Anneli Wirtén tar fasta på den stora samhällsutvecklingen

Anneli Wirtén är ny generaldirektör på specialistmyndigheten SGU i Uppsala. Hon är jurist i botten och har arbetat inom statlig verksamhet länge – eftersom hon trivs med de breda samhällsfrågorna. Hon beskriver sig som generalisten som drivs av att arbeta med specialister. Men resorna från Jönköping till SGU i Uppsala och de fem kontoren runt om i landet får vänta.

Den 1 mars i år tillträdde Anneli Wirtén sin tjänst som generaldirektör på Sveriges geologiska undersökning (SGU), den statliga myndighet som har övergripande ansvar för frågor om jord, berg och grundvatten där bland annat mineralresurser och geoenergi är viktiga frågor.

”En spännande tjänst”, sade Anneli Wirtén i en rad intervjuer innan hon tillträdde. Det här är en tjänst som tangerar flera uppdrag hon har haft som tidigare länsråd på Länsstyrelsen i Jönköping, bland annat som länsstyrelsernas representant i nationella rådet för miljödatasamverkan och som delegat i vattendelegationen södra Östersjön.

Veckopendlingarna som kom av sig

De planerade veckopendlingarna mellan hemmet i Jönköping och den nya arbetsplatsen i Uppsala kom dock av sig efter bara en och en halv vecka. Covidsituationen gör att Anneli Wirtén, och de kolleger på SGU som kan, i största möjligaste mån arbetar på distans.

Just i dag sitter Anneli Wirtén hemma i matsalen. I burspråket utanför blommar ett plommonträd. Någon dag innan arbetade hon i köket med utsikt mot vattenfallet som finns i centrala Jönköping.

– Vi är fyra i familjen som jobbar hemifrån just nu och vi ambulerar i huset, beroende på vem som behöver mest arbetsro för dagen. Den personen får sitta i arbetsrummet. Det fungerar fint, säger hon.

Möter medarbetare via videosamtal

Några gånger har Anneli Wirtén rest till arbetsplatsen i Uppsala för att träffa chefer och medarbetare för att ha möten. Den obligatoriska introduktionen, när hon ska träffa medarbetarna på SGU:s fem kontor, har uteblivit. Istället har hon lärt känna sina medarbetare i huvudsak via videomöten.

– Det är en intressant situation. Jag träffar många för allra första gången via Skype, något som i vanliga fall inte är optimalt. Men vi har bra möten och jag uppskattar hur jag blir bemött. Jag passar också på att bjuda in mig på alla Skype-fikor på SGU:s olika enheter. Då får jag tillfälle att småprata, höra vad de gör och berätta om mig själv, säger hon.

De här tillfällena ser Anneli Wirtén som ett sätt att läka det faktum att de ännu inte kan träffas fysiskt.

– Det har fått sättas på vänt, men vi kör på senare när situationen är annorlunda, säger hon.

”For the greater good”

Anneli Wirtén är jurist i botten och har arbetat inom flera statliga myndigheter och områden, främst i chefsroller – och hon trivs. Det är här hon kan arbeta med de stora, breda samhällsfrågorna, de som gör skillnad.

– Jag får bidra på ett konkret sätt, ta fasta på den stora samhällsutvecklingen. Jag brukar säga att man ska bidra så gott en kan på den nivå man befinner sig. Det handlar om ”the greater good”, vilket är en av mina starkaste personliga drivkrafter, säger hon.

På det professionella planet gillar hon att arbeta med specialister. Hon beskriver sig själv som generalist, och på SGU är hon i rätt sammanhang. SGU är i huvudsak en teknisk specialistmyndighet, och här arbetar Anneli Wirtén med frågor och perspektiv som rör individen, samhället och framtiden.

– Här jobbar vi med själva fundamenten, marken, mineralen, vattnet och energin. De är början till allt och förutsättningen för allt, säger Anneli Wirtén.

Fokus på råvaruförsörjning

Råvaruförsörjning blir en av generaldirektör Anneli Wirténs frågor. Det gäller bland annat försörjningen av mineraler, en fråga som är viktig ur många perspektiv, berättar hon. Dels för att uppnå målen i agenda 2030, dels för att Sverige är en betydande producent av metaller och mineraler inom EU.

Efterfrågan på de speciella mineraler som behövs för den gröna omställningen växer runt om i världen.

– I Sverige har vi stora fyndigheter, inte minst på platser som inte tidigare haft gruvdrift och där det finns ett motstånd och en rädsla för gruvdrift. Här kommer vi att sättas på prov. Det vi behöver göra är att öka förståelsen för att vi har behov av att utvinna mineralerna och vad modern gruvbrytning faktiskt innebär i Sverige idag, att omställningen gagnar hela samhället, säger hon.

En fråga om solidaritet

Anneli Wirtén ser den svenska mineralutvinningen som en solidaritetsfråga. I Sverige använder vi tekniken som kräver metallerna i omfattande grad, och vi vill att miljötekniken ökar för att uppnå ett fossilfritt samhälle.

– Ska gruvbrytning då bara ske i andra länder? Eller även här eftersom vi själva använder miljötekniken? Det finns dessutom en hållbarhetsaspekt där vi har en stark miljölagstiftning och goda arbetsvillkor, jämfört med andra länder som inte har samma höga krav, säger hon.

Förstärkta mätningar av grundvattennivåerna

En annan tung fråga för SGU är grundvattenfrågan. Historiskt sett har Sverige inte behövt bekymra sig om vattentillgången, men på senare år har problemet ökat. SGU märker tydligt att intresset för grundvattnet ökar bland allmänheten, dels för att bristsituationen börjar bli uppenbar i brunnar sommartid, dels på grund av förväntade klimatförändringar.

I dag är kunskapen om grundvatten stor, men det finns fortfarande mycket att lära, menar Anneli Wirtén. SGU har förstärkt mätningarna av grundvattennivåerna och gör dem mer kontinuerligt.

– SGU har och utvecklar djupa kunskaper på området. Framöver har vi en enormt viktig uppgift att ta fram högkvalitativa underlag, säger hon.

Önskar mer samverkan mellan statliga myndigheter

Grundvattenfrågan är högaktuell ur ett krisperspektiv. Sveriges själv- och totalförsörjning av livsmedel ligger på den politiska agendan.

– Vi ska öka livsmedelsproduktionen i Sverige, och vatten är avgörande för såväl odlare som djurhållare. Vattenförsörjningen har därför hög dignitet på många olika sätt, säger hon.

Anneli Wirtén berättar att hon gillar samverkan. Redan i dag samverkar statliga myndigheter med varandra, men hon skulle gärna se att den utökades i ännu högre grad.

– Vi kan vinnlägga oss om att få mer synergi och att vi samfällt jobbar med frågor som rör samhällsbehov. Jag ser stora möjligheter framåt – SGU är aktiva i det arbetet, säger Anneli Wirtén.

Anneli Wirtén

Ny generaldirektör på Sveriges Geologiska Undersökning.

Född: 1962

Bor: I Jönköping. ”Vi trivs i Jönköping, det är vår fasta punkt. Framöver kommer jag veckopendla till Stockholm och dagpendla till Uppsala. Min man jobbar i Stockholm och vi har en övernattningslägenhet där.”

Familj: Gift och har tre ”mer eller mindre ” utflugna barn.

Drivkrafter: Att arbeta för ”the greater good”. Alla kan bidra utifrån sin roll och på sin plats.

 

Text: Elisabet Tapio Neuwirth, Foto: Pernilla Andersson

Med en bergfast tro på svensk gruvnäring

Maria Sunér Fleming på Svemin

Framtiden för svensk gruvnäring ser ljus ut. Sverige har med sin berggrund en unik position i Europa. De metaller och mineral vi har i berggrunden är intressanta för allt från klimatomställning till att EU ska minska sitt importberoende från Kina. Men om det vore så enkelt. Maria Sunér Fleming, ny vd på gruvnäringens branschorganisation Svemin, har först några hinder att hantera.

I mer än tio år har Maria Sunér Fleming rört sig i en energi-, klimat- och miljöbubbla, senast som hållbarhetschef på Svenskt Näringsliv. Förra året fick hon erbjudandet att kliva in i ett helt annat, men icke desto mindre högaktuellt område: Svensk gruvnäring.

Som vd på branschorganisationen Svemin är ett av hennes viktigare uppdrag att vara talesperson för branschen och synliggöra den. De senaste fjorton åren har hon i sina tidigare roller varit en flitig paneldeltagare i Almedalsveckan. Som det ser ut nu, kan vi nog räkna med att se Maria Sunér Fleming i Visby i år igen. Det verkar hon se fram emot, även om känslorna för Almedalsveckan är blandade.

– Det är ju extremt intensivt, med aktiviteter från tidig morgon till sen kväll. Samtidigt är ”alla” där, inte minst de personer som annars är så svåra att nå. Men under den här veckan går det ofta att få till de personliga, enskilda mötena som är så viktiga för våra medlemsföretag. Det är en av de stora behållningarna, säger hon.

Mer samtal om gruvnäring

Att öka antalet samtal om svensk gruvnäring ligger högt på prioriteringslistan just nu. Gruvnäringen befinner sig i ett ytterst intressant skede. I dag är vårt och alla andra moderna samhällen beroende av metaller och mineral. Och för att människan globalt sett ska kunna träda in i de stora samhälls- och teknikskiften som är på gång, krävs det ännu mer metaller och mineral. I det här sammanhanget handlar det om stora frågor som den globala klimatomställningen. Om omställningen till en fossilfri bilflotta. Om den moderna teknologin i kameror, mobiler och datorer.

– Den svenska gruvnäringen har ett viktigt finger med i spelet på samtliga punkter, som en  modern arbetsgivare här i Sverige, men även som en aktör på världsmarknaden. I vår berggrund finns till exempel flera av de sällsynta metaller vi behöver för solceller, batterier och annan teknik, och vi skulle därmed minska importberoendet från exempelvis Kina, säger Maria Sunér Fleming.

Väcker starka känslor

Men så enkelt är det inte. Maria Sunér Fleming berättar att bara prospektering och tankar på utökad gruvnäring väcker starka känslor hos den svenska allmänheten. Nio dagar in på nya jobbet blev hon inbjuden till SVT-programmet Opinion Live för att diskutera prospektering av mineraler i Skåne. Ett bolag, som är medlem i Svemin, fick undersökningstillstånd på Österlen, och det har skapat lokala protester.

– Folkets röst är stark. Och det är fullt förståeligt att det är en utmanande fråga för den enskilda individen. Minerallagen reglerar hanteringen av processerna, exempelvis att den enskilda markägarens intressen inte ska kunna hindra samhällsviktiga värden. Det blir därför svårt att jämka på den punkten. Mineralfyndigheten ligger ju där den ligger, säger Maria Sunér Fleming.

Diskutera och förklara

Samtidigt menar hon att det är oerhört viktigt att vara med och diskutera och förklara att undersökningstillstånd inte innebär att bolaget har tillstånd att öppna en gruva, däremot får man provborra. Det handlar mer om att undersöka om det möjligtvis finns brytvärda fyndigheter på platsen.

– Det vet alla skickliga borrare som arbetar med prospekteringsborrning. Det är resurs-, tids- och teknikkrävande med kärnborrning och det krävs stor kunskap att få upp bra borrkärnor. Det är först därefter övriga tillståndsfrågor ska undersökas. Och det kan ta mellan fem och femton år innan ett beslut kommer, ibland ännu längre tid, säger Maria Sunér Fleming.

Vägen fram till en eventuell gruvbrytning är lång, och det är en utmaning för Svemins medlemsföretag, i synnerhet nu när efterfrågan på metaller och mineral är så viktiga för den fortsatta samhällsutvecklingen. Tillståndsfrågan är därför en huvudfråga för Svemins vd.

Ser en ljus framtid

Maria Sunér Fleming ser i dagsläget ingen snabb lösning på just den frågan, men diskussioner med berörda instanser pågår. Under tiden kan hon förmedla en ljus framtid för svensk gruvnäring. För trots spridda protester, tycks förståelsen för varför samhället har behov av metaller och mineral öka.

– Hela vår fysiska infrastruktur, många prylar och de teknologiskiften vi står inför, kräver metaller och mineral, och jag både ser och hör att människor har förståelse för det. Vi ser att gruvnäringen får en större roll i samhället och att svensk gruvnäring har en mycket bra position just nu, säger hon.

Men precis som för många andra industribranscher är kompetensförsörjningen inom gruvnäringen en stor fråga.

Maria Sunér Fleming på Svemin

Lära av andra branscher

– Våra medlemsföretag nämner ofta frågan, oavsett var de befinner sig i kedjan. Inom gruvnäringen är det dessutom väldig många olika kompetenser som behövs – från dem som arbetar rent praktiskt, till dem som har doktorerat i något ämne som är relevant i gruvnäringen. Det vi behöver göra är att dra lärdomar från andra branscher för att veta hur vi pratar om gruvnäringen och marknadsför den gentemot unga, gärna i så tidig ålder som möjligt, säger Maria Sunér Fleming.

Maria Sunér Fleming framhåller att Sverige som land ligger långt framme när det gäller innovation och teknisk utveckling, och att det är en framgångsfaktor för den som kanske funderar på en karriär inom gruvnäringen.

Ny teknik på väg in

– Det är spännande att se hur våra stora gruvbolag undersöker nya sätt att arbeta, exempelvis med elektrifiering och digitalisering. Framöver kommer det behövas helt andra typer av kompetenser än man kanske klassiskt tänker på, säger hon.

I det stora, ljusa konferensrummet på Näringslivets hus i Stockholm, målar Maria Sunér Fleming i ord en bild där människor i den svenska gruvnäringen jobbar med mindre tunga arbeten, med nya maskiner, mer med service och underhåll, snarare än med fysiskt tungt arbete.

– Jag ser svensk gruvnäring som en klar framtidsbransch. Det är några hinder vi måste hantera under tiden, men det ser jag mer som en spännande utmaning. Vi kan påverka och vi kan förändra till det bättre, och det är något jag brinner för, säger Maria Sunér Fleming.

Text: Elisabet Tapio, Foto: Anette Persson

Mikael Erlström: Han går på djupet om geotermisk energi och koldioxidlagring

Mikael Erlström, statsgeolog på SGU i Lund och adjungerad professor vid Lunds universitet, med fokus på geotermi och koldioxidlagring. Foto: Kennet Ruona.

Hur ser det ut riktigt djupt ner i den sydsvenska berggrunden? Mikael Erlström vet mer än någon annan. Han har ägnat ett helt yrkesliv åt att ta reda på de geofysiska egenskaperna på djupet. Med det ökande intresset för geotermisk energi och lagring av koldioxid är hans kunskaper nu hett eftertraktade.

Mikael Erlström är statsgeolog på SGU i Lund och adjungerad professor på geologiska institutionen vid Lunds universitet, med fokus på geotermi och koldioxidlagring, även kallad CCS (carbon capture and storage). Han bedömer att det finns goda förutsättningar att lagra koldioxid 800 meter under havsbotten i södra Östersjöns sandstensberggrund. Men att göra undersökningar till havs är svårt och dyrt. Därför är det lyckosamt att samma geologiska förutsättningar råder på 600 meters djup på södra Gotland.

– Där kan många tester göras för att se hur sandstenen kan ta emot vätska och gas. Utifrån dessa kan man optimera borrningar och undersökningar till havs. Men det finns fortfarande frågor som behöver utredas på plats ute i södra Östersjön. Vi måste till exempel veta var det finns förkastningar och sprickzoner.

Även i sydvästra Skåne finns bra förutsättningar att lagra koldioxid i berggrunden. Men det är än så länge bara en hypotetisk möjlighet.

– Lagring av koldioxid kommer bara att ske till havs, då Sverige förbjuder att det görs på land. Det beror på riskerna. Havet kan exempelvis buffra visst läckage om det skulle ske. Däremot kan mindre försöksanläggningar för forskning läggas på land.

Kostnaden hindrar utvecklingen

När det gäller själva tekniken att lagra koldioxid, menar Mikael Erlström att det måste bli mer ekonomiskt fördelaktigt att lagra koldioxiden jämfört med att köpa utsläppsrätter för koldioxid.

– Norge har testat lagring av koldioxid sedan 1996 ute i Nordsjön och visat att tekniken fungerar. Nu handlar det om att få distributionen att fungera och att utveckla ekonomiska, tekniska och juridiska styrsystem som gör att utvecklingen sätter fart. EU använder utsläppsrätter, men de har hittills varit för billiga i förhållande till kostnaden för att lagra.

– Problemet med CCS är att det måste finnas en entreprenör som vill bygga lagret, ta den kostnaden och sätta ett pris på att ta emot koldioxiden.

Mikael Erlström, som så många andra, anser att CCS är en tillfällig lösning medan samhället utvecklar helt fossilfria energisystem.

– I berggrunden i norska Nordsjön finns potential att lagra en stor del av Västeuropas utsläpp av koldioxid medan vi ställer om till fossilfri energi.

Borrning har alltid stått i fokus

Vägen till att bli Sveriges främste geologiska expert på koldioxidlagring och geotermi har gått via en doktorshatt i geologi kombinerat med ett stort ingenjörsintresse. Borrning och borrhålsundersökningar har alltid stått i fokus i Mikael Erlströms yrkesgärning som geolog. Efter examen i geovetenskap från Lunds universitet började karriären 1982 på SGAB, en avknoppning från SGU. Här var han borrplatsgeolog i ett projekt för att skapa ett buffertlager för naturgas i Kyrkheddinge utanför Lund. Här undersökte Mikael om det var lämplig att lagra naturgas i den så kallade Lundasandstenen.

– Samtidigt pågick undersökningarna för Lunds blivande geotermianläggning i Värpinge. Jag var då med på borrningarna och gjorde geologiska beskrivningar av berggrunden ner till cirka 800 meters djup.

Parallellt fortsatte Mikael sitt akademiska arbete genom att doktorera på Lundasandstenens egenskaper utifrån undersökningarna i Kyrkheddinge och Lund.

– Jag använde resultaten från de båda projekten för att bland annat beskriva sandstenen som geotermisk akvifer. Jag hade hittat min nisch.

Karteringsansvarig på SGU

Föga anade han då att detta skulle bli hett eftertraktade kunskaper 30 år senare. Trots det lyckade geotermiprojektet i Lund på 1980-talet var intresset för liknande anläggningar svalt under lång tid därefter. Koldioxidlagring var det ännu ingen som pratade om. Det var förvisso en intressant teknik för oljeindustrin som en del i processen att rena naturgas. Men det var i Norge.

I Sverige lades SGAB ned och Mikael började som statsgeolog på SGU 1991. Här blev han karteringsansvarig för större delen av Skånes och Gotlands geologi.

– I Brunnsarkivet har vi cirka 20 000 prov med borrkax från borrningar i Skåne. Det har varit ett enormt hjälpmedel, utan dessa hade vi inte kunnat göra den kartläggning av berggrunden som gjorts, speciellt i områden där berggrunden är täckt av tjocka jordlager.

Kolkraft gav huvudvärk

Men det var det där intresset för, och kunskapen om de riktiga djupen som lockade. Kunskap som även lockade andra. På 1990-talet kontaktade Vattenfall Mikael. Deras kolkraftverk i Tyskland gav dem viss huvudvärk. Hur skulle de hantera utsläppen av koldioxid? Samtidigt hade Statoil i Norge gått från forskning till att verkligen lagra koldioxid i Nordsjön med en metod som började bli känd som CCS, carbon capture and storage, för att rena sin naturgas. Kunde det vara en lösning även för Vattenfall?

– Vi gjorde inledande studier av förutsättningarna att lagra koldioxid i Sverige på uppdrag av Vattenfall och Elforsk. Sedan ökade intresset successivt för CCS, men det var först 2009-2011 som vi gjorde en mer genomgripande undersökning och skrev en rapport.

Det ena ledde till det andra. Mikael och hans kollegor på SGU blev en del av ett EU-projekt som hette Mustang där ett 20-tal länder och organisationer deltog. Projektet undersökte förutsättningarna på sex olika platser i Europa, där Mikael var ansvarig för att karaktärisera berggrunden. Hans roll som geolog i CCS-projekt är att beskriva de geologiska förutsättningarna för lagring och hur koldioxiden kommer att uppträda i lagret och bedöma risken att den läcker ut.

– Vi använde bland annat ett gammalt oljefält i Israel nära Gazaremsan och geotermibrunnar i Malmö som Sydkraft, nuvarande Eon, hade borrat som testplatser. Vi lärde oss väldigt mycket i det projektet.

Senare har SGU även medverkat i Nordiccs, ett projekt som bland annat har kartlagt var det finns möjliga lagringsplatser i Norden.

Förtätning av städerna driver mot djupet

Tekniken är storskalig och bygger på borrning ned till stora djup. Någon direkt affärsmöjlighet för Sveriges vanliga borrentreprenörer ser han inte. Däremot tror han att det kan vara en intressant nisch för entreprenörerna att utveckla hammarborrtekniken för att på så sätt kunna nå djupare.

– Vi ser i dag att det i stadsmiljö blir allt svårare att få plats med borrhålslager med ett borrdjup på 200–300 meter. Städerna förtätas och därför är det intressant att istället gå ned mot 1 000 meters djup för att klara sig med färre borrhål. Det kanske blir den möjlighet som kommer att finnas kvar för geoenergi i städerna. Och djupgeotermi, så kallad EGS (Enhanced Geothermal Stimulation), där man på riktigt stora djup, stimulerar berggrunden och ökar genomsläppligheten, kommer kanske med tiden även i Sverige. Jag märker ett ökat intresse för det.

Tror på djupgeotermi

Mikael Erlström tror att det finns bra geologiska förutsättningar för djupgeotermi i Sverige,

– Men vi behöver mer geologisk information och kunskap om berggrundens uppbyggnad på stora djup. Det finns i dag bara ett femtiotal borrhål i Sverige som når djupare än en kilometer.

– Vi håller på att bygga upp ny kunskap och samlar all information vi har från djupa borrhål i Sverige. Vi behöver mer kunskap om termiska och hydrauliska egenskaper i berggrunden.

Det är inte bara de geologiska förutsättningarna som ser lovande ut. Mikael tror även på djupgeotermi som en viktig resurs i framtidens energisystem.

– Vi har säkert 400–500 fjärrvärmenät i Sverige. De skulle kunna vara mottagliga för direktväxling från djupgeotermi. Samtidigt utvecklas lågtemperaturnät som också passar in i bilden. De stora energibolagen sneglar på den här möjligheten. Det öppnar upp för att utnyttja hela Sveriges geologi i energisystemet, säger Mikael och utvecklar:

– Fördelen med djupgeotermi är att du har större möjlighet att placera borrningarna där fjärrvärmen finns. Du blir inte lika beroende av de geologiska förhållandena på platsen som vid traditionell geotermi.

Hoppas på tekniksprång

Det som hämmar utvecklingen av djupgeotermi just nu är främst den höga kostnaden, vilket är kopplat till borrtekniken och att man behöver borra djupa hål med stor bottendiameter, över 8,5 tum. Mikael Erlström hoppas på ett tekniksprång som gör det möjligt att borra riktigt djupt med hammarborrning hela vägen med större borrhål. Det skulle minska utvecklings- och investeringskostnaden.

– Vi är i början av en positiv utveckling. Samtidigt är det en utmaning för borrbranschen och oss geologer att bygga upp modeller och prognostisera hur det här ska fungera. Vi måste jobba åt samma håll tillsammans. Skulle det lyckas har vi en fantastisk möjlighet att hitta en fossilfri energiresurs som räcker lång tid framöver.

I Sverige kan geotermisk energi framför allt frigöra biobränslen till andra behov.

– Men vi ska komma ihåg att utanför Sverige skulle det framför allt ersätta mycket fossila bränslen.

 

Foto: Kennet Ruona.

Mikael Erlström

Statsgeolog på SGU, adjungerad professor på geologiska institutionen, Lunds universitet.

Ålder: Närmar sig pensionen.

Bor: Radhus i Lund. Fritidshus på Linderödsåsen i centrala Skåne.

På fritiden: Fiske, ströva i naturen, snickra på fritidshuset. ”Är brett naturintresserad och lika intresserad av växter och fåglar som av landskapet.”

Yrkesskada: ”Jag kan ju bli lite upphetsad om det dyker upp en ny borrning som verkar spännande. Men jag samlar inte på stenar.”

Idrott: Har under flertalet år varit ledare inom fotbollen i Lunds Bois men nu är det mest motionsbadminton som gäller.

 

Text: Lars Wirtén

Mats Ohlsson: ”En enkel lösning för kärnavfallet”

 

På 500 meters djup i urberget ska vårt använda kärnbränsle vila i all evighet. Inneslutet i robusta och täta kapslar av segjärn och koppar och inbäddade i bentonitlera ska förvaret vara säkert i minst 100 000 år.

– Jag är uppvuxen nära kärnkraftverket i Oskarshamn och har valt att återvända till hembygden igen, så rent personligt är jag mycket angelägen om att kärnavfallet tas om hand på ett säkert sätt. Det mest fascinerande med vår lösning är att den egentligen är enkel, säger Mats Ohlsson.

Mats Ohlsson har jobbat inom kärnkraftindustrin i nästan hela sitt yrkesliv, varav de senaste 28 åren på Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB.

Nyexaminerad från Väg & Vatten vid Lunds tekniska högskola började han 1981 på Asea-Atom AB i Västerås. Det var på den tiden som bolaget på uppdrag OKG Aktiebolag och Vattenfall arbetade med konstruktionen av kärnkraftverken Oskarshamn 3 och Forsmark 3.

Mats Ohlsson har arbetat med slutförvaringen av det svenska kärnbränsleavfallet i nästan 30 år. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

– Jag fick ett jobb som strukturdynamiker vilket passade perfekt med mitt intresse för avancerade beräkningar och simuleringar. Där arbetade jag med strukturdynamiska analyser, enkelt uttryckt simuleringar där vi med hjälp av modeller i datorn och avancerade programvaror satte reaktorbyggnaderna i gungning för att undersöka deras förmåga att motstå till exempel jordbävningar och andra svåra dynamiska laster.

Efter tio år, via ett strukturdynamikjobb på Saab i Linköping (JAS-projektet), ledde längtan till Småland, hembygd både för Mats och hans hustru, till ett jobb som säkerhetsanalytiker på OKG i Oskarshamn. Men samtidigt hade SKB inlett bygget av Äspölaboratoriet och Mats började mer och mer intressera sig för slutförvaringen av det använda kärnbränslet – en teknisk, industriell och vetenskaplig utmaning av sällan skådat slag.

En generalrepetition för det slutliga förvaret

Äspölaboratoriet är en generalrepetition för det slutliga förvaret, komplett med schakt och tunnlar på 450 meters djup, kapslar, deponeringstunnlar, deponeringshål och avancerade hanteringsmaskiner. Här finns allt utom själva kärnavfallet och här har forskning och experiment utförts ända sedan de första kartläggningarna av urberget omkring och under Äspö började 1986. Själva laboratoriet stod klart 1995 och här arbetade Mats inledningsvis med hanteringen av de undersökningsdata som samlades in. 2005 blev han biträdande chef och var sedan från 2007 till 2016 chef för laboratoriet.

Djup geologisk förvaring säkrast

– Funderingarna kring hur använt kärnbränsle ska omhändertas säkert har ju pågått världen över i decennier. I Sverige inleddes arbetet på allvar i slutet av 1970-talet. Regeringen ställde lagkrav (Villkorslagen) på att kärnkraftindustrin måste visa att det finns en metod för att ta hand om kärnbränslet för att få tillstånd att ta Oskarshamn 3 och Forsmark 3 i drift. Flera mer eller mindre realistiska initiativ studerades, uppskjutning i rymden och mycket djupa borrhål. Sedan länge råder konsensus i världen kring att det är djup geologisk förvaring som är den säkraste lösningen. Där är förändringarna över tid mycket långsamma och förutsägbara och på ett djup av cirka 500 meter kan slutförvarshanteringen ske under kontrollerade former.

De tekniska landvinningarna har varit många under de decennier Mats och kollegorna arbetat med att ta fram metoden för den svenska slutförvaringen.

– Men utvecklingen kan inte sägas ha skett i språng, utan snarare långsamt och successivt. I takt med att vi provat teorier och tekniska lösningar i verkligheten har vi vid behov fått justera dem och gå vidare.

Behöver samarbeta med borrningsfirmor

Deponeringsområdet på förvarsområdet är stort. Det omfattar transporttunnlar varifrån det utgår 200 stycken vardera 300 meter långa horisontella deponeringstunnlar. Den sammanlagda tunnellängden på förvarsnivån är cirka 65 km!

– Men alla tunnelsprängningar ska föregås av pilotborrningar med hög precision i syfte att undersöka bergets egenskaper och lämplighet. Dessutom är det 6 000 kapslar med kärnavfall som ska deponeras i åtta meter djupa hål. Hela arbetet kommer, när det väl påbörjats, att ta omkring 40 år. Under hela den tiden kommer vi att behöva samarbeta med kompetenta borrningsfirmor och vi vill gärna att borrningsbranschen förbereder sig på det.

Lösningen är enkel

Mats Ohlsson tycker att det mest fascinerande med slutförvaringslösningen är enkelheten. Den bygger på tre naturliga material: koppar, bentonitlera och urberg.

”Man skulle kunna använda anläggningen som testbädd för gruvor och borrning”, säger Mats Ohlsson om Äspölaboratoritets framtid. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

– De tre materialen utgör de barriärer som säkerställer att kärnbränslet kan förvaras tryggt i minst 100 000 år. Man kan sätta det i relation till andra anläggningar, till exempel broar, som konstrueras för att hålla i 100 år.

Arbetet med deponeringen av de 6 000 kapslarna, som var och en väger 25 ton varav två ton är avfall och resten koppar och segjärn, beräknas alltså ta omkring 40 år.

– När den sista kapseln är deponerad fylls alla deponeringstunnlar med bentonitlera som sedan försluts med robusta platsgjutna betongpluggar. Därefter återfylls schakten och tillfarten och förvaret förseglas vid ytan. Grundvattnet i berget tränger sakta in i slutförvaret och leran sväller. Men det är så långsamma vattenrörelser att det kommer att ta flera hundra år innan all bentonitlera i förvaret är helt mättad och svälld, vilket finns med i analysen för slutförvarets långsiktiga säkerhet.

Kapslarna ska kunna tas upp igen

100 000 år i berget alltså. Men kanske blir slutförvaringen inte en slutlig förvaring. Vad få vet är att förvaret byggs för att kapslarna ska kunna återtas.

­– Vi måste kunna visa att vi kan ta upp kapslar ifall vi behöver göra det under drift eller om framtida generationer vill återanvända kärnbränslet. Då ska man kunna göra det. Vi har gjort fullskaletest i Äspölaboratoriet där vi deponerat en kapsel, bäddat in och förslutit och sedan tagit ut den igen efter sex år på ett kontrollerat sätt. Det är tidsödande att återta ett helt förvar, men behövs det så ska det kunna göras, säger Mats Ohlsson.

Äspölaboratoriet vid SKB i Oskarshamn.

Utreder labbets framtid

2016 klev han på egen begäran av posten som laboratoriechef, för att i stället ägna sig åt att planera för en framtid för den unika anläggningen. Forskningen och testerna av slutförvarteknik på Äspö kommer att trappas ned framöver och nu väntar man på regeringens tillstånd som behövs för att, om allt går vägen, kunna starta bygget av det riktiga slutförvaret vid Forsmark inom några år. SKB är väl förberett för den uppgiften.

Mats har idag titeln ”Föreståndare för externa samarbeten” där han genom olika samarbeten vill skapa en framtid för laboratoriet.

­– Genom det arbetet har jag bland annat tagit kontakt med geoenergibranschen och med byggindustrin. Just nu utreder vi tillsammans om det finns intresse och förutsättningar att använda laboratoriet som en test- och demonstrationsanläggning som stöd för branschernas utveckling av bättre teknik och metoder. Utredningen finansieras till viss del av Vinnova.

Testbädd för gruvor och borrning

Men det finns ingen enskild part som varaktigt kan finansiera anläggningen och därför jobbar Mats Ohlsson brett.

– Man skulle kunna använda anläggningen som testbädd kopplat till gruvindustrins omställning mot ökad eldrift och automatiserade processer, vilket är högintressant både ur miljö- och säkerhetsperspektiv. Här finns också utmärkta miljöer för att utveckla borrteknik och tätningsmetoder. 2021 kan det bli aktuellt att göra en förnyad ansökan till Vetenskapsrådet om att driva Äspölaboratoriet som ett nationellt geosfärslaboratorium tillsammans med bland andra KTH, Uppsala universitet, Chalmers, Luleå tekniska universitet och Linnéuniversitetet.

Internationellt samarbete

Ett internationellt samarbete pågår. Tillsammans med sex undermarksanläggningar i Finland, Ryssland, Polen och Tyskland avser man att bilda European Underground Laboratories association.

– Ambitionen är dels att göra anläggningarna mer synliga och möjligheterna mer tydliga, dels att lyfta fram det specifika med vad varje plats kan erbjuda. Det är viktigt, för Äspö erbjuder miljöer och möjligheter som har få motsvarigheter i världen och många forskare ser möjligheter här.

 

Planerade borraktiviteter i Kärnbränsleförvaret

  • Pilothålsborrning, i sekvenser av cirka 200 meter, föregår byggandet av samtliga stam- och transporttunnlar ned till och i förvarsområdet.
  • Pilothålsborrning á 300 meter föregår drivning av samtliga deponeringstunnlar, 200 stycken.
  • Pilothålsborrning á åtta meter i samtliga deponeringshålslägen 6 000 stycken.
  • Allt ovan är kärnborrning 76 millimeter (tripple tube), med inslag av styrd borrning.

Mats Ohlsson

  • 63 år, gift, fyra utflugna barn.
  • Bor på Marsö i Misterhults skärgård utanför Oskarshamn där han växte upp.
  • Jakt, fiske och omsorgen om det egna skärgårdshemmanet är de stora fritidsintressena
  • Mats och hans hustru är också flitiga fjällvandrare och har de senaste tio åren gjort årliga turer till Sareks nationalpark.

Text: Jörgen Olsson Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Säkerhetsarbete på flera arenor

Arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor ligger på Berndt Jonssons bord och nära hans hjärta. Som nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier ser han till att frågorna genomsyrar allt han gör – nu och i framtiden.

Berndt Jonsson har vigt majoriteten av sitt yrkesliv åt arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor. Sedan fem år tillbaka är han nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier och på sätt och vis är cirkeln nu sluten. Han började sitt yrkesliv i byggbranschen – först som snickare, därefter vuxenutbildade han sig och blev arbetsledare, platschef och produktionsledare. Under 16 år arbetade han på Arbetsmiljöverket i olika befattningar.
– Det är egentligen inte så stor skillnad när jag nu arbetar med arbetsmiljöfrågor som nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier. Mina drivkrafter är lika nu som då. De handlar om att se till individen, företaget eller organisationer och samhället, säger han.

Berndt Jonsson, projektledare för En säker arbetsplats på Sveriges Byggindustrier.

Säkerhet en hjärtefråga

Säkerhet – eller bristen på den – är i hetluften just nu. Antalet dödsolyckor på Sveriges arbetsplatser har ökat under 2019 i jämförelse med 2018, enligt Arbetsmiljöverkets preliminära statistik. Januari sticker ut som en svart månad.
– Det är helt oacceptabelt att människor blir sjuka, skadade eller i allra värsta fall förolyckade på arbetet. Vi vill vara en bransch som är sund och säker, säger Berndt Jonsson.
Som nationell arbetsmiljösamordnare ligger de här frågorna på hans bord och det är ständig aktivitet kring dem. Frågorna har också en personlig beröringspunkt.
– Det är en värdering jag har, om att få göra saker bättre, utveckla, vara med och förebygga att någon skadas – eller ännu värre förolyckas. Kan vi bidra till att färre människor skadas i branschen, är det så klart till nytta för Sveriges Byggindustriers medlemsföretag. Förutom det självklara när personer drabbas, är det också kostsamt och resurskrävande på många sätt, säger han.

Recept för säkerhetskultur

För att skapa en sund och säker arbetsplats måste organisationens sikte vara inställt på en god säkerhetskultur. Det innebär att både individer och gruppen bygger säkerhetskulturen på gemensamma värderingar, föreställningar, attityder, kunskaper och beteenden. Alla är med andra ord inriktade på att skapa säkerhet i verksamheten.
Men för att den ska implementeras och sedan efterlevas är ledningen en avgörande faktor, menar Berndt Jonsson. Och för att säkerhetskulturen ska fungera i praktiken måste varje individ känna sig delaktig, ha tid att tänka efter före – och känna sig trygg med att agera på egen hand.
Här tar Berndt Jonsson flygindustrin som ett exempel:
– Där är säkerhetskulturen ett fundament. Ingen skulle acceptera att ett flygbolag eller besättningen tummade på säkerheten på grund av stress, eller hoppade över något led i säkerhetsarbetet för att hålla tidtabellen. Alla är dessutom oerhört tacksamma om individen använder sig av all sin erfarenhet, exempelvis om piloten känneratt något inte stämmer och agerar på det, säger Berndt Jonsson.

Utvecklingen går trots allt framåt

Bernd Jonsson vill inte på något sätt förminska det faktum att statistiken för arbetsolyckor har ökat under årets första månader. Men han är mån om att poängtera, att utvecklingen i byggbranschen går framåt och har varit bra i ett längre perspektiv.
I dag finns en uttalad nollvision för arbetsolyckor i byggbranschen och under samtalets gång ifrågasätter Berndt Jonsson att man ens ska behöva använda plåster på jobbet och ha acceptans för småskador. Ska man helt enkelt inte komma hem utan skador?
– Nollvisionen handlar inte om att man ska gå till jobbet och överleva. Visionen sträcker sig längre än så. För att komma längre och nå förbättringar i en verksamhet som redan har nått långt, krävs ofta både nya infallsvinklar och god uthållighet, säger han.
Och om det finns attityder eller en kåranda som säger att ”män ska klara några smällar”, vill Sveriges Byggindustrier motverka den bilden.
– Vi vill öka attraktionskraften för branschen och bidra till att den blir sund och säker. Mångfalden behöver stärkas så att branschen speglar samhället på ett bättre sätt. En viktig del i detta är att öka andelen kvinnor, säger han.

Kunderna ett led i att hålla nollan

Berndt Jonsson vill också påverka kundernas kunskap och beteenden kring upphandlingar, så att de blir bättre på att agera och vara medvetna om hur de säkerställer att de jobbar med bra företag.
Just i dag när Berndt Jonsson blir intervjuad av Borrsvängen, ska han delta i en workshop där branschens kunder och leverantörerarbetar ihop för att skapa en tryggare byggbransch. ”Håll nollan – samverkan för noll olyckor i byggbranschen” är ett projekt med branschens entreprenörer och byggherrar.

I projektet ”Håll nollan” samverkar branschens entreprenörer och byggherrar. Berndt Jonsson diskuterar en tryggare byggbransch med bland andra Helena Parker på Skanska.

– Här jobbar vi gemensamt för att hitta arbetsformer som säkerställer ett bra säkerhetsarbete och förutsättningar för en bra arbetsmiljö. Håll Nollan är en fristående organisation och ett relativt nytt initiativ som Sveriges Byggindustrier stödjer, berättar han.
Folk strömmar in i lokalen på Kungsholmen i Stockholm – det börjar bli dags för Berndt Jonsson att slå sig ner vid bordet och delta i workshoppen.
– Det är jättekul att jobba med arbetsmiljöfrågorna på flera arenor. Allt från möten med det enskilda företaget till att kanske träffa en minister då och då, säger han.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth Foto: Anette Persson

Fakta

  • Bernd Jonsson
  • Ålder: 59 år
  • Bor: Sundsvall
  • Arbetar: Halva tiden arbetar jag som nationell samordnare och fokuserar på arbetsmiljöfrågor. Den andra halvan är jag verksam som regionchef i södra Norrland med personal-, verksamhet-  och ekonomiansvar för en enhet om sju personer.

Jan-Erik Rosberg riggar Riksriggen

Jan-Erik Rosberg är universitetslektor vid avdelningen för teknisk geologi på Lunds Tekniska Högskola. Foto: Sanna Dolck Wall.

Riksriggen är en borrigg som forskningen har fri tillgång till – förutsatt att Jan-Erik Rosberg ger tummen upp. Som föreståndare bedömer han om borrningsprojekten går att genomföra rent tekniskt. Och Riksriggen har i dubbel bemärkelse fördjupat hans egen forskning.

Jan-Erik Rosberg tar emot i det så kallade V-huset på Lunds Tekniska Högskola, LTH, där framför allt väg- och vattenrelaterad utbildning och forskning huserar. Kopplingen till vatten och ingenjörskompetensen kring borrningsteknik och mätningar har gjort att Avdelningen för teknisk geologi, där han är universitetslektor, har hamnat här istället för på Geologiska institutionen. Vi träffas i sista stund innan Borrsvängen går till tryck. Jan-Erik har haft hektiska veckor med mycket undervisning och handledning av studenter. En roll och uppgift han trivs mycket bra med.

– Jag har alltid gillat utbildningen. Ett av de bästa sätten att lära sig sitt eget ämne bättre är att tvingas förklara det för andra.

Här utgör Jan-Erik Rosberg något av ett undantag inom forskarkåren, där många skyr den påtvingade utbildningsplikten och mest ser det som ett hinder i sin egen forskning.

– Jag tycker utbildningen ger en hel del för forskningen. Det är en viktig möjlighet att introducera ämnet och få duktiga nya studenter att göra bra examensjobb.

Jan-Erik menar att det är viktigt för framtiden att få fler att intressera sig för grundvattenfrågor.

– Endast 0,6 procent av jordens vatten är grundvatten. Det ska räcka till dricksvatten och all annan vattenförsörjning. Globalt ser vi hur man plockar ut alldeles för mycket grundvatten utan att tänka sig för.

Förestår Riksriggen

Jan-Erik Rosberg har forskat en hel del kring vattenfrågor, bland annat i Sydamerika. Men just nu är det borrning som dominerar. Han är involverad i hydrauliska tester och mätningar i borrhål. Inte minst är han föreståndare för Riksriggen, den borrigg som forskare i Sverige har fri tillgång till. I november 2009 tilldelades Teknisk geologi ett anslag från Vetenskapsrådet på 25,8 miljoner kronor för att köpa in och bygga upp en nationell forskningsinfrastruktur för djup kärnborrning.

– Elddopet för riggen var de borrningar vi utförde i Åre 2014, då vi borrade oss ned till 2 496 meters djup, berättar Jan-Erik.

Borrningen var ett led i ett internationellt forskningsprojekt med cirka 100 forskare involverade. Syftet var bland annat att försöka ta reda på hur bergskedjor, som den svenska fjällkedjan, har bildats. Och man är på god väg att lyckas. Det som återstår är att nå ner till den zon där kontinentalplattorna en gång har kolliderat. Nu har forskargruppen som Jan-Erik ingår i beviljats medel för att borra ett nytt djupt borrhål i Jämtland, den här gången närmare Östersund.

– Åre-borrningen gav forskningen mycket. Vi ville borra djupare men vi hade inte teknisk kapacitet. Det nya borrhålet kommer att ge information om berggrunden ända ner till kollisionszonen, eftersom denna ligger på ett grundare djup om man går österut. Jag hoppas vi kommer igång nästa år.

– Borrprojektet är en vetenskaplig och teknisk framgång. Kärnåtervinningen var nära 100 procent och det är den djupaste kärnborrningen i Sverige med de använda borrdimensionerna.

Hittade liv på djupet

Jan-Erik var tekniskt ansvarig i projektet och hade som uppgift att utforma brunnen så att alla olika tester skulle kunna genomföras. Förutom fjällkedjans bildande syftade projektet bland annat till att studera liv djupt ned i berggrunden, hur temperaturen ökar med djupet och mäta grundvattenströmning på stora djup.

– Jag kunde inte tänka mig att de skulle kunna hitta småkryp på de djupen. Men det kan finnas liv där i form av mikrobiell aktivitet.

Vardagen är dock betydligt mer jordnära för Riksriggen. Den senaste borrningen genomfördes i Skummeslöv i södra Halland för att undersöka ett potentiellt grundvattenmagasin.

– Innan dess borrade vi för att spåra föroreningar efter en nedlagd kemtvätt. Där ville vi ha koll på hur föroreningarna skulle kunna sprida sig.

I år kommer Jan-Erik att vara med och etablera en forskarskola och ett testcentrum inom ramen för samma europeiska nätverksprojekt som Riksriggen är en del av. Riksriggen betyder mycket för forskningen, förklarar Jan-Erik, i och med att den kan användas av forskarna utan att betala hyra.

– Det ger tid att i lugn och ro slutföra borrningen och utföra de tester man behöver.

Riksriggen betyder mycket
för forskningen, förklarar Jan-Erik Rosberg. Foto: Sanna Dolck Wall

Började med geotermi

Det blir då en cirkel som sluts för Jan-Erik. Direkt efter civilingenjörsexamen blev han anställd i ett djupgeotermiprojekt i Lund, där man borrade en brunn till 3 700 meters djup och en annan till 1 900 meter. Projektet strandade dock beroende på att vattenflödena inte var tillräckliga. Ur kommersiell synpunkt var projektet därmed misslyckat.

– Men ur vetenskapligt perspektiv fick vi fram mycket ny kunskap i det projektet.

Kunskaper som Jan-Erik Rosberg nu tror kommer att få nytt liv i takt med att intresset för djupgeotermi ökar. I Finland borrar exempelvis energibolaget St1 världens djupaste borrhål för geotermisk värme (se Borrsvängen nr 4/2018).

– Kan vi få fram en billigare borrteknik och metoder att öppna upp de sprickor som finns i berget så att de börjar kommunicera med varandra, då kommer djupgeotermisk borrning bli intressant i Sverige. Det är utvecklingen av luft- och vattenhammarborrning som öppnar upp för detta.

Att vara föreståndare för Riksriggen passar Jan-Erik Rosberg väldigt bra. Precis som han trivs med och värdesätter kontakten med studenterna, vill han vara nära verksamheter utanför universitetets väggar.

– Min ingenjörsbakgrund gör att jag gärna vill att man ska kunna tillämpa min forskning. Jag tycker om att jobba i samverkan med industrin i olika projekt och medverka till att ta fram billigare och bättre metoder. Det driver mig.

Text: Lars Wirtén Foto: Sanna Dolck Wall

 

Jan-Erik Rosberg

Bor: Med fru och två barn i en villa i Eslöv.

Fritid: Följer barnens aktiviteter, fotboll och handboll. Tränar själv ena sonens fotbollslag. ”En pedagogiskt större utmaning med 10–11-åringar än studenter på LTH. När man har förklarat uppgiften gör de ändå på sitt eget vis.”

Favoritvatten: Kranvatten

Geotermisk värme i Esbo: Tero Saarno fick idén från dramat i gruvan

”Jag borrar djupast i världen för geotermi, utvecklar ny teknik och är faktiskt med och bygger framtiden”, säger Tero Saarno om sitt drömprojekt i finska Esbo. Foto: Anette Lindfors Persson.

2010 skedde en dramatisk gruvolycka i Chile – 33 gruvarbetare stängdes in 700 meter under jorden sedan gruvan rasat. Efter 69 dagar i underjorden räddades samtliga, tack vare lyckosam borrning med lufthammare. Det gav Tero Saarno idén till vad som idag är världens djupaste borrhål för geotermisk värme.

Mitt i campus vid universitetet i Esbo, Finlands näst största stad belägen strax väster om Helsingfors, borrar det finska energiföretaget St1 vad som kommer att bli den djupaste geotermiska anläggningen i Skandinavien som levererar värme till fjärrvärmenätet. Det första av två 6 400 meter djupa borrhål är klart. Det andra har kommit halvvägs. Med sin kapacitet på 40 MWh kommer den geotermiska värmen att stå för tio procent av Esbos värmebehov, en stad med drygt 250 000 invånare.

Idén till projektet kommer från Tero Saarno, produktionschef på St1 Deep Heat Oy. 2010 hade han en motsvarande befattning på ett kommunägt energibolag i Finland.

– Vi var en liten grupp ingenjörer som började tänka att det inte var så klokt att fortsätta investera i fjärrvärmekraftverk som bygger på förbränning. Vi tänkte att värmen borde kunna alstras på annat sätt.

Lyckad räddningsaktion gav idén

Det var då olyckan i Chile inträffade. Den framgångsrika räddningsaktionen byggde på att ett av flera borrarlag lyckades borra ett stort hål, 66 centimeter i diameter, de 700 meterna ner till de instängda gruvarbetarna.

– De borrade snabbt, djupt och hade full kontroll med hammarborrning. Det gjorde att jag började fundera på om vi skulle kunna använda samma teknik för att producera värme i Finland.

Men Tero Saarno är kraftverksingenjör och hade ingen kunskap vare sig om geologi eller borrning. Ingen annan i företaget hade heller de kunskaper som krävdes för att utveckla idén. Tero gav inte upp för det. Han kontaktade helt sonika ägaren till St1, ett av Finlands största energibolag – och sålde in idén.

– Det gick ganska lätt. Vi hade jobbat länge med idén, etablerat kontakt med flera andra tänkbara samarbetspartners och vi hade upprättat en budget. Ägaren är välkänd för sina investeringar i hållbara energilösningar. Vår idé passade väldigt bra in i deras strategi att producera energi utan koldioxidutsläpp, förklarar Tero den lyckosamma införsäljningen.

Det var bara en hake – det där med geologi och borrning. Därför lyckades han övertyga St1 att anställa honom och börja med att skicka honom på en tvåårig utbildning inom geotermi i Schweiz.

Stenhård borrning

2014 var Tero fullmatad med kunskaper kring geotermi och djupborrning och kunde börja projektera geotermianläggningen i Esbo. Två år senare var allt klart för produktionsstart. Grundtanken med projektet är att cirkulera vatten som håller cirka 130 grader på stort djup via borrhål. Sprickorna i berggrunden fungerar som en värmeväxlare och den geotermiska energin överförs från berggrunden till vattnet.

Det är borrning i nordiskt hårt urberg som gäller. Berget består i stort sett helt av granit och på det här djupet är det lite varmare. Även om graniten till största delen är massiv finns enstaka sprickor på djupet. Men inte tillräckligt stora för att hantera de stora mängder vatten som behövs. Man måste därför använda en teknik för att öka sprickfrekvensen och genomsläppligheten. Ungefär som vanlig hydraulisk spräckning vid vattenborrning, fast med betydligt högre tryck.

Här ligger en av de största riskerna med den här typen av djupgeotermiskt projekt. När vatten injekteras med upp till 700 bar för att öppna upp berget orsakas små jordskalv. Vattnet gör att bergmassorna rör sig något litet. Runt borrplatsen i en radie om någon kilometer har därför 12 mäthål borrats för att göra seismiska mätningar och därmed kunna följa och mäta rörelserna i berget.

– Vi har skapat 44 000 jordskalv hittills. Men inga av dem har varit kännbara. Endast ett 30-tal har kunnat uppfattas med hörseln, förklarar Tero Saarno.

Vattenhammare behöver utvecklas

Precis som i räddningsaktionen i Chile började borrningen med lufthammare. Men lufthammartekniken blev för dyr när projektet kom ner på några kilometers djup då den kräver alltför stora luftmängder. Man provade då att övergå till vattenhammare, något som inte har provats tidigare på de här djupen. Det fungerade, men tekniken för styrd hammarborrning finns inte framtagen för den här applikationen än. När brunnen skulle böja av fick man därför använda konventionell rotationsborrning. Tero Saarno hoppas ändå att de ska kunna använda endast vattenhammare i hela borrningen i kommande projekt, inte bara av ekonomiska skäl.

– Under vissa förhållanden är rensningseffekten bättre med hjälp av en vätska. Då är vattendriven borrning en bra lösning.

Den största utmaningen med det här och framtida projekt ligger i att utveckla vattenhammartekniken, menar Tero.

– I början borrade vi med en diameter på 1,2 meter. Idag finns inte så stora vattenhammare varför vi måste börja med luftborrning. Även styrningen behöver bli bättre liksom hammarnas livslängd.

Dyra borrkronor måste bytas ofta

Projektet har främst haft problem med att hammarna inte har hållit tillräckligt länge.

– Vi har även haft borrkronor som har gått sönder av olika anledningar. Och det är inte så roligt. De här borrkronorna kan kosta 20 000 euro styck plus att man får stillestånd.

I snitt behöver borrkronorna bytas var 350:e meter. Det säger något om kostnaden i projektet.

– Men borrkronorna är inte det stora problemet, det är tekniken i sig. Det har varit mycket ”trial and error”, tester och att bygga ny utrustning. Men framtiden för djupborrning ligger i att använda någon form av vattenhammare för att få ned kostnaden, tror Tero.

Driver på utvecklingen av ny teknik

Just den höga borrningskostnaden vid geotermi- och oljeborrning driver på utvecklingen av nya tekniker som är både snabbare och billigare. Laser, plasma, elborrning och ”bullet-through-bit” är exempel som det experimenteras med, men enligt Tero Saarno har man ännu inte lyckats med dessa tekniker i stor skala.

– Det kommer att ta några år innan de kan konkurrera med hammarborrteknik.

För Tero Saarno är geotermiprojektet i Esbo en dröm som har blivit verklighet. Han har gått hela vägen från den där idén han fick när han följde nyhetsrapporteringen från Chile.

– Jag borrar djupast i världen för geotermi, utvecklar ny teknik och är faktiskt med och bygger framtiden. Det här är mitt drömprojekt. Och det är ett märkligt sammanträffande att jag nu borrar bara 20 meter från den byggnad där jag studerade till kraftverksingenjör.

Text: Lars Wirtén

Foto: Anette Lindfors Persson.

Vem är…

Tero Saarno

Bor: Med fru och barn i en villa i utkanten av Helsingfors.

På fritiden: Skidor på vintern, både längd och alpint. Annars gärna på gymmet. Umgås med familjen.

Lyssnar på: Allt möjligt. 80-talsmusik, rock, elektroniskt – väljer utifrån dagsform och humör.

 

Läs mer om projektet i Svensk Geoenergi nr 2/2018.

Liten bransch med stor betydelse

Kyl- och värmepumpbranschen går för högtryck. I tio års tid har branschen haft en högkonjunktur och den tycks inte mattas av. Snarare ropar företagen efter tekniker som kan arbeta med befintliga anläggningar och hjälpa till att ta klivet in i framtiden. Per Jonasson, vd på Svenska Kyl- och Värmepumpföreningen, visar vägen.

I totalt nio år har Per Jonasson arbetat som vd i kyl- och värmeteknikbranschen. Först på Kyl- & Värmepumpföretagen, och när organisationen slogs ihop med Svenska Värmepumpföreningen för fyra år sedan, utsågs han till vd för den nya branschorganisationen Svenska Kyl- och Värmepumpföreningen, SKVP.

Per Jonasson vd Svenska kyl- och värmepumpsföreningen.

Hur kommer det sig att man viger sitt liv åt branschen?
– Den är ju livets mitt, säger han med ett skratt. Allt rör sig kring den här branschen.
Per Jonasson säger det med en skämtsam ton, där han sitter i SKVPs konferensrum vid Alviks strand i Stockholm med en kopp kaffe framför sig. Men under samtalets gång målar han upp en bild som visar att kyl- och värmepumpsbranschen verkligen har betydelse, både i privatpersoner liv och för samhällets strukturer.
Den här sommarens ihållande värmebölja är ett exempel på det. Samhällsfunktioner som vårdinrättningar, kirurg- och förlossningsavdelningar och livsmedelsbutiker fick stora problem med sina kylanläggningar.
– Sommaren har mest inneburit kaos för branschen tyvärr. Man går från rationell hantering av affärer till rena panikåtgärder. Vi får räkna med mycket efterarbete för dem som har haft kris, säger Per Jonasson.

Sommaren skapade kaos

Kaoset beror på klimatförändringarna. Sommaren i fjol var den kallaste i mannaminne, i år slogs värmerekord.
– Någon dag med så höga temperaturer är okej, men när det är extremtemperaturer från maj till augusti klarar de befintliga kylanläggningarna inte av det. Det finns mycket att göra i förebyggande underhåll. Framöver måste man också titta på dimensioneringar, säger Per Jonasson.

Tio år av högkonjunktur

Samtidigt – på värmepumpssidan – är bilden ljusare. Kunderna är tekniken trogen. Teknikutveckling och de globala målen för uppvärmning gör att branschen kommer att blomstra nu och i framtiden. Som helhet har branschen gått för högtryck i flera år.
– Vi har haft en högkonjunktur sedan 2007/2008. Intresset för värmepumpsteknik i fastighetsbranschen ökar, statistiken visar att försäljningen av bergvärmepumpar är lika stor som förra året. Det vi väntar på nu är utbytesmarknaden. När det är dags att byta ut pumparna kan det bli en skjuts framåt även för geoenergibranschen, kanske i form av kompletteringsborrningar, tror Per Jonasson.
Brunnsborrnings- och kyl- och värmeteknikbranscherna är i symbios. Branscherna har kontakt på daglig basis, både på förenings- och företagsnivå.
– Om geoenergibranschen och brunnsborrarna har mycket att göra, då har vi mycket att göra, konstaterar han.

Jobbar för än nu smartare system

På systemsidan ser Per Jonasson en kraftig utveckling. Dagens värmepumpar är effektivare och har nya smarta styrningar.
– Det som förr var tekniskt omöjligt eller för dyrt är nu möjligt. Det är bara fantasin som sätter gränser. Vi har ”Internet of things” som kan samköra olika enheter, även batterier. Hela kombinationen är jätteintressant, säger Per Jonasson.
SKVP har börjat pusha för plusenergihus, berättar Per Jonasson – en kombination som ofta består av geoenergi, värmepump, solceller och smarta systemlösningar som kan förvandla en byggnad till energiproducent, det vill säga att huset levererar ett nettoöverskott av energi. Tekniken går att applicera på förhållandevis standardiserade hus.
– Den här utvecklingen gör dessutom att vi blir det vi själva tycker att vi är: Miljöhjältar.

Per Jonasson vd Svenska kyl- och värmepumpsföreningen.

Spännande tider

Tiderna är spännande och Per Jonasson ser en förändring i branschen, även internationellt.  Om den tidigare var statisk, tar branschen nu stora strategiska kliv.
– Vi försöker bli en annan typ av aktör, som visar vilket värde och vilken nytta och skillnad vi gör i vår bransch, säger han.
När det gäller samarbetet med brunnsborrarna har man också kommit långt, anser Per Jonasson.
– Processen för kyl- och värmepumpsanläggningar är industrialiserad i Sverige till skillnad mot i Europa. Vi har gjort många installationer, hela logistiken och etableringen är utvecklad. Men visst finns det innovationsfönster. Vi jobbar exempelvis med Geotec och Avanti i olika forskningsprojekt, säger han.

Kompetensbristen är skriande

Men allt är inte solsken och gröna ängar. Den absolut största frågan för branschen kvarstår, och den handlar om hur återväxten och rekryteringen av kyl- och värmepumpstekniker ska öka. Det är numera bristyrke nummer 1 på Statistiska Centralbyråns senaste rankinglista.
– Vi behöver folk. Vi skulle kunna anställa 750 certifierade personer direkt och ytterligare 500 personer per år. Situationen är kritisk. Det finns företag som tackar nej till jobb, eller ger jobb vidare eftersom de inte har kapacitet. Det är en kvävande faktor för våra medlemsföretag. Hela installationsbranschen står inför samma problem, säkert borrarna också, säger Per Jonasson.

Ett framtidsjobb

Men Per Jonasson när hopp om framtiden. Det är en liten bransch med stor påverkan. Det i sin tur borde slå an en sträng av intresse hos unga personer på väg ut i yrkeslivet.
– Vi vet att dagens ungdomar inte bara vill ha ett jobb, utan de vill också göra avtryck och bidra med något. Det kan man göra i vår bransch – vi gör samhällsnytta, säger han.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth Foto: Anette Persson

Vem är…

  • Namn: Per Jonasson.
  • Ålder: 57 år.
  • Familj: Gift med Kristina, två vuxna barn.
  • Bor:  I Spånga, västra Stockholm.
  • Fritiden: Jag gör klassiska saker, som att motionera och fixa i trädgården både i huset och på semesterstället i Roslagen.

”Vatten är livsmedel – inte bara H2O”

– Tyvärr kan människor alltför lite om vatten, säger forskaren Ingegerd Rosborg. Foto Anette Persson

Ur kranarna porlar rent vatten. Men behandlingarna av dricksvattnet riskerar att ta bort mer än föroreningar och ämnen som slaggar igen rör och slangar. De naturliga, livsnödvändiga mineralerna behövs – för hälsans skull, menar Ingegerd Rosborg, gästforskare på KTH.

Dricksvatten – en livsnödvändig tillgång för allt levande. I vattnet kan ohälsosamma föroreningar förekomma samt ämnen som orsakar rostangrepp och avlagringar i rör och installationer. För att råda bot på det hela behandlas dricksvatten över hela jorden, så även i Sverige: pH-värdet regleras med natriumhydroxid, vattnet avhärdas och filtreras. I vissa delar av världen framställs dricksvatten genom omvänd osmos, det vill säga att vatten avsaltas.
Det vi får ur kranarna är rent vatten – men behandlingarna bidrar till att de naturliga, och många gånger livsnödvändiga mineralerna ofta är på för låga nivåer, eller saknas helt.

Kunskap saknas

– Tyvärr kan människor alltför lite om vatten. I dag är vi mer fokuserade på att ta bort ämnen som kan orsaka stopp i det tekniska maskineriet – och man glömmer bort vad det mänskliga maskineriet behöver. Det är i regel ingenjörer som tar besluten, när det är nutrionister vi egentligen behöver, säger Ingegerd Rosborg, gästforskare på KTH, näringsterapeut och konsult i eget företag.
Ingegerd Rosborg har en vetenskaplig och holistisk syn på dricksvattnet. Vattnet är ett livsmedel – inte bara den kemiska beteckningen H20 – och för hälsans skull behöver det innehålla mineraler.
– Mineralerna fungerar även som antagonister till toxiska metaller som kan finnas i dricksvatten. Kalcium är exempelvis en bra antagonist till uran, men vid normal filtrering och avhärdning sjunker just nivåerna av kalcium och uranet i dricksvattnet släpps vidare, säger Ingegerd Rosborg.

Försurningens effekter

Ingegerd Rosborg har alltid haft en stark dragning till naturen och i synnerhet till vatten. Som barn tog hon alla chanser att vara utomhus. I strilande vårregn, under de skira lövverken, på cykeln ner till sjön.
På 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet såg hon hur naturen förändrades av försurade regn. Luftföroreningar från Ruhrområdet i Tyskland, Polen och England öste ned över delar av Sverige i form av sur nederbörd.
Med egna ögon såg Ingegerd Rosborg hur kräftorna i området kring Tiveden i Västergötland inte bara blev färre till antalet, hon kände också att kräftskalet förändrades. Det var mjukt som silkespapper. Löv- och barrträdens former förändrades, vissa arter drabbades av svampangrepp och den gula kantarellen försvann.
– Trattkantarellen som tycker om sur jord bredde istället ut sig, säger Ingegerd Rosborg.

– Dricksvatten kan utgöra en betydande del av det dagliga mineralintaget, särskilt för små barn som växer och för äldre som har svårt att få i sig tillräckligt med näring, säger Ingegerd Rosborg. Foto: Anette Persson

Medför hälsorisker

Men om skogarna och vattendragen drabbas så hårt och synligt av försurningen – hur drabbas då människan?
År 2000 var Ingegerd Rosborgs första del i doktorandstudierna vid Kristianstads Högskola klar. Hon gjorde en vetenskaplig studie på 150 kvinnor bosatta i Härryda och Hässleholms kommuner. Hon kunde visa att de kvinnor som druckit försurat brunnsvatten hade betydligt fler sjukdomssymptom än de kvinnor som drack basiskt brunnsvatten från Kristianstadsslätten, som består av 100 meter tjock kalksten. Hon kunde visa att mineraler som kalcium, magnesium och bikarbonat tycks vara kopplade till friskfaktorer för hjärta, kärl och andra folksjukdomar, medan mineralfattigt och försurat vatten istället skapar riskfaktorer för hälsan.

De viktiga mineralerna

Kan man lösa problemet med att ta ett dagligt mineraltillskott eller genom kosten?
Det är en möjlighet, menar Ingeborg Rosborg, men det är bevisat att kroppen lättare tar upp mineraler via vatten som kommer från kalkrika områden än via mat.
– Dricksvatten kan utgöra en betydande del av det dagliga mineralintaget, särskilt för små barn som växer och för äldre som har svårt att få i sig tillräckligt med näring, säger hon.
Inte sällan möter hon samstämmiga experter på konferenser och seminarier. De talar samma språk, det vill säga vikten av att bevara mineraltillgången i dricksvatten.

Vill vidga perspektivet

Ingegerd Rosborg redigerar just nu den andra utgåvan av boken Drinking Water Minerals and Mineral Balance – Importance, Health Significance, Safety Precautions (Springer förlag), en bok där en rad experter tillsammans med Ingegerd Rosborg har avsikten att vidga perspektivet kring vattnets beskaffenhet. I dag talar man om övre högst tillåtna halter för oönskade substanser och högsta accepterade koncentrationer av vissa livsnödvändiga mineraler.
– De halterna handlar om att undvika avsättning på rör, missfärgning av porslin och tvätt med mera. Vi vill vidga perspektivet till en basal mineralbalans i vatten och intervallen i boken presenteras för samtliga essentiella mineralämnen där magnesium och kalcium hör till några av de viktigaste, säger Ingegerd Rosborg.

Ger aldrig upp

Som forskare och näringsterapeut kämpar Ingeborg Rosborg för människans rätt till det mineralrika vattnet. Hon vill öka förståelsen, förändra synen – även om hon emellanåt får kämpa i motvind.
– Men jag ger inte upp som forskare. En klok person jag mötte en gång sade, att hade jag inte mött motstånd i livet, då hade jag inte heller stått emot i forskningen. När WHO ändrar sin vattenreglering – då kan jag dö, säger hon.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth

Vem är… Ingegerd Rosborg

  • Bor: På Östermalm i Stockholm – har lantställe i Skåne.
  • Familj: Tre barn.
  • Bakgrund: Gymnasie- och högskolelärare i kemirelaterade ämnen, teknologie doktor.
  • På fritiden: Bad – året runt.

Catharina Elmsäter-Svärd: Vi behöver rusta Sverige för framtiden

Medlemsnytta och samhällsnytta – där lägger Sveriges Byggindustriers nya vd Catharina Elmsäter-Svärd sitt fokus.
Hon sträcker fram handen, ler varmt och presenterar sig:
– Hej, jag heter Cathis.

I tidigare intervjuer har hon berättat att det långa för- och efternamnet kan vara besvärligt för andra att komma ihåg, medan smeknamnet Cathis landar lättare. Det stämmer. Även sinnebilden av kvinnan som skakar hand här på Sveriges Byggindustriers kontor på Storgatan 19 i Stockholm, lättas upp. Catharina Elmsäter-Svärd ger intrycket av att vara en rättfram person som vill möta människor i ögonhöjd och hon gör det genom att riva barriärer.
I oktober 2017 tillträdde Catharina Elmsäter-Svärd, 53 år, sin tjänst på Sveriges Byggindustrier. I grunden beskriver hon sig som en samhällsbyggare som har tagit vägen att förstå människor, förstå politiken för att nu verka här på Sveriges Byggindustrier.
En av grundstenarna till att hon valdes till posten är hennes ledaregenskaper.

– Vill man ha ett framtidsyrke, vill man vara med och bygga samhället – då är det i byggbranschen man ska vara.

Bygger ett lag

– Som ledare tar jag med mig mycket från tidigare erfarenheter, inte minst hur jag kan få människor i min omgivning att växa. Det är ungefär som man bygger ett lag, att man har olika roller och rollfördelningar. För att en organisation ska fungera måste medarbetarna våga, vilja och förmå ta ansvar. När vi känner varandra, vet vi att resultatet blir bra. Dessutom spar det tid – jag får tid att göra annat och det är bra, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Förstår organisationer

Ett annat skäl är hennes kunskap och förmåga att bygga organisationer.
– I den tidsanda vi befinner oss i finns ett starkt behov av att forma organisationen gentemot våra medlemmar. Min förhoppning är att jag kan använda det jag har med mig från mitt tidigare yrkesliv och det som är kopplat till politiken, till den roll Sveriges Byggindustrier har för att vara relevanta i samhällsanalysen. Där ska vi också vara med och bidra, säger hon.
Högst upp på Sveriges Byggindustriers agenda är uppgiften att få medlemmarnas intressen och samhällets intressen att hänga ihop. Fokusområdena handlar om en byggsektor som är attraktiv, sund och säker.

Fokus på 2025

– Det viktigaste för mig personligen är att sätta på mig glasögonen och se till att vi drivs åt samma håll. Vi behöver rusta Sverige och hålla fokus på Sverige 2025, säger Catharina Elmsäter-Svärd.
Om sju år beräknas Sverige ha elva miljoner invånare. Behovet av bostäder och samhällsstruktur är stort.
– Och det är just där våra medlemsföretag har sin kärna. Kan vi haka på maximal samhällsnytta för maximal medlemsnytta, då gör vi rätt saker, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

– Som ledare tar jag med mig mycket från tidigare erfarenheter, inte minst
hur jag kan få människor i min omgivning att växa.

50 000 medarbetare behövs

I Arbetsförmedlingens senaste rapport om bristyrken fanns flera av byggsektorns yrken med. Kompetensförsörjningen är ett fokusområde och en utmaning för Sveriges Byggindustrier. 50 000 nya medarbetare behövs i byggsektorn bara för att täcka pensionsavgångarna de närmaste fem åren, och för att lyckas behöver branschen bli betydligt mer attraktiv – både för killar och tjejer, menar Catharina Elmsäter-Svärd. Här handlar det om att riva barriärer, få bort förlegade synsätt och förutfattade meningar, exempelvis att arbetet i byggbranschen är för tungt för kvinnor.
– Det pratas aldrig om att jobbet inom vården är tungt, en sektor där många kvinnor arbetar, konstaterar Catharina Elmsäter-Svärd.
Hon har en övertygelse om att arbetsplatser blir bättre om mångfalden är större – så varför bara rekrytera från halva befolkningen och inte hela?

Byggbranschen ett framtidsyrke

– I dag finns bra hjälpmedel, det finns nya tekniker, digitala lösningar och vi jobbar i processer. Det finns möjligheter och utvecklingen går ganska fort. Vill man ha ett framtidsyrke, vill man vara med och bygga samhället – då är det i byggbranschen man ska vara, säger Catharina Elmsäter-Svärd.
Efter 30 år i yrkeslivet som hotellchef, politiker och på ministerposter, som konsult och föreläsare är Catharina Elmsäter-Svärd van att jobba mycket, varje dag. Som vd på Sveriges Byggindustrier är schemat också fullt. Regelbundna mikropauser under dagen, kontroll över dagens uppgifter och att beta av dem en efter en är ett sätt hon använder för att återhämta sig och få tillbaka fokus.

Vill se resultat

Just fokus är en av Catharina Elmsäter-Svärds drivkrafter. Hon vill se resultat, oavsett hur vägen ser ut. Därtill har hon talets och retorikens gåva.
– Jag har två öron också, annars kan jag inte förstå vad som behövs, och jag har rätt god erfarenhet av att se människan. I processer med människor brukar jag säga att roligast vinner. Roligast är när man får med människor på tåget man själv tror på, säger hon.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth Foto: Anette Persson

 

Catharina Elmsäter-Svärd vd för Sveriges Byggindustrier.

Vem är…

  • Namn: Catharina Elmsäter-Svärd
  • Bor: På landet i Enhörna, utanför Södertälje. Jag är uppvuxen där.
  • Familj: Gift sedan 30 år, vi har två barn som är 25 och 27 år. Nu har vi bara katter och en häst hemma.
  • Bakgrund: Hotellchef i sju år, heltid i politiken (M), kommun, landsting, riksdag och regering i 25 år.
  • Fritid: På min lediga tid tittar jag mycket på hockey. Jag är intresserad men också ordförande i Södertälje HK. Att bara vara hemma är skönt, att inte ha några tider att passa eller väskor att packa.

 

Andra artiklar om Sveriges Byggindustrier:

Sveriges Byggindustrier: Så tycker Geotecs medlemmar

Golvbranschen ser Sveriges Byggindustrier som renodlad arbetsgivarpart

Arbetsrätt – en het medlemsfråga i Sveriges Byggindustrier

Så arbetar Sveriges Byggindustrier med opinionsbildning

Rådgivning är en hjärtefråga för Sveriges Byggindustrier

Sveriges Byggindustrier ger medlemsservice med mångfald