.

– Vi har fasat ut alla oljepannor i Sverige, vi har minskat koldioxidutsläppen från uppvärmning med mer än 90 procent och vi har minskat användningen av el för uppvärmning med drygt 20 procent. Detta har jag i alla år arbetat för att förankra internationellt.

Tveksam omvärld

Men där är, eller har åtminstone varit, en viss tröghet i värmepumpens internationella karriär. Varför låter inte hela världen sig frälsas?

– Gasen är för billig i många länder, det är politiskt svårt att få till en beskattning av fossil gas. Det finns en energifattigdom i många länder, folk har svårt att betala sin värmeräkning och det sätter press på att inte höja priset på fossila bränslen. Alla länder har inte pris på sina koldioxidutsläpp, och då blir inte fördelen med att investera i värmepump tydlig.

– Det handlar om djupt rotade mönster, om konventionella metoder som är enkla och billiga och som hindrar ett nödvändigt miljö- och klimatarbete.

Närmar sig fjärvärmeindustrin

På hemmaplan hoppas Martin Forsén på ett samarbete med fjärrvärmeindustrin. Han medger att det fortfarande finns ett visst motstånd mellan branscherna.

– Det finns en bild av att det inte är någon klimatnytta med en teknik som är beroende av el, men idag har vi ett överskott av el och den är inte längre sprungen ur kol. Det råder brist på tillräcklig eleffekt, ja, men med tanke på allt fler elbilar kommer nätet att behöva byggas ut.

Martin Forsén tror att värmepumpen kan få en roll om fjärrvärmeindustrin satsar på att återvinna överskottsvärme från exempelvis stora industrier, genom att den matas in och förs vidare ut till fjärrvärmekunderna.

– Det är helt enkelt en otroligt intressant tid nu! utbrister mannen som kommit att viga sitt liv åt värmepumpen.

Martin Forsén

Gör: Svarar för Nibes internationella arbete, leder den europeiska branschorganisationen EHPA samt sitter i styrelsen för den amerikanska branschföreningen GEO.

Ålder: 54 år.

Bor: i Sundbyberg.

Familj: hustru och två halvvuxna barn.

Favoritplats: Alperna.

Alperna med ett ord: Randonnée – en bestigning och skidtur offpist, på bergstoppar där inte liftarna går och där ingen annan kör.

TEXT: MIA ISING FOTO: ANETTE PERSSON

Birger Fogdestam: ”I Afrika förstår man att uppskatta rent vatten”

För Birger Fogdestam har jobb och fritidsintresse alltid gått hand i hand.

För tio år sedan gick Birger Fogdestam i pension efter 35 år som statsgeolog på SGU, Sveriges geologiska undersökning. Men någon pensionär är han inte. Birger har fortsatt i full fart som konsult och arrangör av resor till Afrika. – Jag vill inte sätta mig framför teven och dricka öl. Jag tänker fortsätta så länge jag inte snubblar runt i markerna, förklarar han med ett leende som säger att det inte lär hända än på många år.

Afrika har en särskild plats i Birger Fogdestams hjärta. Inte bara via kärleken och sambon Tunie, som kommer från Botswana. Afrika är närvarande överallt i villan i den lilla blekingska orten Bräkne-Hoby mellan Karlshamn och Ronneby. På golvet i vardagsrummet ligger en zebrafäll, på väggen en stor textil med elefantmotiv. Flera jakttroféer i form av horn från savannens klövvilt hänger på andra väggar i huset.

Allt började med ett av Birgers första jobb som geolog. Han fick i uppdrag att åka till Libyen 1975 för att som berggrundsgeolog hitta råvara till inhemsk cementproduktion. Där träffade han några amerikanska hydrogeologer vars uppdrag var att hitta vatten.

Birger upptäckte i det mötet att han var mer intresserad av vatten än bergarter. När han kom hem till Sverige växlade han därför över från berggrunds- till vattenfrågor. Två passioner var därmed väckta som har följt och präglat resten av hans liv: Afrika och grundvatten.

Stort nätverk

Året efter hemkomsten från Libyen fick Birger anställning på SGU i Uppsala i samband med att det blev obligatoriskt för alla brunnsborrare att lämna in borrningsrapporter. – Under flera år jobbade jag med hydrogeologisk kartläggning av flera län i Sverige. Det gav mig ett stort nätverk bland borrentreprenörer runtom i landet. Jag knöt också många kontakter med tjänstemän på kommuner som hade problem med vattenfrågor. Det gjorde att jag kunde starta mitt eget företag efter pensionen, berättar Birger.

För det där med att vara ledig under ledigheten verkar inte vara Birgers melodi. Jobb och fritidsintresse går in i varandra. 1989 fick han ett uppdrag att söka grundvattentäkter i Malawi, vid sidan av anställningen på SGU.

– Det gjorde jag av eget intresse på min sommarsemester. Det resulterade i ett liknande uppdrag i Namibia året efter.

Breddade med resor

Därmed var bandet till Afrika oupplösligt. Birger engagerade sig i och var delägare i ett konsultföretag i Namibia och snart började han även arrangera studie-, jaktoch upplevelseresor till Namibia. –

Studieresorna har varit inriktade på gruvnäringen och vattenborrning. Det synkade jag med safari och jakt för de som var intresserade av det, safari hör ju till när man är där. I dag är Birgers resor huvudsakligen rena upplevelseresor med natur och kultur i fokus.

– Jag är fascinerad av nomadfolket himba i nordvästra Namibia, som fortfarande lever väldigt traditionellt. Och Namiböknen med dess enorma sanddyner. Det är en världsunik miljö med sin milsvida ödslighet. Djur och natur, inte minst reptiler, har alltid varit ett stort intresse hos Birger. I unga år tog han hem huggormar och förvarade i egentillverkade terrarier.

– Intresset för skog, jakt och djur har jag fått från min pappa. Även om han inte delade min förtjusning i ormar. Mina föräldrar var rätt förtvivlade ibland, skrattar Birger.

Grundvatten engagerar

I Sverige blev Birger chef på grundvattenenheten på SGU i Uppsala 1996. Tio år senare tog han över som programchef för grundvattendokumentation, vars arbete syftade till att öka kunskapen om grundvattnets kvalitet och effekterna av påverkan från olika verksamheter. Det fortsatte han med fram till pensionen 2011.

Men engagemanget i grundvattenfrågor har inte slutat med pensionen. Utanför villan i Bräkne-Hoby rinner Bräkneån stilla. Strax nedströms ligger en damm som kommunens politiker nu vill riva för att underlätta för lax och öring att vandra upp i ån. Det har fått Birger att engagera sig ideellt i Bräkneåns vattenråd.

– Om dammen rivs ökar flödet och därmed sjunker vattennivån i ån, vilket kommer att få även grundvattnet i området att sjunka. Det ökar risken för sättningsskador i husgrunderna häromkring. Visst, jag är jävig, men ett bättre alternativ vore att bygga en konstgjord fiskvandringsled runt dammen. Det har jag fått gehör för nu, säger Birger.

Varje borrning unik

Efter pensionen har han också varit engagerad i Borrföretagens borrteknikerutbildning, där han har ansvarat för undervisning om grundvatten i berg.

– Det har varit spännande, vi har haft väldigt duktiga och engagerade elever. Varje borrning är unik, ingen geologi är den andra lik. Det är verkligen ett yrke där borraren lär sig nytt vid varje borrning och där yrkesskickligheten ökar med erfarenheten. Telefonen plingar till och Birger tittar hastigt på skärmen. – Jaha, nu fick jag nog ett uppdrag i Skåne, konstaterar han nöjt.

Skydd i Somalia

Men det är inte bara i Skåne och Sverige hans konsultfirma Terra Geo tar uppdrag. Han har varit flera gånger i Somalia de senaste åren och bistått i att hitta grundvatten, borra brunnar och bygga vattentorn. Inte helt ofarliga uppdrag.

– Norra Somalia är inte så farligt. Men jag har alltid beväpnat skydd. Senast jag var där var jag enda västerlänning i projektet. 23 beväpnade personer, både polis och militär, skyddade mig. – Samtidigt är det väldigt tillfredsställande att få jobba med folk som uppskattar och förstår betydelsen av vatten. Afrikanerna är oerhört beroende av tillgången på vatten. Jag har just haft kontakt med vänner i Namibia. Det har regnat kraftigt i Namibia och Botswana vilket har fyllt på grundvattendepåerna och Okavangofloden efter flera års torka. De är överlyckliga.

Vattnet först

Samma medvetenhet finns inte i Sverige – något Birger Fogdestam efterlyser.

– Vi är väl försörjda, men i takt med att befolkningen centraliseras mer och mer får även vi problem. Vid all samhällsplanering är vattentillgången det man måste titta på först, innan man gör något annat överhuvudtaget, slår han fast och ger ett exempel:

– Jag hade ett uppdrag för en mjölkbonde med en besättning på 850 kor som skulle utökas till 1 800 djur. Det är kopiöst mycket och djuren behöver vatten att dricka. Men vattenfrågan hade man inte tänkt på, den kom in först i ett sent skede av planeringen. Det är talande för hur det ser ut i Sverige, menar Birger. I andra delar av världen är medvetenheten om vatten så hög att det utgör grund för konflikter.

– Klimatförändringarna bidrar i högsta grad. I Kalifornien finns hela städer som ligger öde nu på grund av att man står utan vatten. Jag tror tillgången på vatten kommer att bli en konflikthärd framöver. Det är det redan delvis. Här har hydrogeologer en viktig uppgift och funktion i samhället, understryker Birger.

– Vi kan samarbeta världen över och göra beräkningar av nederbörd, grundvattenbildning och uttagsmöjligheter. Att den här vetenskapen är med i det absolut första skedet av all samhällsplanering blir allt viktigare.

TEXT OCH FOTO: LARS WIRTÉN

Amelia Morey Strömberg: Kunskapsspridare med passion för vatten

Om det är möjligt att brinna för elementet vatten så är det precis vad Amelia Morey Strömberg gör. Hon ser helheter och hon ser detaljer. Hon ser till människan och det känns som om hon är en äkta humanist.

– Eller en ”vattenist”, säger hon med ett hjärtligt skratt. Amelia Moray Strömberg har arbetat med kommunalt vatten och avlopp i 30 år och är i dag verksamhetsledare på Utvecklingscentrum för vatten, beläget på Campus Roslagen i Norrtälje utanför Stockholm.

Intresset för vattenfrågor väcktes redan i barndomen, i hemstaden Buenos Aires i Argentina. Amelia Morey Strömberg växte upp i stadens deltaområde och hon slogs av kontrasterna i vattentillgång när hon hälsade på sin mormor på landsbygden. Där var den mer begränsad och dricksvattnet hämtades ur en grävd brunn.

När Amelia Morey Strömberg kom till Sverige på 1980-talet studerade hon till civilingenjör maskin med energiinriktning på KTH i Stockholm. Praktiken gjorde hon på Norsborgs vattenverk och här föll alla bitar på plats.

– Dricksvatten visade sig vara otroligt fascinerande. Allt som intresserar mig fanns där. Som ingenjör gillar jag teknik, är intresserad av kemi, biologi och av relationen mellan teknik och människa. Dessutom är jag rätt nördig och var med i datoriseringen av vattenverkets övervakningssystem, berättar hon.

För att stanna kvar i den här världen gick Amelia Morey Strömberg en utbildning i vattenkemi. Hon fick anställning på vattenverket i Gävle och flyttade därefter till skärgårdskommunen Norrtälje där hon som VA-utvecklare fick uppgiften att jobba mer med vatten- och avloppsinfrastruktur.

Problem och lösningar

Och i Norrtälje har hon stannat. Amelia Morey Strömberg är intresserad av utvecklingsfrågor, och skärgårdskommunen är en bra plats för kunskapscentret hon nu leder.

– I Norrtälje finns i princip alla problem med vatten som är aktuella globalt. Vi har brist på dricksvatten i enskilda brunnar som kan ha låg vattenkvalitet och näringsläckage från enskilda avlopp och jordbruk till Östersjön. Men kan vi hitta lösningarna här, kan vi också lösa problemen runt om i världen, säger hon.

Och hon arbetar intensivt med detta. Precis som andra skärgårdsbelägna kranskommuner i Stockholm riskerar Norrtälje att drabbas av brist på dricksvatten. Klimatförändringarna ger längre och torrare somrar, det bildas små mängder grundvatten samtidigt som befolkningen i Norrtälje ökar kraftigt just på somrarna.

Hon berättar att Norrtälje har flest enskilda brunnar i landet, cirka 33 000. Det är en enorm vattenreservoar som Amelia Morey Strömberg vill att alla ska vara rädda om.

– Vattnet bryr sig inte om oss, men vi måste bry oss om vattnet. I Sverige har vi bra vatten i våra sjöar, men vårt grundvatten är mycket känsligt. Vi kan inte tillverka vatten, säger hon.

Kvalificerade brunnsborrare

Var tredje enskild brunn i vissa områ- den har förhöjda salthalter till följd av sjunkande grundvattennivåer, förtätning och permanentning av sommarstugor. Sommarstugeägare behöver därför tänka till innan de borrar en ny brunn. Ett stort problem är att de borras för tätt – man testar på ett ställe, får inget vatten, och borrar vidare.

– Det sker i den svenska skärgårdsmiljön och på andra platser i världen. Det ger konsekvenser. För tätt borrade brunnar påverkar omliggande brunnar, säger hon.

Amelia Morey Strömberg betonar vikten av kvalificerade brunnsborrare.

– I mitt dagliga arbete arbetar jag mycket med enskilt vatten som VA- rådgivare och möter privatpersoner, samfälligheter och företag. De som kommer hit ser att lösningarna är betydligt mer komplexa än man kanske tror. Därför är kvalificerade brunnsborrare så viktiga, säger hon.

I hennes nätverk finns brunnsborrare som hon håller högt eftersom de är professionella, yrkesstolta och kunniga. De vet att en brunn ingår i ett cirkulärt system, och att man inte borrar i onödan. Utan adekvat kunskap kan man få in Östersjön i brunnen.

– Skickliga brunnsborrare har kunskap om vattenkvalitet och de undersöker, frågar och tänker till. Hur djupt brukar man borra här? Finns det risk för saltvatteninträngning? Mitt råd är att kolla med SGU och att inte borra tills det kommer vatten. Här i Norrtälje finns relikt vatten som är 40 till 50 gånger saltare än Östersjöns vatten. En sådan brunn kan aldrig rättas till, Säger Amelia Morey Strömberg.

Hon berättar att 1,2 miljoner människor runtom i Sverige har enskilt vatten och avlopp kopplade till sina permanentboenden. Lika många har enskilt vatten och avlopp kopplade till sina fritidshus.

Inomhus kan man odla hållbart året om, visar Amelia Morey Strömberg.

Vatten är livsmedel

– Det innebär att nästan tre miljoner personer är helt ansvariga för sitt eget dricks- vatten. När jag håller föredrag brukar jag säga att det inte är förbjudet att dricka sitt eget avloppsvatten, och att många gör det, säger Amelia Moray Strömberg.

Att det blir så beror återigen på okunskap och det är ytterligare ett starkt argument för de kvalificerade brunnsborrarna, menar Amelia Morey Strömberg. De kan hjälpa kunderna att ta rätt beslut, att först borra efter vatten och därefter installera avlopp.

Men samfälligheter, sommarkaféer eller restauranger har helt andra krav på dricksvatten – lika höga som en kommuns. För dem är dricksvattnet livsmedelsklassat och ska klara renhet, estetiska och hälsomässiga kriterier. Det är viktigt att ha en reningsteknik som klarar alla dessa parametrar.

– Även här kommer brunnsborrarna in som viktiga aktörer – och inte minst de som tillverkar vattenfilter. Det är en oreglerad marknad och när det gäller filtren är de varken kontrollerade eller certifierade.

Utvärderar filter

Kunskapscentret har därför startat ett unikt projekt där olika typer av reningsfilter blir utvärderade.

– I källaren har vi en testrigg och ett vattenverk som vi testar dricksvattenkvaliteten i. Det är ett pågående test vi gör tillsammans med fem andra kommuner för att utvärdera om det finns filter som klarar arsenik, uran och bly från enskilda brunnar. Det är inget man har testat tidigare, säger hon.

Amelia Morey Strömberg visar runt i lokalerna: Utställningen Vattenexpo med olika typer av vattensparande toaletter och reningsfilter; vatten- och avloppslabbet; testrummet för olika reningstekniker – och slutligen akvaponin. Amelia Morey Strömberg döljer inte sin förtjusning när hon visar de praktfulla grödor som växer i ett slutet cirkulärt vattensystem i symbios med fiskar i en tank. Det handlar om hållbar odling inomhus, året om – en kunskap Utvecklingscentrum för vatten delar med sig av.

Det är tydligt att Amelia Morey Strömberg inte bara brinner för vatten. Hon är också en engagerad kunskapsspridare.

– Vi samlar och sprider information om VA-frågor för det är något vi alla har en relation till, säger hon. Och när det kommer till mig själv så bryr jag mig om både vatten och människor. Om vi inte tänker på vår relation till vatten, kommer vi inte överleva. För mig är det viktigt att förklara att klimatförändringens symptom syns först i form av vatten – för stora vattenmängder eller för små. Oavsett om vi löser klimatförändringen eller inte så måste vi lösa vattenfrågan.

 

Amelia Morey Strömberg

Gör: Verksamhetsledare på Utvecklingscentrum för vatte.

Ålder: 59 år.

Bor: Mitt i Rimbo, drygt två mil utanför Norrtälje.

Familj: Make och två utflugna barn.

Det visste du inte om Amelia: Hon är nominerad till Roslagens naturvårdspris 2020 med motiveringen: För sitt stora engagemang när det gäller dricksvatten och avlopp, såväl strategiska frågor som stora och små utbyggnadsprojekt.

TEXT: ELISABET TAPIO NEUWIRTH FOTO: ANETTE PERSSON

Anneli Wirtén tar fasta på den stora samhällsutvecklingen

Anneli Wirtén är ny generaldirektör på specialistmyndigheten SGU i Uppsala. Hon är jurist i botten och har arbetat inom statlig verksamhet länge – eftersom hon trivs med de breda samhällsfrågorna. Hon beskriver sig som generalisten som drivs av att arbeta med specialister. Men resorna från Jönköping till SGU i Uppsala och de fem kontoren runt om i landet får vänta.

Den 1 mars i år tillträdde Anneli Wirtén sin tjänst som generaldirektör på Sveriges geologiska undersökning (SGU), den statliga myndighet som har övergripande ansvar för frågor om jord, berg och grundvatten där bland annat mineralresurser och geoenergi är viktiga frågor.

”En spännande tjänst”, sade Anneli Wirtén i en rad intervjuer innan hon tillträdde. Det här är en tjänst som tangerar flera uppdrag hon har haft som tidigare länsråd på Länsstyrelsen i Jönköping, bland annat som länsstyrelsernas representant i nationella rådet för miljödatasamverkan och som delegat i vattendelegationen södra Östersjön.

Veckopendlingarna som kom av sig

De planerade veckopendlingarna mellan hemmet i Jönköping och den nya arbetsplatsen i Uppsala kom dock av sig efter bara en och en halv vecka. Covidsituationen gör att Anneli Wirtén, och de kolleger på SGU som kan, i största möjligaste mån arbetar på distans.

Just i dag sitter Anneli Wirtén hemma i matsalen. I burspråket utanför blommar ett plommonträd. Någon dag innan arbetade hon i köket med utsikt mot vattenfallet som finns i centrala Jönköping.

– Vi är fyra i familjen som jobbar hemifrån just nu och vi ambulerar i huset, beroende på vem som behöver mest arbetsro för dagen. Den personen får sitta i arbetsrummet. Det fungerar fint, säger hon.

Möter medarbetare via videosamtal

Några gånger har Anneli Wirtén rest till arbetsplatsen i Uppsala för att träffa chefer och medarbetare för att ha möten. Den obligatoriska introduktionen, när hon ska träffa medarbetarna på SGU:s fem kontor, har uteblivit. Istället har hon lärt känna sina medarbetare i huvudsak via videomöten.

– Det är en intressant situation. Jag träffar många för allra första gången via Skype, något som i vanliga fall inte är optimalt. Men vi har bra möten och jag uppskattar hur jag blir bemött. Jag passar också på att bjuda in mig på alla Skype-fikor på SGU:s olika enheter. Då får jag tillfälle att småprata, höra vad de gör och berätta om mig själv, säger hon.

De här tillfällena ser Anneli Wirtén som ett sätt att läka det faktum att de ännu inte kan träffas fysiskt.

– Det har fått sättas på vänt, men vi kör på senare när situationen är annorlunda, säger hon.

”For the greater good”

Anneli Wirtén är jurist i botten och har arbetat inom flera statliga myndigheter och områden, främst i chefsroller – och hon trivs. Det är här hon kan arbeta med de stora, breda samhällsfrågorna, de som gör skillnad.

– Jag får bidra på ett konkret sätt, ta fasta på den stora samhällsutvecklingen. Jag brukar säga att man ska bidra så gott en kan på den nivå man befinner sig. Det handlar om ”the greater good”, vilket är en av mina starkaste personliga drivkrafter, säger hon.

På det professionella planet gillar hon att arbeta med specialister. Hon beskriver sig själv som generalist, och på SGU är hon i rätt sammanhang. SGU är i huvudsak en teknisk specialistmyndighet, och här arbetar Anneli Wirtén med frågor och perspektiv som rör individen, samhället och framtiden.

– Här jobbar vi med själva fundamenten, marken, mineralen, vattnet och energin. De är början till allt och förutsättningen för allt, säger Anneli Wirtén.

Fokus på råvaruförsörjning

Råvaruförsörjning blir en av generaldirektör Anneli Wirténs frågor. Det gäller bland annat försörjningen av mineraler, en fråga som är viktig ur många perspektiv, berättar hon. Dels för att uppnå målen i agenda 2030, dels för att Sverige är en betydande producent av metaller och mineraler inom EU.

Efterfrågan på de speciella mineraler som behövs för den gröna omställningen växer runt om i världen.

– I Sverige har vi stora fyndigheter, inte minst på platser som inte tidigare haft gruvdrift och där det finns ett motstånd och en rädsla för gruvdrift. Här kommer vi att sättas på prov. Det vi behöver göra är att öka förståelsen för att vi har behov av att utvinna mineralerna och vad modern gruvbrytning faktiskt innebär i Sverige idag, att omställningen gagnar hela samhället, säger hon.

En fråga om solidaritet

Anneli Wirtén ser den svenska mineralutvinningen som en solidaritetsfråga. I Sverige använder vi tekniken som kräver metallerna i omfattande grad, och vi vill att miljötekniken ökar för att uppnå ett fossilfritt samhälle.

– Ska gruvbrytning då bara ske i andra länder? Eller även här eftersom vi själva använder miljötekniken? Det finns dessutom en hållbarhetsaspekt där vi har en stark miljölagstiftning och goda arbetsvillkor, jämfört med andra länder som inte har samma höga krav, säger hon.

Förstärkta mätningar av grundvattennivåerna

En annan tung fråga för SGU är grundvattenfrågan. Historiskt sett har Sverige inte behövt bekymra sig om vattentillgången, men på senare år har problemet ökat. SGU märker tydligt att intresset för grundvattnet ökar bland allmänheten, dels för att bristsituationen börjar bli uppenbar i brunnar sommartid, dels på grund av förväntade klimatförändringar.

I dag är kunskapen om grundvatten stor, men det finns fortfarande mycket att lära, menar Anneli Wirtén. SGU har förstärkt mätningarna av grundvattennivåerna och gör dem mer kontinuerligt.

– SGU har och utvecklar djupa kunskaper på området. Framöver har vi en enormt viktig uppgift att ta fram högkvalitativa underlag, säger hon.

Önskar mer samverkan mellan statliga myndigheter

Grundvattenfrågan är högaktuell ur ett krisperspektiv. Sveriges själv- och totalförsörjning av livsmedel ligger på den politiska agendan.

– Vi ska öka livsmedelsproduktionen i Sverige, och vatten är avgörande för såväl odlare som djurhållare. Vattenförsörjningen har därför hög dignitet på många olika sätt, säger hon.

Anneli Wirtén berättar att hon gillar samverkan. Redan i dag samverkar statliga myndigheter med varandra, men hon skulle gärna se att den utökades i ännu högre grad.

– Vi kan vinnlägga oss om att få mer synergi och att vi samfällt jobbar med frågor som rör samhällsbehov. Jag ser stora möjligheter framåt – SGU är aktiva i det arbetet, säger Anneli Wirtén.

Anneli Wirtén

Ny generaldirektör på Sveriges Geologiska Undersökning.

Född: 1962

Bor: I Jönköping. ”Vi trivs i Jönköping, det är vår fasta punkt. Framöver kommer jag veckopendla till Stockholm och dagpendla till Uppsala. Min man jobbar i Stockholm och vi har en övernattningslägenhet där.”

Familj: Gift och har tre ”mer eller mindre ” utflugna barn.

Drivkrafter: Att arbeta för ”the greater good”. Alla kan bidra utifrån sin roll och på sin plats.

 

Text: Elisabet Tapio Neuwirth, Foto: Pernilla Andersson

Med en bergfast tro på svensk gruvnäring

Maria Sunér Fleming på Svemin

Framtiden för svensk gruvnäring ser ljus ut. Sverige har med sin berggrund en unik position i Europa. De metaller och mineral vi har i berggrunden är intressanta för allt från klimatomställning till att EU ska minska sitt importberoende från Kina. Men om det vore så enkelt. Maria Sunér Fleming, ny vd på gruvnäringens branschorganisation Svemin, har först några hinder att hantera.

I mer än tio år har Maria Sunér Fleming rört sig i en energi-, klimat- och miljöbubbla, senast som hållbarhetschef på Svenskt Näringsliv. Förra året fick hon erbjudandet att kliva in i ett helt annat, men icke desto mindre högaktuellt område: Svensk gruvnäring.

Som vd på branschorganisationen Svemin är ett av hennes viktigare uppdrag att vara talesperson för branschen och synliggöra den. De senaste fjorton åren har hon i sina tidigare roller varit en flitig paneldeltagare i Almedalsveckan. Som det ser ut nu, kan vi nog räkna med att se Maria Sunér Fleming i Visby i år igen. Det verkar hon se fram emot, även om känslorna för Almedalsveckan är blandade.

– Det är ju extremt intensivt, med aktiviteter från tidig morgon till sen kväll. Samtidigt är ”alla” där, inte minst de personer som annars är så svåra att nå. Men under den här veckan går det ofta att få till de personliga, enskilda mötena som är så viktiga för våra medlemsföretag. Det är en av de stora behållningarna, säger hon.

Mer samtal om gruvnäring

Att öka antalet samtal om svensk gruvnäring ligger högt på prioriteringslistan just nu. Gruvnäringen befinner sig i ett ytterst intressant skede. I dag är vårt och alla andra moderna samhällen beroende av metaller och mineral. Och för att människan globalt sett ska kunna träda in i de stora samhälls- och teknikskiften som är på gång, krävs det ännu mer metaller och mineral. I det här sammanhanget handlar det om stora frågor som den globala klimatomställningen. Om omställningen till en fossilfri bilflotta. Om den moderna teknologin i kameror, mobiler och datorer.

– Den svenska gruvnäringen har ett viktigt finger med i spelet på samtliga punkter, som en  modern arbetsgivare här i Sverige, men även som en aktör på världsmarknaden. I vår berggrund finns till exempel flera av de sällsynta metaller vi behöver för solceller, batterier och annan teknik, och vi skulle därmed minska importberoendet från exempelvis Kina, säger Maria Sunér Fleming.

Väcker starka känslor

Men så enkelt är det inte. Maria Sunér Fleming berättar att bara prospektering och tankar på utökad gruvnäring väcker starka känslor hos den svenska allmänheten. Nio dagar in på nya jobbet blev hon inbjuden till SVT-programmet Opinion Live för att diskutera prospektering av mineraler i Skåne. Ett bolag, som är medlem i Svemin, fick undersökningstillstånd på Österlen, och det har skapat lokala protester.

– Folkets röst är stark. Och det är fullt förståeligt att det är en utmanande fråga för den enskilda individen. Minerallagen reglerar hanteringen av processerna, exempelvis att den enskilda markägarens intressen inte ska kunna hindra samhällsviktiga värden. Det blir därför svårt att jämka på den punkten. Mineralfyndigheten ligger ju där den ligger, säger Maria Sunér Fleming.

Diskutera och förklara

Samtidigt menar hon att det är oerhört viktigt att vara med och diskutera och förklara att undersökningstillstånd inte innebär att bolaget har tillstånd att öppna en gruva, däremot får man provborra. Det handlar mer om att undersöka om det möjligtvis finns brytvärda fyndigheter på platsen.

– Det vet alla skickliga borrare som arbetar med prospekteringsborrning. Det är resurs-, tids- och teknikkrävande med kärnborrning och det krävs stor kunskap att få upp bra borrkärnor. Det är först därefter övriga tillståndsfrågor ska undersökas. Och det kan ta mellan fem och femton år innan ett beslut kommer, ibland ännu längre tid, säger Maria Sunér Fleming.

Vägen fram till en eventuell gruvbrytning är lång, och det är en utmaning för Svemins medlemsföretag, i synnerhet nu när efterfrågan på metaller och mineral är så viktiga för den fortsatta samhällsutvecklingen. Tillståndsfrågan är därför en huvudfråga för Svemins vd.

Ser en ljus framtid

Maria Sunér Fleming ser i dagsläget ingen snabb lösning på just den frågan, men diskussioner med berörda instanser pågår. Under tiden kan hon förmedla en ljus framtid för svensk gruvnäring. För trots spridda protester, tycks förståelsen för varför samhället har behov av metaller och mineral öka.

– Hela vår fysiska infrastruktur, många prylar och de teknologiskiften vi står inför, kräver metaller och mineral, och jag både ser och hör att människor har förståelse för det. Vi ser att gruvnäringen får en större roll i samhället och att svensk gruvnäring har en mycket bra position just nu, säger hon.

Men precis som för många andra industribranscher är kompetensförsörjningen inom gruvnäringen en stor fråga.

Maria Sunér Fleming på Svemin

Lära av andra branscher

– Våra medlemsföretag nämner ofta frågan, oavsett var de befinner sig i kedjan. Inom gruvnäringen är det dessutom väldig många olika kompetenser som behövs – från dem som arbetar rent praktiskt, till dem som har doktorerat i något ämne som är relevant i gruvnäringen. Det vi behöver göra är att dra lärdomar från andra branscher för att veta hur vi pratar om gruvnäringen och marknadsför den gentemot unga, gärna i så tidig ålder som möjligt, säger Maria Sunér Fleming.

Maria Sunér Fleming framhåller att Sverige som land ligger långt framme när det gäller innovation och teknisk utveckling, och att det är en framgångsfaktor för den som kanske funderar på en karriär inom gruvnäringen.

Ny teknik på väg in

– Det är spännande att se hur våra stora gruvbolag undersöker nya sätt att arbeta, exempelvis med elektrifiering och digitalisering. Framöver kommer det behövas helt andra typer av kompetenser än man kanske klassiskt tänker på, säger hon.

I det stora, ljusa konferensrummet på Näringslivets hus i Stockholm, målar Maria Sunér Fleming i ord en bild där människor i den svenska gruvnäringen jobbar med mindre tunga arbeten, med nya maskiner, mer med service och underhåll, snarare än med fysiskt tungt arbete.

– Jag ser svensk gruvnäring som en klar framtidsbransch. Det är några hinder vi måste hantera under tiden, men det ser jag mer som en spännande utmaning. Vi kan påverka och vi kan förändra till det bättre, och det är något jag brinner för, säger Maria Sunér Fleming.

Text: Elisabet Tapio, Foto: Anette Persson