Martin sätter värmepumpen på världskartan

Chef för internationella affärer inom Nibe, president för den europeiska branschorganisationen och styrelsemedlem i den amerikanska – Martin Forsén är en man med makt och mycket kunskap inom värmepumpar. Oförtröttligt arbetar han för en fossilfri framtid, från Stockholm såväl som Bryssel och Washington.

På hemmaplan axlar han en tung roll inom Nibe Energy Systems, och som om inte det räckte är han president för European Heat Pump Association, EHPA. Det innebär hårt arbete i den belgiska huvudstaden. För några år sedan tog han även plats vid styrelsebordet i Geothermal Exchange Organization på andra sidan Atlanten.

– När jag läste energiteknik på KTH blev det tydligt för mig vilken överlägsen teknik värmepumpen är. Då var inte koldioxidutsläpp den största frågan utan fossila bränslen och minskad energianvändning. Vi använde oljepannor till 75 procent och jag insåg att det var helt nödvändigt med en omställning, säger Martin Forsén.

Enkla val

– Jag nördade ner mig i värmepumpar, jag tyckte det var så intressant! Redan då tänkte jag att det bara var en tidsfråga innan branschen skulle växa sig riktigt stor, och då ville jag vara med, fortsätter han.

Martin Forsén övervägde snabbt hur och var han kunde göra nytta med sin kunskap. Han ville arbeta med värmepumpar och helst vara kvar i Stockholm. Svaret han gav sig själv tog honom till Svenska Kyl & Värmepumpföreningen, tidigare Svep, där han blev vd.

– För mig är värmepumpen ett enkelt val. Vem vill inte spara pengar? Det är en drivkraft för mig.

Martin Forséns arbete framstår långt ifrån som enkelt. Uppdraget för NIBE, att ansvara för affärsområdets bevakning och påverkan på utformningen av EU:s energilagstiftning och internationella standarder, bygger både på hans tekniska kunskap och internationella erfarenhet. Han har forskat vid KTH och i den rollen skapade han sig tidigt ett nätverk ute i Europa.

– Jag försöker hålla span på alla lagar och förordningar på EU-nivå som påverkar vårt produktområde. Som byggregler, produktförordningar och direktiv som rör energi. Industrin har en viktig roll i att bevaka och vara remissinstans. Vi har detaljkunskap ner på skruv- och mutternivå.

Nibe, som har sitt huvudkontor i Markaryd, har försäljningskontor i Stockholm och det är härifrån han i möjligaste mån arbetar. Han bor och har familj i Sundbyberg.

Maktens korridorer

Med jämna mellanrum kallar Bryssel, om än inte under pandemin. För sju år sedan valdes Martin Forsén till president för den europeiska värmepumpsföreningen EHPA. Uppdraget är att föra branschens talan i maktens korridorer, att driva lobbning.

– Energiomställningen går fortfarande långsamt i stora delar av Europa. Vi behöver lagar för att påskynda arbetet. Värmesektorn står för knappt hälften av energianvändningen och för en stor del koldioxidutsläpp.

– Från dag ett har EHPA:s vision varit att värmepumpar ska vara ledande när det gäller uppvärmning. I början såg många det som orimligt, även internt. Uppvärmning var inte prioriterat och vår teknik var endast en liten del av marknaden. Så visst har uppdraget haft sina utmaningar.

Skam den som ger sig. På senare år har de fått gehör för sin teknik och sina krav. EHPA ses som en viktig part i debatten, tycker han, man är en given remissinstans. 2020 nämndes värmepumpen i flera publikationer som den viktigaste tekniken för uppvärmning av bostäder. En vitbok indikerar att riktningen på Europas framtida energipolitik bygger på elbaserade värmesystem. Arbetet har burit frukt.

– EU:s mål är att ha infört upp mot 40 procent värmepumpar 2030, för att sedan nå 50-70 procent 2050. Det ser jag som en enorm framgång!

Med tiden har EHAP blivit en allt viktigare röst i debatten.

Vad är det då värmepumpen kan bidra till i miljö- och klimatarbetet, vad kan den göra för energisektorns klimatomställning?

– Tekniken tillgodoser tre avgörande krav: den minskar utsläppen av växthusgaser, den ökar användandet av förnybar energi och den bidrar till ökad energieffektivitet, menar Martin Forsén.

Med all respekt för Martin Forséns kunskap, det är sannolikt också Sveriges långa erfarenhet av värmepumpar som fått EHPA att sätta en svensk vid rodret. Sverige framhålls ofta som ett föregångsland och ses fortfarande som nummer ett, även om Norge och Finland har något fler värmepumpar per capita.

– Vi har fasat ut alla oljepannor i Sverige, vi har minskat koldioxidutsläppen från uppvärmning med mer än 90 procent och vi har minskat användningen av el för uppvärmning med drygt 20 procent. Detta har jag i alla år arbetat för att förankra internationellt.

Tveksam omvärld

Men där är, eller har åtminstone varit, en viss tröghet i värmepumpens internationella karriär. Varför låter inte hela världen sig frälsas?

– Gasen är för billig i många länder, det är politiskt svårt att få till en beskattning av fossil gas. Det finns en energifattigdom i många länder, folk har svårt att betala sin värmeräkning och det sätter press på att inte höja priset på fossila bränslen. Alla länder har inte pris på sina koldioxidutsläpp, och då blir inte fördelen med att investera i värmepump tydlig.

– Det handlar om djupt rotade mönster, om konventionella metoder som är enkla och billiga och som hindrar ett nödvändigt miljö- och klimatarbete.

Närmar sig fjärvärmeindustrin

På hemmaplan hoppas Martin Forsén på ett samarbete med fjärrvärmeindustrin. Han medger att det fortfarande finns ett visst motstånd mellan branscherna.

– Det finns en bild av att det inte är någon klimatnytta med en teknik som är beroende av el, men idag har vi ett överskott av el och den är inte längre sprungen ur kol. Det råder brist på tillräcklig eleffekt, ja, men med tanke på allt fler elbilar kommer nätet att behöva byggas ut.

Martin Forsén tror att värmepumpen kan få en roll om fjärrvärmeindustrin satsar på att återvinna överskottsvärme från exempelvis stora industrier, genom att den matas in och förs vidare ut till fjärrvärmekunderna.

– Det är helt enkelt en otroligt intressant tid nu! utbrister mannen som kommit att viga sitt liv åt värmepumpen.

Martin Forsén

Gör: Svarar för Nibes internationella arbete, leder den europeiska branschorganisationen EHPA samt sitter i styrelsen för den amerikanska branschföreningen GEO.

Ålder: 54 år.

Bor: i Sundbyberg.

Familj: hustru och två halvvuxna barn.

Favoritplats: Alperna.

Alperna med ett ord: Randonnée – en bestigning och skidtur offpist, på bergstoppar där inte liftarna går och där ingen annan kör.

TEXT: MIA ISING FOTO: ANETTE PERSSON

Birger Fogdestam: ”I Afrika förstår man att uppskatta rent vatten”

För Birger Fogdestam har jobb och fritidsintresse alltid gått hand i hand.

För tio år sedan gick Birger Fogdestam i pension efter 35 år som statsgeolog på SGU, Sveriges geologiska undersökning. Men någon pensionär är han inte. Birger har fortsatt i full fart som konsult och arrangör av resor till Afrika. – Jag vill inte sätta mig framför teven och dricka öl. Jag tänker fortsätta så länge jag inte snubblar runt i markerna, förklarar han med ett leende som säger att det inte lär hända än på många år.

Afrika har en särskild plats i Birger Fogdestams hjärta. Inte bara via kärleken och sambon Tunie, som kommer från Botswana. Afrika är närvarande överallt i villan i den lilla blekingska orten Bräkne-Hoby mellan Karlshamn och Ronneby. På golvet i vardagsrummet ligger en zebrafäll, på väggen en stor textil med elefantmotiv. Flera jakttroféer i form av horn från savannens klövvilt hänger på andra väggar i huset.

Allt började med ett av Birgers första jobb som geolog. Han fick i uppdrag att åka till Libyen 1975 för att som berggrundsgeolog hitta råvara till inhemsk cementproduktion. Där träffade han några amerikanska hydrogeologer vars uppdrag var att hitta vatten.

Birger upptäckte i det mötet att han var mer intresserad av vatten än bergarter. När han kom hem till Sverige växlade han därför över från berggrunds- till vattenfrågor. Två passioner var därmed väckta som har följt och präglat resten av hans liv: Afrika och grundvatten.

Stort nätverk

Året efter hemkomsten från Libyen fick Birger anställning på SGU i Uppsala i samband med att det blev obligatoriskt för alla brunnsborrare att lämna in borrningsrapporter. – Under flera år jobbade jag med hydrogeologisk kartläggning av flera län i Sverige. Det gav mig ett stort nätverk bland borrentreprenörer runtom i landet. Jag knöt också många kontakter med tjänstemän på kommuner som hade problem med vattenfrågor. Det gjorde att jag kunde starta mitt eget företag efter pensionen, berättar Birger.

För det där med att vara ledig under ledigheten verkar inte vara Birgers melodi. Jobb och fritidsintresse går in i varandra. 1989 fick han ett uppdrag att söka grundvattentäkter i Malawi, vid sidan av anställningen på SGU.

– Det gjorde jag av eget intresse på min sommarsemester. Det resulterade i ett liknande uppdrag i Namibia året efter.

Breddade med resor

Därmed var bandet till Afrika oupplösligt. Birger engagerade sig i och var delägare i ett konsultföretag i Namibia och snart började han även arrangera studie-, jaktoch upplevelseresor till Namibia. –

Studieresorna har varit inriktade på gruvnäringen och vattenborrning. Det synkade jag med safari och jakt för de som var intresserade av det, safari hör ju till när man är där. I dag är Birgers resor huvudsakligen rena upplevelseresor med natur och kultur i fokus.

– Jag är fascinerad av nomadfolket himba i nordvästra Namibia, som fortfarande lever väldigt traditionellt. Och Namiböknen med dess enorma sanddyner. Det är en världsunik miljö med sin milsvida ödslighet. Djur och natur, inte minst reptiler, har alltid varit ett stort intresse hos Birger. I unga år tog han hem huggormar och förvarade i egentillverkade terrarier.

– Intresset för skog, jakt och djur har jag fått från min pappa. Även om han inte delade min förtjusning i ormar. Mina föräldrar var rätt förtvivlade ibland, skrattar Birger.

Grundvatten engagerar

I Sverige blev Birger chef på grundvattenenheten på SGU i Uppsala 1996. Tio år senare tog han över som programchef för grundvattendokumentation, vars arbete syftade till att öka kunskapen om grundvattnets kvalitet och effekterna av påverkan från olika verksamheter. Det fortsatte han med fram till pensionen 2011.

Men engagemanget i grundvattenfrågor har inte slutat med pensionen. Utanför villan i Bräkne-Hoby rinner Bräkneån stilla. Strax nedströms ligger en damm som kommunens politiker nu vill riva för att underlätta för lax och öring att vandra upp i ån. Det har fått Birger att engagera sig ideellt i Bräkneåns vattenråd.

– Om dammen rivs ökar flödet och därmed sjunker vattennivån i ån, vilket kommer att få även grundvattnet i området att sjunka. Det ökar risken för sättningsskador i husgrunderna häromkring. Visst, jag är jävig, men ett bättre alternativ vore att bygga en konstgjord fiskvandringsled runt dammen. Det har jag fått gehör för nu, säger Birger.

Varje borrning unik

Efter pensionen har han också varit engagerad i Borrföretagens borrteknikerutbildning, där han har ansvarat för undervisning om grundvatten i berg.

– Det har varit spännande, vi har haft väldigt duktiga och engagerade elever. Varje borrning är unik, ingen geologi är den andra lik. Det är verkligen ett yrke där borraren lär sig nytt vid varje borrning och där yrkesskickligheten ökar med erfarenheten. Telefonen plingar till och Birger tittar hastigt på skärmen. – Jaha, nu fick jag nog ett uppdrag i Skåne, konstaterar han nöjt.

Skydd i Somalia

Men det är inte bara i Skåne och Sverige hans konsultfirma Terra Geo tar uppdrag. Han har varit flera gånger i Somalia de senaste åren och bistått i att hitta grundvatten, borra brunnar och bygga vattentorn. Inte helt ofarliga uppdrag.

– Norra Somalia är inte så farligt. Men jag har alltid beväpnat skydd. Senast jag var där var jag enda västerlänning i projektet. 23 beväpnade personer, både polis och militär, skyddade mig. – Samtidigt är det väldigt tillfredsställande att få jobba med folk som uppskattar och förstår betydelsen av vatten. Afrikanerna är oerhört beroende av tillgången på vatten. Jag har just haft kontakt med vänner i Namibia. Det har regnat kraftigt i Namibia och Botswana vilket har fyllt på grundvattendepåerna och Okavangofloden efter flera års torka. De är överlyckliga.

Vattnet först

Samma medvetenhet finns inte i Sverige – något Birger Fogdestam efterlyser.

– Vi är väl försörjda, men i takt med att befolkningen centraliseras mer och mer får även vi problem. Vid all samhällsplanering är vattentillgången det man måste titta på först, innan man gör något annat överhuvudtaget, slår han fast och ger ett exempel:

– Jag hade ett uppdrag för en mjölkbonde med en besättning på 850 kor som skulle utökas till 1 800 djur. Det är kopiöst mycket och djuren behöver vatten att dricka. Men vattenfrågan hade man inte tänkt på, den kom in först i ett sent skede av planeringen. Det är talande för hur det ser ut i Sverige, menar Birger. I andra delar av världen är medvetenheten om vatten så hög att det utgör grund för konflikter.

– Klimatförändringarna bidrar i högsta grad. I Kalifornien finns hela städer som ligger öde nu på grund av att man står utan vatten. Jag tror tillgången på vatten kommer att bli en konflikthärd framöver. Det är det redan delvis. Här har hydrogeologer en viktig uppgift och funktion i samhället, understryker Birger.

– Vi kan samarbeta världen över och göra beräkningar av nederbörd, grundvattenbildning och uttagsmöjligheter. Att den här vetenskapen är med i det absolut första skedet av all samhällsplanering blir allt viktigare.

TEXT OCH FOTO: LARS WIRTÉN

Amelia Morey Strömberg: Kunskapsspridare med passion för vatten

Om det är möjligt att brinna för elementet vatten så är det precis vad Amelia Morey Strömberg gör. Hon ser helheter och hon ser detaljer. Hon ser till människan och det känns som om hon är en äkta humanist.

– Eller en ”vattenist”, säger hon med ett hjärtligt skratt. Amelia Moray Strömberg har arbetat med kommunalt vatten och avlopp i 30 år och är i dag verksamhetsledare på Utvecklingscentrum för vatten, beläget på Campus Roslagen i Norrtälje utanför Stockholm.

Intresset för vattenfrågor väcktes redan i barndomen, i hemstaden Buenos Aires i Argentina. Amelia Morey Strömberg växte upp i stadens deltaområde och hon slogs av kontrasterna i vattentillgång när hon hälsade på sin mormor på landsbygden. Där var den mer begränsad och dricksvattnet hämtades ur en grävd brunn.

När Amelia Morey Strömberg kom till Sverige på 1980-talet studerade hon till civilingenjör maskin med energiinriktning på KTH i Stockholm. Praktiken gjorde hon på Norsborgs vattenverk och här föll alla bitar på plats.

– Dricksvatten visade sig vara otroligt fascinerande. Allt som intresserar mig fanns där. Som ingenjör gillar jag teknik, är intresserad av kemi, biologi och av relationen mellan teknik och människa. Dessutom är jag rätt nördig och var med i datoriseringen av vattenverkets övervakningssystem, berättar hon.

För att stanna kvar i den här världen gick Amelia Morey Strömberg en utbildning i vattenkemi. Hon fick anställning på vattenverket i Gävle och flyttade därefter till skärgårdskommunen Norrtälje där hon som VA-utvecklare fick uppgiften att jobba mer med vatten- och avloppsinfrastruktur.

Problem och lösningar

Och i Norrtälje har hon stannat. Amelia Morey Strömberg är intresserad av utvecklingsfrågor, och skärgårdskommunen är en bra plats för kunskapscentret hon nu leder.

– I Norrtälje finns i princip alla problem med vatten som är aktuella globalt. Vi har brist på dricksvatten i enskilda brunnar som kan ha låg vattenkvalitet och näringsläckage från enskilda avlopp och jordbruk till Östersjön. Men kan vi hitta lösningarna här, kan vi också lösa problemen runt om i världen, säger hon.

Och hon arbetar intensivt med detta. Precis som andra skärgårdsbelägna kranskommuner i Stockholm riskerar Norrtälje att drabbas av brist på dricksvatten. Klimatförändringarna ger längre och torrare somrar, det bildas små mängder grundvatten samtidigt som befolkningen i Norrtälje ökar kraftigt just på somrarna.

Hon berättar att Norrtälje har flest enskilda brunnar i landet, cirka 33 000. Det är en enorm vattenreservoar som Amelia Morey Strömberg vill att alla ska vara rädda om.

– Vattnet bryr sig inte om oss, men vi måste bry oss om vattnet. I Sverige har vi bra vatten i våra sjöar, men vårt grundvatten är mycket känsligt. Vi kan inte tillverka vatten, säger hon.

Kvalificerade brunnsborrare

Var tredje enskild brunn i vissa områ- den har förhöjda salthalter till följd av sjunkande grundvattennivåer, förtätning och permanentning av sommarstugor. Sommarstugeägare behöver därför tänka till innan de borrar en ny brunn. Ett stort problem är att de borras för tätt – man testar på ett ställe, får inget vatten, och borrar vidare.

– Det sker i den svenska skärgårdsmiljön och på andra platser i världen. Det ger konsekvenser. För tätt borrade brunnar påverkar omliggande brunnar, säger hon.

Amelia Morey Strömberg betonar vikten av kvalificerade brunnsborrare.

– I mitt dagliga arbete arbetar jag mycket med enskilt vatten som VA- rådgivare och möter privatpersoner, samfälligheter och företag. De som kommer hit ser att lösningarna är betydligt mer komplexa än man kanske tror. Därför är kvalificerade brunnsborrare så viktiga, säger hon.

I hennes nätverk finns brunnsborrare som hon håller högt eftersom de är professionella, yrkesstolta och kunniga. De vet att en brunn ingår i ett cirkulärt system, och att man inte borrar i onödan. Utan adekvat kunskap kan man få in Östersjön i brunnen.

– Skickliga brunnsborrare har kunskap om vattenkvalitet och de undersöker, frågar och tänker till. Hur djupt brukar man borra här? Finns det risk för saltvatteninträngning? Mitt råd är att kolla med SGU och att inte borra tills det kommer vatten. Här i Norrtälje finns relikt vatten som är 40 till 50 gånger saltare än Östersjöns vatten. En sådan brunn kan aldrig rättas till, Säger Amelia Morey Strömberg.

Hon berättar att 1,2 miljoner människor runtom i Sverige har enskilt vatten och avlopp kopplade till sina permanentboenden. Lika många har enskilt vatten och avlopp kopplade till sina fritidshus.

Inomhus kan man odla hållbart året om, visar Amelia Morey Strömberg.

Vatten är livsmedel

– Det innebär att nästan tre miljoner personer är helt ansvariga för sitt eget dricks- vatten. När jag håller föredrag brukar jag säga att det inte är förbjudet att dricka sitt eget avloppsvatten, och att många gör det, säger Amelia Moray Strömberg.

Att det blir så beror återigen på okunskap och det är ytterligare ett starkt argument för de kvalificerade brunnsborrarna, menar Amelia Morey Strömberg. De kan hjälpa kunderna att ta rätt beslut, att först borra efter vatten och därefter installera avlopp.

Men samfälligheter, sommarkaféer eller restauranger har helt andra krav på dricksvatten – lika höga som en kommuns. För dem är dricksvattnet livsmedelsklassat och ska klara renhet, estetiska och hälsomässiga kriterier. Det är viktigt att ha en reningsteknik som klarar alla dessa parametrar.

– Även här kommer brunnsborrarna in som viktiga aktörer – och inte minst de som tillverkar vattenfilter. Det är en oreglerad marknad och när det gäller filtren är de varken kontrollerade eller certifierade.

Utvärderar filter

Kunskapscentret har därför startat ett unikt projekt där olika typer av reningsfilter blir utvärderade.

– I källaren har vi en testrigg och ett vattenverk som vi testar dricksvattenkvaliteten i. Det är ett pågående test vi gör tillsammans med fem andra kommuner för att utvärdera om det finns filter som klarar arsenik, uran och bly från enskilda brunnar. Det är inget man har testat tidigare, säger hon.

Amelia Morey Strömberg visar runt i lokalerna: Utställningen Vattenexpo med olika typer av vattensparande toaletter och reningsfilter; vatten- och avloppslabbet; testrummet för olika reningstekniker – och slutligen akvaponin. Amelia Morey Strömberg döljer inte sin förtjusning när hon visar de praktfulla grödor som växer i ett slutet cirkulärt vattensystem i symbios med fiskar i en tank. Det handlar om hållbar odling inomhus, året om – en kunskap Utvecklingscentrum för vatten delar med sig av.

Det är tydligt att Amelia Morey Strömberg inte bara brinner för vatten. Hon är också en engagerad kunskapsspridare.

– Vi samlar och sprider information om VA-frågor för det är något vi alla har en relation till, säger hon. Och när det kommer till mig själv så bryr jag mig om både vatten och människor. Om vi inte tänker på vår relation till vatten, kommer vi inte överleva. För mig är det viktigt att förklara att klimatförändringens symptom syns först i form av vatten – för stora vattenmängder eller för små. Oavsett om vi löser klimatförändringen eller inte så måste vi lösa vattenfrågan.

 

Amelia Morey Strömberg

Gör: Verksamhetsledare på Utvecklingscentrum för vatte.

Ålder: 59 år.

Bor: Mitt i Rimbo, drygt två mil utanför Norrtälje.

Familj: Make och två utflugna barn.

Det visste du inte om Amelia: Hon är nominerad till Roslagens naturvårdspris 2020 med motiveringen: För sitt stora engagemang när det gäller dricksvatten och avlopp, såväl strategiska frågor som stora och små utbyggnadsprojekt.

TEXT: ELISABET TAPIO NEUWIRTH FOTO: ANETTE PERSSON

Anneli Wirtén tar fasta på den stora samhällsutvecklingen

Anneli Wirtén är ny generaldirektör på specialistmyndigheten SGU i Uppsala. Hon är jurist i botten och har arbetat inom statlig verksamhet länge – eftersom hon trivs med de breda samhällsfrågorna. Hon beskriver sig som generalisten som drivs av att arbeta med specialister. Men resorna från Jönköping till SGU i Uppsala och de fem kontoren runt om i landet får vänta.

Den 1 mars i år tillträdde Anneli Wirtén sin tjänst som generaldirektör på Sveriges geologiska undersökning (SGU), den statliga myndighet som har övergripande ansvar för frågor om jord, berg och grundvatten där bland annat mineralresurser och geoenergi är viktiga frågor.

”En spännande tjänst”, sade Anneli Wirtén i en rad intervjuer innan hon tillträdde. Det här är en tjänst som tangerar flera uppdrag hon har haft som tidigare länsråd på Länsstyrelsen i Jönköping, bland annat som länsstyrelsernas representant i nationella rådet för miljödatasamverkan och som delegat i vattendelegationen södra Östersjön.

Veckopendlingarna som kom av sig

De planerade veckopendlingarna mellan hemmet i Jönköping och den nya arbetsplatsen i Uppsala kom dock av sig efter bara en och en halv vecka. Covidsituationen gör att Anneli Wirtén, och de kolleger på SGU som kan, i största möjligaste mån arbetar på distans.

Just i dag sitter Anneli Wirtén hemma i matsalen. I burspråket utanför blommar ett plommonträd. Någon dag innan arbetade hon i köket med utsikt mot vattenfallet som finns i centrala Jönköping.

– Vi är fyra i familjen som jobbar hemifrån just nu och vi ambulerar i huset, beroende på vem som behöver mest arbetsro för dagen. Den personen får sitta i arbetsrummet. Det fungerar fint, säger hon.

Möter medarbetare via videosamtal

Några gånger har Anneli Wirtén rest till arbetsplatsen i Uppsala för att träffa chefer och medarbetare för att ha möten. Den obligatoriska introduktionen, när hon ska träffa medarbetarna på SGU:s fem kontor, har uteblivit. Istället har hon lärt känna sina medarbetare i huvudsak via videomöten.

– Det är en intressant situation. Jag träffar många för allra första gången via Skype, något som i vanliga fall inte är optimalt. Men vi har bra möten och jag uppskattar hur jag blir bemött. Jag passar också på att bjuda in mig på alla Skype-fikor på SGU:s olika enheter. Då får jag tillfälle att småprata, höra vad de gör och berätta om mig själv, säger hon.

De här tillfällena ser Anneli Wirtén som ett sätt att läka det faktum att de ännu inte kan träffas fysiskt.

– Det har fått sättas på vänt, men vi kör på senare när situationen är annorlunda, säger hon.

”For the greater good”

Anneli Wirtén är jurist i botten och har arbetat inom flera statliga myndigheter och områden, främst i chefsroller – och hon trivs. Det är här hon kan arbeta med de stora, breda samhällsfrågorna, de som gör skillnad.

– Jag får bidra på ett konkret sätt, ta fasta på den stora samhällsutvecklingen. Jag brukar säga att man ska bidra så gott en kan på den nivå man befinner sig. Det handlar om ”the greater good”, vilket är en av mina starkaste personliga drivkrafter, säger hon.

På det professionella planet gillar hon att arbeta med specialister. Hon beskriver sig själv som generalist, och på SGU är hon i rätt sammanhang. SGU är i huvudsak en teknisk specialistmyndighet, och här arbetar Anneli Wirtén med frågor och perspektiv som rör individen, samhället och framtiden.

– Här jobbar vi med själva fundamenten, marken, mineralen, vattnet och energin. De är början till allt och förutsättningen för allt, säger Anneli Wirtén.

Fokus på råvaruförsörjning

Råvaruförsörjning blir en av generaldirektör Anneli Wirténs frågor. Det gäller bland annat försörjningen av mineraler, en fråga som är viktig ur många perspektiv, berättar hon. Dels för att uppnå målen i agenda 2030, dels för att Sverige är en betydande producent av metaller och mineraler inom EU.

Efterfrågan på de speciella mineraler som behövs för den gröna omställningen växer runt om i världen.

– I Sverige har vi stora fyndigheter, inte minst på platser som inte tidigare haft gruvdrift och där det finns ett motstånd och en rädsla för gruvdrift. Här kommer vi att sättas på prov. Det vi behöver göra är att öka förståelsen för att vi har behov av att utvinna mineralerna och vad modern gruvbrytning faktiskt innebär i Sverige idag, att omställningen gagnar hela samhället, säger hon.

En fråga om solidaritet

Anneli Wirtén ser den svenska mineralutvinningen som en solidaritetsfråga. I Sverige använder vi tekniken som kräver metallerna i omfattande grad, och vi vill att miljötekniken ökar för att uppnå ett fossilfritt samhälle.

– Ska gruvbrytning då bara ske i andra länder? Eller även här eftersom vi själva använder miljötekniken? Det finns dessutom en hållbarhetsaspekt där vi har en stark miljölagstiftning och goda arbetsvillkor, jämfört med andra länder som inte har samma höga krav, säger hon.

Förstärkta mätningar av grundvattennivåerna

En annan tung fråga för SGU är grundvattenfrågan. Historiskt sett har Sverige inte behövt bekymra sig om vattentillgången, men på senare år har problemet ökat. SGU märker tydligt att intresset för grundvattnet ökar bland allmänheten, dels för att bristsituationen börjar bli uppenbar i brunnar sommartid, dels på grund av förväntade klimatförändringar.

I dag är kunskapen om grundvatten stor, men det finns fortfarande mycket att lära, menar Anneli Wirtén. SGU har förstärkt mätningarna av grundvattennivåerna och gör dem mer kontinuerligt.

– SGU har och utvecklar djupa kunskaper på området. Framöver har vi en enormt viktig uppgift att ta fram högkvalitativa underlag, säger hon.

Önskar mer samverkan mellan statliga myndigheter

Grundvattenfrågan är högaktuell ur ett krisperspektiv. Sveriges själv- och totalförsörjning av livsmedel ligger på den politiska agendan.

– Vi ska öka livsmedelsproduktionen i Sverige, och vatten är avgörande för såväl odlare som djurhållare. Vattenförsörjningen har därför hög dignitet på många olika sätt, säger hon.

Anneli Wirtén berättar att hon gillar samverkan. Redan i dag samverkar statliga myndigheter med varandra, men hon skulle gärna se att den utökades i ännu högre grad.

– Vi kan vinnlägga oss om att få mer synergi och att vi samfällt jobbar med frågor som rör samhällsbehov. Jag ser stora möjligheter framåt – SGU är aktiva i det arbetet, säger Anneli Wirtén.

Anneli Wirtén

Ny generaldirektör på Sveriges Geologiska Undersökning.

Född: 1962

Bor: I Jönköping. ”Vi trivs i Jönköping, det är vår fasta punkt. Framöver kommer jag veckopendla till Stockholm och dagpendla till Uppsala. Min man jobbar i Stockholm och vi har en övernattningslägenhet där.”

Familj: Gift och har tre ”mer eller mindre ” utflugna barn.

Drivkrafter: Att arbeta för ”the greater good”. Alla kan bidra utifrån sin roll och på sin plats.

 

Text: Elisabet Tapio Neuwirth, Foto: Pernilla Andersson

Med en bergfast tro på svensk gruvnäring

Maria Sunér Fleming på Svemin

Framtiden för svensk gruvnäring ser ljus ut. Sverige har med sin berggrund en unik position i Europa. De metaller och mineral vi har i berggrunden är intressanta för allt från klimatomställning till att EU ska minska sitt importberoende från Kina. Men om det vore så enkelt. Maria Sunér Fleming, ny vd på gruvnäringens branschorganisation Svemin, har först några hinder att hantera.

I mer än tio år har Maria Sunér Fleming rört sig i en energi-, klimat- och miljöbubbla, senast som hållbarhetschef på Svenskt Näringsliv. Förra året fick hon erbjudandet att kliva in i ett helt annat, men icke desto mindre högaktuellt område: Svensk gruvnäring.

Som vd på branschorganisationen Svemin är ett av hennes viktigare uppdrag att vara talesperson för branschen och synliggöra den. De senaste fjorton åren har hon i sina tidigare roller varit en flitig paneldeltagare i Almedalsveckan. Som det ser ut nu, kan vi nog räkna med att se Maria Sunér Fleming i Visby i år igen. Det verkar hon se fram emot, även om känslorna för Almedalsveckan är blandade.

– Det är ju extremt intensivt, med aktiviteter från tidig morgon till sen kväll. Samtidigt är ”alla” där, inte minst de personer som annars är så svåra att nå. Men under den här veckan går det ofta att få till de personliga, enskilda mötena som är så viktiga för våra medlemsföretag. Det är en av de stora behållningarna, säger hon.

Mer samtal om gruvnäring

Att öka antalet samtal om svensk gruvnäring ligger högt på prioriteringslistan just nu. Gruvnäringen befinner sig i ett ytterst intressant skede. I dag är vårt och alla andra moderna samhällen beroende av metaller och mineral. Och för att människan globalt sett ska kunna träda in i de stora samhälls- och teknikskiften som är på gång, krävs det ännu mer metaller och mineral. I det här sammanhanget handlar det om stora frågor som den globala klimatomställningen. Om omställningen till en fossilfri bilflotta. Om den moderna teknologin i kameror, mobiler och datorer.

– Den svenska gruvnäringen har ett viktigt finger med i spelet på samtliga punkter, som en  modern arbetsgivare här i Sverige, men även som en aktör på världsmarknaden. I vår berggrund finns till exempel flera av de sällsynta metaller vi behöver för solceller, batterier och annan teknik, och vi skulle därmed minska importberoendet från exempelvis Kina, säger Maria Sunér Fleming.

Väcker starka känslor

Men så enkelt är det inte. Maria Sunér Fleming berättar att bara prospektering och tankar på utökad gruvnäring väcker starka känslor hos den svenska allmänheten. Nio dagar in på nya jobbet blev hon inbjuden till SVT-programmet Opinion Live för att diskutera prospektering av mineraler i Skåne. Ett bolag, som är medlem i Svemin, fick undersökningstillstånd på Österlen, och det har skapat lokala protester.

– Folkets röst är stark. Och det är fullt förståeligt att det är en utmanande fråga för den enskilda individen. Minerallagen reglerar hanteringen av processerna, exempelvis att den enskilda markägarens intressen inte ska kunna hindra samhällsviktiga värden. Det blir därför svårt att jämka på den punkten. Mineralfyndigheten ligger ju där den ligger, säger Maria Sunér Fleming.

Diskutera och förklara

Samtidigt menar hon att det är oerhört viktigt att vara med och diskutera och förklara att undersökningstillstånd inte innebär att bolaget har tillstånd att öppna en gruva, däremot får man provborra. Det handlar mer om att undersöka om det möjligtvis finns brytvärda fyndigheter på platsen.

– Det vet alla skickliga borrare som arbetar med prospekteringsborrning. Det är resurs-, tids- och teknikkrävande med kärnborrning och det krävs stor kunskap att få upp bra borrkärnor. Det är först därefter övriga tillståndsfrågor ska undersökas. Och det kan ta mellan fem och femton år innan ett beslut kommer, ibland ännu längre tid, säger Maria Sunér Fleming.

Vägen fram till en eventuell gruvbrytning är lång, och det är en utmaning för Svemins medlemsföretag, i synnerhet nu när efterfrågan på metaller och mineral är så viktiga för den fortsatta samhällsutvecklingen. Tillståndsfrågan är därför en huvudfråga för Svemins vd.

Ser en ljus framtid

Maria Sunér Fleming ser i dagsläget ingen snabb lösning på just den frågan, men diskussioner med berörda instanser pågår. Under tiden kan hon förmedla en ljus framtid för svensk gruvnäring. För trots spridda protester, tycks förståelsen för varför samhället har behov av metaller och mineral öka.

– Hela vår fysiska infrastruktur, många prylar och de teknologiskiften vi står inför, kräver metaller och mineral, och jag både ser och hör att människor har förståelse för det. Vi ser att gruvnäringen får en större roll i samhället och att svensk gruvnäring har en mycket bra position just nu, säger hon.

Men precis som för många andra industribranscher är kompetensförsörjningen inom gruvnäringen en stor fråga.

Maria Sunér Fleming på Svemin

Lära av andra branscher

– Våra medlemsföretag nämner ofta frågan, oavsett var de befinner sig i kedjan. Inom gruvnäringen är det dessutom väldig många olika kompetenser som behövs – från dem som arbetar rent praktiskt, till dem som har doktorerat i något ämne som är relevant i gruvnäringen. Det vi behöver göra är att dra lärdomar från andra branscher för att veta hur vi pratar om gruvnäringen och marknadsför den gentemot unga, gärna i så tidig ålder som möjligt, säger Maria Sunér Fleming.

Maria Sunér Fleming framhåller att Sverige som land ligger långt framme när det gäller innovation och teknisk utveckling, och att det är en framgångsfaktor för den som kanske funderar på en karriär inom gruvnäringen.

Ny teknik på väg in

– Det är spännande att se hur våra stora gruvbolag undersöker nya sätt att arbeta, exempelvis med elektrifiering och digitalisering. Framöver kommer det behövas helt andra typer av kompetenser än man kanske klassiskt tänker på, säger hon.

I det stora, ljusa konferensrummet på Näringslivets hus i Stockholm, målar Maria Sunér Fleming i ord en bild där människor i den svenska gruvnäringen jobbar med mindre tunga arbeten, med nya maskiner, mer med service och underhåll, snarare än med fysiskt tungt arbete.

– Jag ser svensk gruvnäring som en klar framtidsbransch. Det är några hinder vi måste hantera under tiden, men det ser jag mer som en spännande utmaning. Vi kan påverka och vi kan förändra till det bättre, och det är något jag brinner för, säger Maria Sunér Fleming.

Text: Elisabet Tapio, Foto: Anette Persson

Mikael Erlström: Han går på djupet om geotermisk energi och koldioxidlagring

Mikael Erlström, statsgeolog på SGU i Lund och adjungerad professor vid Lunds universitet, med fokus på geotermi och koldioxidlagring. Foto: Kennet Ruona.

Hur ser det ut riktigt djupt ner i den sydsvenska berggrunden? Mikael Erlström vet mer än någon annan. Han har ägnat ett helt yrkesliv åt att ta reda på de geofysiska egenskaperna på djupet. Med det ökande intresset för geotermisk energi och lagring av koldioxid är hans kunskaper nu hett eftertraktade.

Mikael Erlström är statsgeolog på SGU i Lund och adjungerad professor på geologiska institutionen vid Lunds universitet, med fokus på geotermi och koldioxidlagring, även kallad CCS (carbon capture and storage). Han bedömer att det finns goda förutsättningar att lagra koldioxid 800 meter under havsbotten i södra Östersjöns sandstensberggrund. Men att göra undersökningar till havs är svårt och dyrt. Därför är det lyckosamt att samma geologiska förutsättningar råder på 600 meters djup på södra Gotland.

– Där kan många tester göras för att se hur sandstenen kan ta emot vätska och gas. Utifrån dessa kan man optimera borrningar och undersökningar till havs. Men det finns fortfarande frågor som behöver utredas på plats ute i södra Östersjön. Vi måste till exempel veta var det finns förkastningar och sprickzoner.

Även i sydvästra Skåne finns bra förutsättningar att lagra koldioxid i berggrunden. Men det är än så länge bara en hypotetisk möjlighet.

– Lagring av koldioxid kommer bara att ske till havs, då Sverige förbjuder att det görs på land. Det beror på riskerna. Havet kan exempelvis buffra visst läckage om det skulle ske. Däremot kan mindre försöksanläggningar för forskning läggas på land.

Kostnaden hindrar utvecklingen

När det gäller själva tekniken att lagra koldioxid, menar Mikael Erlström att det måste bli mer ekonomiskt fördelaktigt att lagra koldioxiden jämfört med att köpa utsläppsrätter för koldioxid.

– Norge har testat lagring av koldioxid sedan 1996 ute i Nordsjön och visat att tekniken fungerar. Nu handlar det om att få distributionen att fungera och att utveckla ekonomiska, tekniska och juridiska styrsystem som gör att utvecklingen sätter fart. EU använder utsläppsrätter, men de har hittills varit för billiga i förhållande till kostnaden för att lagra.

– Problemet med CCS är att det måste finnas en entreprenör som vill bygga lagret, ta den kostnaden och sätta ett pris på att ta emot koldioxiden.

Mikael Erlström, som så många andra, anser att CCS är en tillfällig lösning medan samhället utvecklar helt fossilfria energisystem.

– I berggrunden i norska Nordsjön finns potential att lagra en stor del av Västeuropas utsläpp av koldioxid medan vi ställer om till fossilfri energi.

Borrning har alltid stått i fokus

Vägen till att bli Sveriges främste geologiska expert på koldioxidlagring och geotermi har gått via en doktorshatt i geologi kombinerat med ett stort ingenjörsintresse. Borrning och borrhålsundersökningar har alltid stått i fokus i Mikael Erlströms yrkesgärning som geolog. Efter examen i geovetenskap från Lunds universitet började karriären 1982 på SGAB, en avknoppning från SGU. Här var han borrplatsgeolog i ett projekt för att skapa ett buffertlager för naturgas i Kyrkheddinge utanför Lund. Här undersökte Mikael om det var lämplig att lagra naturgas i den så kallade Lundasandstenen.

– Samtidigt pågick undersökningarna för Lunds blivande geotermianläggning i Värpinge. Jag var då med på borrningarna och gjorde geologiska beskrivningar av berggrunden ner till cirka 800 meters djup.

Parallellt fortsatte Mikael sitt akademiska arbete genom att doktorera på Lundasandstenens egenskaper utifrån undersökningarna i Kyrkheddinge och Lund.

– Jag använde resultaten från de båda projekten för att bland annat beskriva sandstenen som geotermisk akvifer. Jag hade hittat min nisch.

Karteringsansvarig på SGU

Föga anade han då att detta skulle bli hett eftertraktade kunskaper 30 år senare. Trots det lyckade geotermiprojektet i Lund på 1980-talet var intresset för liknande anläggningar svalt under lång tid därefter. Koldioxidlagring var det ännu ingen som pratade om. Det var förvisso en intressant teknik för oljeindustrin som en del i processen att rena naturgas. Men det var i Norge.

I Sverige lades SGAB ned och Mikael började som statsgeolog på SGU 1991. Här blev han karteringsansvarig för större delen av Skånes och Gotlands geologi.

– I Brunnsarkivet har vi cirka 20 000 prov med borrkax från borrningar i Skåne. Det har varit ett enormt hjälpmedel, utan dessa hade vi inte kunnat göra den kartläggning av berggrunden som gjorts, speciellt i områden där berggrunden är täckt av tjocka jordlager.

Kolkraft gav huvudvärk

Men det var det där intresset för, och kunskapen om de riktiga djupen som lockade. Kunskap som även lockade andra. På 1990-talet kontaktade Vattenfall Mikael. Deras kolkraftverk i Tyskland gav dem viss huvudvärk. Hur skulle de hantera utsläppen av koldioxid? Samtidigt hade Statoil i Norge gått från forskning till att verkligen lagra koldioxid i Nordsjön med en metod som började bli känd som CCS, carbon capture and storage, för att rena sin naturgas. Kunde det vara en lösning även för Vattenfall?

– Vi gjorde inledande studier av förutsättningarna att lagra koldioxid i Sverige på uppdrag av Vattenfall och Elforsk. Sedan ökade intresset successivt för CCS, men det var först 2009-2011 som vi gjorde en mer genomgripande undersökning och skrev en rapport.

Det ena ledde till det andra. Mikael och hans kollegor på SGU blev en del av ett EU-projekt som hette Mustang där ett 20-tal länder och organisationer deltog. Projektet undersökte förutsättningarna på sex olika platser i Europa, där Mikael var ansvarig för att karaktärisera berggrunden. Hans roll som geolog i CCS-projekt är att beskriva de geologiska förutsättningarna för lagring och hur koldioxiden kommer att uppträda i lagret och bedöma risken att den läcker ut.

– Vi använde bland annat ett gammalt oljefält i Israel nära Gazaremsan och geotermibrunnar i Malmö som Sydkraft, nuvarande Eon, hade borrat som testplatser. Vi lärde oss väldigt mycket i det projektet.

Senare har SGU även medverkat i Nordiccs, ett projekt som bland annat har kartlagt var det finns möjliga lagringsplatser i Norden.

Förtätning av städerna driver mot djupet

Tekniken är storskalig och bygger på borrning ned till stora djup. Någon direkt affärsmöjlighet för Sveriges vanliga borrentreprenörer ser han inte. Däremot tror han att det kan vara en intressant nisch för entreprenörerna att utveckla hammarborrtekniken för att på så sätt kunna nå djupare.

– Vi ser i dag att det i stadsmiljö blir allt svårare att få plats med borrhålslager med ett borrdjup på 200–300 meter. Städerna förtätas och därför är det intressant att istället gå ned mot 1 000 meters djup för att klara sig med färre borrhål. Det kanske blir den möjlighet som kommer att finnas kvar för geoenergi i städerna. Och djupgeotermi, så kallad EGS (Enhanced Geothermal Stimulation), där man på riktigt stora djup, stimulerar berggrunden och ökar genomsläppligheten, kommer kanske med tiden även i Sverige. Jag märker ett ökat intresse för det.

Tror på djupgeotermi

Mikael Erlström tror att det finns bra geologiska förutsättningar för djupgeotermi i Sverige,

– Men vi behöver mer geologisk information och kunskap om berggrundens uppbyggnad på stora djup. Det finns i dag bara ett femtiotal borrhål i Sverige som når djupare än en kilometer.

– Vi håller på att bygga upp ny kunskap och samlar all information vi har från djupa borrhål i Sverige. Vi behöver mer kunskap om termiska och hydrauliska egenskaper i berggrunden.

Det är inte bara de geologiska förutsättningarna som ser lovande ut. Mikael tror även på djupgeotermi som en viktig resurs i framtidens energisystem.

– Vi har säkert 400–500 fjärrvärmenät i Sverige. De skulle kunna vara mottagliga för direktväxling från djupgeotermi. Samtidigt utvecklas lågtemperaturnät som också passar in i bilden. De stora energibolagen sneglar på den här möjligheten. Det öppnar upp för att utnyttja hela Sveriges geologi i energisystemet, säger Mikael och utvecklar:

– Fördelen med djupgeotermi är att du har större möjlighet att placera borrningarna där fjärrvärmen finns. Du blir inte lika beroende av de geologiska förhållandena på platsen som vid traditionell geotermi.

Hoppas på tekniksprång

Det som hämmar utvecklingen av djupgeotermi just nu är främst den höga kostnaden, vilket är kopplat till borrtekniken och att man behöver borra djupa hål med stor bottendiameter, över 8,5 tum. Mikael Erlström hoppas på ett tekniksprång som gör det möjligt att borra riktigt djupt med hammarborrning hela vägen med större borrhål. Det skulle minska utvecklings- och investeringskostnaden.

– Vi är i början av en positiv utveckling. Samtidigt är det en utmaning för borrbranschen och oss geologer att bygga upp modeller och prognostisera hur det här ska fungera. Vi måste jobba åt samma håll tillsammans. Skulle det lyckas har vi en fantastisk möjlighet att hitta en fossilfri energiresurs som räcker lång tid framöver.

I Sverige kan geotermisk energi framför allt frigöra biobränslen till andra behov.

– Men vi ska komma ihåg att utanför Sverige skulle det framför allt ersätta mycket fossila bränslen.

 

Foto: Kennet Ruona.

Mikael Erlström

Statsgeolog på SGU, adjungerad professor på geologiska institutionen, Lunds universitet.

Ålder: Närmar sig pensionen.

Bor: Radhus i Lund. Fritidshus på Linderödsåsen i centrala Skåne.

På fritiden: Fiske, ströva i naturen, snickra på fritidshuset. ”Är brett naturintresserad och lika intresserad av växter och fåglar som av landskapet.”

Yrkesskada: ”Jag kan ju bli lite upphetsad om det dyker upp en ny borrning som verkar spännande. Men jag samlar inte på stenar.”

Idrott: Har under flertalet år varit ledare inom fotbollen i Lunds Bois men nu är det mest motionsbadminton som gäller.

 

Text: Lars Wirtén

Mats Ohlsson: ”En enkel lösning för kärnavfallet”

 

På 500 meters djup i urberget ska vårt använda kärnbränsle vila i all evighet. Inneslutet i robusta och täta kapslar av segjärn och koppar och inbäddade i bentonitlera ska förvaret vara säkert i minst 100 000 år.

– Jag är uppvuxen nära kärnkraftverket i Oskarshamn och har valt att återvända till hembygden igen, så rent personligt är jag mycket angelägen om att kärnavfallet tas om hand på ett säkert sätt. Det mest fascinerande med vår lösning är att den egentligen är enkel, säger Mats Ohlsson.

Mats Ohlsson har jobbat inom kärnkraftindustrin i nästan hela sitt yrkesliv, varav de senaste 28 åren på Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB.

Nyexaminerad från Väg & Vatten vid Lunds tekniska högskola började han 1981 på Asea-Atom AB i Västerås. Det var på den tiden som bolaget på uppdrag OKG Aktiebolag och Vattenfall arbetade med konstruktionen av kärnkraftverken Oskarshamn 3 och Forsmark 3.

Mats Ohlsson har arbetat med slutförvaringen av det svenska kärnbränsleavfallet i nästan 30 år. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

– Jag fick ett jobb som strukturdynamiker vilket passade perfekt med mitt intresse för avancerade beräkningar och simuleringar. Där arbetade jag med strukturdynamiska analyser, enkelt uttryckt simuleringar där vi med hjälp av modeller i datorn och avancerade programvaror satte reaktorbyggnaderna i gungning för att undersöka deras förmåga att motstå till exempel jordbävningar och andra svåra dynamiska laster.

Efter tio år, via ett strukturdynamikjobb på Saab i Linköping (JAS-projektet), ledde längtan till Småland, hembygd både för Mats och hans hustru, till ett jobb som säkerhetsanalytiker på OKG i Oskarshamn. Men samtidigt hade SKB inlett bygget av Äspölaboratoriet och Mats började mer och mer intressera sig för slutförvaringen av det använda kärnbränslet – en teknisk, industriell och vetenskaplig utmaning av sällan skådat slag.

En generalrepetition för det slutliga förvaret

Äspölaboratoriet är en generalrepetition för det slutliga förvaret, komplett med schakt och tunnlar på 450 meters djup, kapslar, deponeringstunnlar, deponeringshål och avancerade hanteringsmaskiner. Här finns allt utom själva kärnavfallet och här har forskning och experiment utförts ända sedan de första kartläggningarna av urberget omkring och under Äspö började 1986. Själva laboratoriet stod klart 1995 och här arbetade Mats inledningsvis med hanteringen av de undersökningsdata som samlades in. 2005 blev han biträdande chef och var sedan från 2007 till 2016 chef för laboratoriet.

Djup geologisk förvaring säkrast

– Funderingarna kring hur använt kärnbränsle ska omhändertas säkert har ju pågått världen över i decennier. I Sverige inleddes arbetet på allvar i slutet av 1970-talet. Regeringen ställde lagkrav (Villkorslagen) på att kärnkraftindustrin måste visa att det finns en metod för att ta hand om kärnbränslet för att få tillstånd att ta Oskarshamn 3 och Forsmark 3 i drift. Flera mer eller mindre realistiska initiativ studerades, uppskjutning i rymden och mycket djupa borrhål. Sedan länge råder konsensus i världen kring att det är djup geologisk förvaring som är den säkraste lösningen. Där är förändringarna över tid mycket långsamma och förutsägbara och på ett djup av cirka 500 meter kan slutförvarshanteringen ske under kontrollerade former.

De tekniska landvinningarna har varit många under de decennier Mats och kollegorna arbetat med att ta fram metoden för den svenska slutförvaringen.

– Men utvecklingen kan inte sägas ha skett i språng, utan snarare långsamt och successivt. I takt med att vi provat teorier och tekniska lösningar i verkligheten har vi vid behov fått justera dem och gå vidare.

Behöver samarbeta med borrningsfirmor

Deponeringsområdet på förvarsområdet är stort. Det omfattar transporttunnlar varifrån det utgår 200 stycken vardera 300 meter långa horisontella deponeringstunnlar. Den sammanlagda tunnellängden på förvarsnivån är cirka 65 km!

– Men alla tunnelsprängningar ska föregås av pilotborrningar med hög precision i syfte att undersöka bergets egenskaper och lämplighet. Dessutom är det 6 000 kapslar med kärnavfall som ska deponeras i åtta meter djupa hål. Hela arbetet kommer, när det väl påbörjats, att ta omkring 40 år. Under hela den tiden kommer vi att behöva samarbeta med kompetenta borrningsfirmor och vi vill gärna att borrningsbranschen förbereder sig på det.

Lösningen är enkel

Mats Ohlsson tycker att det mest fascinerande med slutförvaringslösningen är enkelheten. Den bygger på tre naturliga material: koppar, bentonitlera och urberg.

”Man skulle kunna använda anläggningen som testbädd för gruvor och borrning”, säger Mats Ohlsson om Äspölaboratoritets framtid. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

– De tre materialen utgör de barriärer som säkerställer att kärnbränslet kan förvaras tryggt i minst 100 000 år. Man kan sätta det i relation till andra anläggningar, till exempel broar, som konstrueras för att hålla i 100 år.

Arbetet med deponeringen av de 6 000 kapslarna, som var och en väger 25 ton varav två ton är avfall och resten koppar och segjärn, beräknas alltså ta omkring 40 år.

– När den sista kapseln är deponerad fylls alla deponeringstunnlar med bentonitlera som sedan försluts med robusta platsgjutna betongpluggar. Därefter återfylls schakten och tillfarten och förvaret förseglas vid ytan. Grundvattnet i berget tränger sakta in i slutförvaret och leran sväller. Men det är så långsamma vattenrörelser att det kommer att ta flera hundra år innan all bentonitlera i förvaret är helt mättad och svälld, vilket finns med i analysen för slutförvarets långsiktiga säkerhet.

Kapslarna ska kunna tas upp igen

100 000 år i berget alltså. Men kanske blir slutförvaringen inte en slutlig förvaring. Vad få vet är att förvaret byggs för att kapslarna ska kunna återtas.

­– Vi måste kunna visa att vi kan ta upp kapslar ifall vi behöver göra det under drift eller om framtida generationer vill återanvända kärnbränslet. Då ska man kunna göra det. Vi har gjort fullskaletest i Äspölaboratoriet där vi deponerat en kapsel, bäddat in och förslutit och sedan tagit ut den igen efter sex år på ett kontrollerat sätt. Det är tidsödande att återta ett helt förvar, men behövs det så ska det kunna göras, säger Mats Ohlsson.

Äspölaboratoriet vid SKB i Oskarshamn.

Utreder labbets framtid

2016 klev han på egen begäran av posten som laboratoriechef, för att i stället ägna sig åt att planera för en framtid för den unika anläggningen. Forskningen och testerna av slutförvarteknik på Äspö kommer att trappas ned framöver och nu väntar man på regeringens tillstånd som behövs för att, om allt går vägen, kunna starta bygget av det riktiga slutförvaret vid Forsmark inom några år. SKB är väl förberett för den uppgiften.

Mats har idag titeln ”Föreståndare för externa samarbeten” där han genom olika samarbeten vill skapa en framtid för laboratoriet.

­– Genom det arbetet har jag bland annat tagit kontakt med geoenergibranschen och med byggindustrin. Just nu utreder vi tillsammans om det finns intresse och förutsättningar att använda laboratoriet som en test- och demonstrationsanläggning som stöd för branschernas utveckling av bättre teknik och metoder. Utredningen finansieras till viss del av Vinnova.

Testbädd för gruvor och borrning

Men det finns ingen enskild part som varaktigt kan finansiera anläggningen och därför jobbar Mats Ohlsson brett.

– Man skulle kunna använda anläggningen som testbädd kopplat till gruvindustrins omställning mot ökad eldrift och automatiserade processer, vilket är högintressant både ur miljö- och säkerhetsperspektiv. Här finns också utmärkta miljöer för att utveckla borrteknik och tätningsmetoder. 2021 kan det bli aktuellt att göra en förnyad ansökan till Vetenskapsrådet om att driva Äspölaboratoriet som ett nationellt geosfärslaboratorium tillsammans med bland andra KTH, Uppsala universitet, Chalmers, Luleå tekniska universitet och Linnéuniversitetet.

Internationellt samarbete

Ett internationellt samarbete pågår. Tillsammans med sex undermarksanläggningar i Finland, Ryssland, Polen och Tyskland avser man att bilda European Underground Laboratories association.

– Ambitionen är dels att göra anläggningarna mer synliga och möjligheterna mer tydliga, dels att lyfta fram det specifika med vad varje plats kan erbjuda. Det är viktigt, för Äspö erbjuder miljöer och möjligheter som har få motsvarigheter i världen och många forskare ser möjligheter här.

 

Planerade borraktiviteter i Kärnbränsleförvaret

  • Pilothålsborrning, i sekvenser av cirka 200 meter, föregår byggandet av samtliga stam- och transporttunnlar ned till och i förvarsområdet.
  • Pilothålsborrning á 300 meter föregår drivning av samtliga deponeringstunnlar, 200 stycken.
  • Pilothålsborrning á åtta meter i samtliga deponeringshålslägen 6 000 stycken.
  • Allt ovan är kärnborrning 76 millimeter (tripple tube), med inslag av styrd borrning.

Mats Ohlsson

  • 63 år, gift, fyra utflugna barn.
  • Bor på Marsö i Misterhults skärgård utanför Oskarshamn där han växte upp.
  • Jakt, fiske och omsorgen om det egna skärgårdshemmanet är de stora fritidsintressena
  • Mats och hans hustru är också flitiga fjällvandrare och har de senaste tio åren gjort årliga turer till Sareks nationalpark.

Text: Jörgen Olsson Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Säkerhetsarbete på flera arenor

Arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor ligger på Berndt Jonssons bord och nära hans hjärta. Som nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier ser han till att frågorna genomsyrar allt han gör – nu och i framtiden.

Berndt Jonsson har vigt majoriteten av sitt yrkesliv åt arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor. Sedan fem år tillbaka är han nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier och på sätt och vis är cirkeln nu sluten. Han började sitt yrkesliv i byggbranschen – först som snickare, därefter vuxenutbildade han sig och blev arbetsledare, platschef och produktionsledare. Under 16 år arbetade han på Arbetsmiljöverket i olika befattningar.
– Det är egentligen inte så stor skillnad när jag nu arbetar med arbetsmiljöfrågor som nationell arbetsmiljösamordnare på Sveriges Byggindustrier. Mina drivkrafter är lika nu som då. De handlar om att se till individen, företaget eller organisationer och samhället, säger han.

Berndt Jonsson, projektledare för En säker arbetsplats på Sveriges Byggindustrier.

Säkerhet en hjärtefråga

Säkerhet – eller bristen på den – är i hetluften just nu. Antalet dödsolyckor på Sveriges arbetsplatser har ökat under 2019 i jämförelse med 2018, enligt Arbetsmiljöverkets preliminära statistik. Januari sticker ut som en svart månad.
– Det är helt oacceptabelt att människor blir sjuka, skadade eller i allra värsta fall förolyckade på arbetet. Vi vill vara en bransch som är sund och säker, säger Berndt Jonsson.
Som nationell arbetsmiljösamordnare ligger de här frågorna på hans bord och det är ständig aktivitet kring dem. Frågorna har också en personlig beröringspunkt.
– Det är en värdering jag har, om att få göra saker bättre, utveckla, vara med och förebygga att någon skadas – eller ännu värre förolyckas. Kan vi bidra till att färre människor skadas i branschen, är det så klart till nytta för Sveriges Byggindustriers medlemsföretag. Förutom det självklara när personer drabbas, är det också kostsamt och resurskrävande på många sätt, säger han.

Recept för säkerhetskultur

För att skapa en sund och säker arbetsplats måste organisationens sikte vara inställt på en god säkerhetskultur. Det innebär att både individer och gruppen bygger säkerhetskulturen på gemensamma värderingar, föreställningar, attityder, kunskaper och beteenden. Alla är med andra ord inriktade på att skapa säkerhet i verksamheten.
Men för att den ska implementeras och sedan efterlevas är ledningen en avgörande faktor, menar Berndt Jonsson. Och för att säkerhetskulturen ska fungera i praktiken måste varje individ känna sig delaktig, ha tid att tänka efter före – och känna sig trygg med att agera på egen hand.
Här tar Berndt Jonsson flygindustrin som ett exempel:
– Där är säkerhetskulturen ett fundament. Ingen skulle acceptera att ett flygbolag eller besättningen tummade på säkerheten på grund av stress, eller hoppade över något led i säkerhetsarbetet för att hålla tidtabellen. Alla är dessutom oerhört tacksamma om individen använder sig av all sin erfarenhet, exempelvis om piloten känneratt något inte stämmer och agerar på det, säger Berndt Jonsson.

Utvecklingen går trots allt framåt

Bernd Jonsson vill inte på något sätt förminska det faktum att statistiken för arbetsolyckor har ökat under årets första månader. Men han är mån om att poängtera, att utvecklingen i byggbranschen går framåt och har varit bra i ett längre perspektiv.
I dag finns en uttalad nollvision för arbetsolyckor i byggbranschen och under samtalets gång ifrågasätter Berndt Jonsson att man ens ska behöva använda plåster på jobbet och ha acceptans för småskador. Ska man helt enkelt inte komma hem utan skador?
– Nollvisionen handlar inte om att man ska gå till jobbet och överleva. Visionen sträcker sig längre än så. För att komma längre och nå förbättringar i en verksamhet som redan har nått långt, krävs ofta både nya infallsvinklar och god uthållighet, säger han.
Och om det finns attityder eller en kåranda som säger att ”män ska klara några smällar”, vill Sveriges Byggindustrier motverka den bilden.
– Vi vill öka attraktionskraften för branschen och bidra till att den blir sund och säker. Mångfalden behöver stärkas så att branschen speglar samhället på ett bättre sätt. En viktig del i detta är att öka andelen kvinnor, säger han.

Kunderna ett led i att hålla nollan

Berndt Jonsson vill också påverka kundernas kunskap och beteenden kring upphandlingar, så att de blir bättre på att agera och vara medvetna om hur de säkerställer att de jobbar med bra företag.
Just i dag när Berndt Jonsson blir intervjuad av Borrsvängen, ska han delta i en workshop där branschens kunder och leverantörerarbetar ihop för att skapa en tryggare byggbransch. ”Håll nollan – samverkan för noll olyckor i byggbranschen” är ett projekt med branschens entreprenörer och byggherrar.

I projektet ”Håll nollan” samverkar branschens entreprenörer och byggherrar. Berndt Jonsson diskuterar en tryggare byggbransch med bland andra Helena Parker på Skanska.

– Här jobbar vi gemensamt för att hitta arbetsformer som säkerställer ett bra säkerhetsarbete och förutsättningar för en bra arbetsmiljö. Håll Nollan är en fristående organisation och ett relativt nytt initiativ som Sveriges Byggindustrier stödjer, berättar han.
Folk strömmar in i lokalen på Kungsholmen i Stockholm – det börjar bli dags för Berndt Jonsson att slå sig ner vid bordet och delta i workshoppen.
– Det är jättekul att jobba med arbetsmiljöfrågorna på flera arenor. Allt från möten med det enskilda företaget till att kanske träffa en minister då och då, säger han.

Text: Elisabet Tapio Neuwirth Foto: Anette Persson

Fakta

  • Bernd Jonsson
  • Ålder: 59 år
  • Bor: Sundsvall
  • Arbetar: Halva tiden arbetar jag som nationell samordnare och fokuserar på arbetsmiljöfrågor. Den andra halvan är jag verksam som regionchef i södra Norrland med personal-, verksamhet-  och ekonomiansvar för en enhet om sju personer.

Jan-Erik Rosberg riggar Riksriggen

Jan-Erik Rosberg är universitetslektor vid avdelningen för teknisk geologi på Lunds Tekniska Högskola. Foto: Sanna Dolck Wall.

Riksriggen är en borrigg som forskningen har fri tillgång till – förutsatt att Jan-Erik Rosberg ger tummen upp. Som föreståndare bedömer han om borrningsprojekten går att genomföra rent tekniskt. Och Riksriggen har i dubbel bemärkelse fördjupat hans egen forskning.

Jan-Erik Rosberg tar emot i det så kallade V-huset på Lunds Tekniska Högskola, LTH, där framför allt väg- och vattenrelaterad utbildning och forskning huserar. Kopplingen till vatten och ingenjörskompetensen kring borrningsteknik och mätningar har gjort att Avdelningen för teknisk geologi, där han är universitetslektor, har hamnat här istället för på Geologiska institutionen. Vi träffas i sista stund innan Borrsvängen går till tryck. Jan-Erik har haft hektiska veckor med mycket undervisning och handledning av studenter. En roll och uppgift han trivs mycket bra med.

– Jag har alltid gillat utbildningen. Ett av de bästa sätten att lära sig sitt eget ämne bättre är att tvingas förklara det för andra.

Här utgör Jan-Erik Rosberg något av ett undantag inom forskarkåren, där många skyr den påtvingade utbildningsplikten och mest ser det som ett hinder i sin egen forskning.

– Jag tycker utbildningen ger en hel del för forskningen. Det är en viktig möjlighet att introducera ämnet och få duktiga nya studenter att göra bra examensjobb.

Jan-Erik menar att det är viktigt för framtiden att få fler att intressera sig för grundvattenfrågor.

– Endast 0,6 procent av jordens vatten är grundvatten. Det ska räcka till dricksvatten och all annan vattenförsörjning. Globalt ser vi hur man plockar ut alldeles för mycket grundvatten utan att tänka sig för.

Förestår Riksriggen

Jan-Erik Rosberg har forskat en hel del kring vattenfrågor, bland annat i Sydamerika. Men just nu är det borrning som dominerar. Han är involverad i hydrauliska tester och mätningar i borrhål. Inte minst är han föreståndare för Riksriggen, den borrigg som forskare i Sverige har fri tillgång till. I november 2009 tilldelades Teknisk geologi ett anslag från Vetenskapsrådet på 25,8 miljoner kronor för att köpa in och bygga upp en nationell forskningsinfrastruktur för djup kärnborrning.

– Elddopet för riggen var de borrningar vi utförde i Åre 2014, då vi borrade oss ned till 2 496 meters djup, berättar Jan-Erik.

Borrningen var ett led i ett internationellt forskningsprojekt med cirka 100 forskare involverade. Syftet var bland annat att försöka ta reda på hur bergskedjor, som den svenska fjällkedjan, har bildats. Och man är på god väg att lyckas. Det som återstår är att nå ner till den zon där kontinentalplattorna en gång har kolliderat. Nu har forskargruppen som Jan-Erik ingår i beviljats medel för att borra ett nytt djupt borrhål i Jämtland, den här gången närmare Östersund.

– Åre-borrningen gav forskningen mycket. Vi ville borra djupare men vi hade inte teknisk kapacitet. Det nya borrhålet kommer att ge information om berggrunden ända ner till kollisionszonen, eftersom denna ligger på ett grundare djup om man går österut. Jag hoppas vi kommer igång nästa år.

– Borrprojektet är en vetenskaplig och teknisk framgång. Kärnåtervinningen var nära 100 procent och det är den djupaste kärnborrningen i Sverige med de använda borrdimensionerna.

Hittade liv på djupet

Jan-Erik var tekniskt ansvarig i projektet och hade som uppgift att utforma brunnen så att alla olika tester skulle kunna genomföras. Förutom fjällkedjans bildande syftade projektet bland annat till att studera liv djupt ned i berggrunden, hur temperaturen ökar med djupet och mäta grundvattenströmning på stora djup.

– Jag kunde inte tänka mig att de skulle kunna hitta småkryp på de djupen. Men det kan finnas liv där i form av mikrobiell aktivitet.

Vardagen är dock betydligt mer jordnära för Riksriggen. Den senaste borrningen genomfördes i Skummeslöv i södra Halland för att undersöka ett potentiellt grundvattenmagasin.

– Innan dess borrade vi för att spåra föroreningar efter en nedlagd kemtvätt. Där ville vi ha koll på hur föroreningarna skulle kunna sprida sig.

I år kommer Jan-Erik att vara med och etablera en forskarskola och ett testcentrum inom ramen för samma europeiska nätverksprojekt som Riksriggen är en del av. Riksriggen betyder mycket för forskningen, förklarar Jan-Erik, i och med att den kan användas av forskarna utan att betala hyra.

– Det ger tid att i lugn och ro slutföra borrningen och utföra de tester man behöver.

Riksriggen betyder mycket
för forskningen, förklarar Jan-Erik Rosberg. Foto: Sanna Dolck Wall

Började med geotermi

Det blir då en cirkel som sluts för Jan-Erik. Direkt efter civilingenjörsexamen blev han anställd i ett djupgeotermiprojekt i Lund, där man borrade en brunn till 3 700 meters djup och en annan till 1 900 meter. Projektet strandade dock beroende på att vattenflödena inte var tillräckliga. Ur kommersiell synpunkt var projektet därmed misslyckat.

– Men ur vetenskapligt perspektiv fick vi fram mycket ny kunskap i det projektet.

Kunskaper som Jan-Erik Rosberg nu tror kommer att få nytt liv i takt med att intresset för djupgeotermi ökar. I Finland borrar exempelvis energibolaget St1 världens djupaste borrhål för geotermisk värme (se Borrsvängen nr 4/2018).

– Kan vi få fram en billigare borrteknik och metoder att öppna upp de sprickor som finns i berget så att de börjar kommunicera med varandra, då kommer djupgeotermisk borrning bli intressant i Sverige. Det är utvecklingen av luft- och vattenhammarborrning som öppnar upp för detta.

Att vara föreståndare för Riksriggen passar Jan-Erik Rosberg väldigt bra. Precis som han trivs med och värdesätter kontakten med studenterna, vill han vara nära verksamheter utanför universitetets väggar.

– Min ingenjörsbakgrund gör att jag gärna vill att man ska kunna tillämpa min forskning. Jag tycker om att jobba i samverkan med industrin i olika projekt och medverka till att ta fram billigare och bättre metoder. Det driver mig.

Text: Lars Wirtén Foto: Sanna Dolck Wall

 

Jan-Erik Rosberg

Bor: Med fru och två barn i en villa i Eslöv.

Fritid: Följer barnens aktiviteter, fotboll och handboll. Tränar själv ena sonens fotbollslag. ”En pedagogiskt större utmaning med 10–11-åringar än studenter på LTH. När man har förklarat uppgiften gör de ändå på sitt eget vis.”

Favoritvatten: Kranvatten

Geotermisk värme i Esbo: Tero Saarno fick idén från dramat i gruvan

”Jag borrar djupast i världen för geotermi, utvecklar ny teknik och är faktiskt med och bygger framtiden”, säger Tero Saarno om sitt drömprojekt i finska Esbo. Foto: Anette Lindfors Persson.

2010 skedde en dramatisk gruvolycka i Chile – 33 gruvarbetare stängdes in 700 meter under jorden sedan gruvan rasat. Efter 69 dagar i underjorden räddades samtliga, tack vare lyckosam borrning med lufthammare. Det gav Tero Saarno idén till vad som idag är världens djupaste borrhål för geotermisk värme.

Mitt i campus vid universitetet i Esbo, Finlands näst största stad belägen strax väster om Helsingfors, borrar det finska energiföretaget St1 vad som kommer att bli den djupaste geotermiska anläggningen i Skandinavien som levererar värme till fjärrvärmenätet. Det första av två 6 400 meter djupa borrhål är klart. Det andra har kommit halvvägs. Med sin kapacitet på 40 MWh kommer den geotermiska värmen att stå för tio procent av Esbos värmebehov, en stad med drygt 250 000 invånare.

Idén till projektet kommer från Tero Saarno, produktionschef på St1 Deep Heat Oy. 2010 hade han en motsvarande befattning på ett kommunägt energibolag i Finland.

– Vi var en liten grupp ingenjörer som började tänka att det inte var så klokt att fortsätta investera i fjärrvärmekraftverk som bygger på förbränning. Vi tänkte att värmen borde kunna alstras på annat sätt.

Lyckad räddningsaktion gav idén

Det var då olyckan i Chile inträffade. Den framgångsrika räddningsaktionen byggde på att ett av flera borrarlag lyckades borra ett stort hål, 66 centimeter i diameter, de 700 meterna ner till de instängda gruvarbetarna.

– De borrade snabbt, djupt och hade full kontroll med hammarborrning. Det gjorde att jag började fundera på om vi skulle kunna använda samma teknik för att producera värme i Finland.

Men Tero Saarno är kraftverksingenjör och hade ingen kunskap vare sig om geologi eller borrning. Ingen annan i företaget hade heller de kunskaper som krävdes för att utveckla idén. Tero gav inte upp för det. Han kontaktade helt sonika ägaren till St1, ett av Finlands största energibolag – och sålde in idén.

– Det gick ganska lätt. Vi hade jobbat länge med idén, etablerat kontakt med flera andra tänkbara samarbetspartners och vi hade upprättat en budget. Ägaren är välkänd för sina investeringar i hållbara energilösningar. Vår idé passade väldigt bra in i deras strategi att producera energi utan koldioxidutsläpp, förklarar Tero den lyckosamma införsäljningen.

Det var bara en hake – det där med geologi och borrning. Därför lyckades han övertyga St1 att anställa honom och börja med att skicka honom på en tvåårig utbildning inom geotermi i Schweiz.

Stenhård borrning

2014 var Tero fullmatad med kunskaper kring geotermi och djupborrning och kunde börja projektera geotermianläggningen i Esbo. Två år senare var allt klart för produktionsstart. Grundtanken med projektet är att cirkulera vatten som håller cirka 130 grader på stort djup via borrhål. Sprickorna i berggrunden fungerar som en värmeväxlare och den geotermiska energin överförs från berggrunden till vattnet.

Det är borrning i nordiskt hårt urberg som gäller. Berget består i stort sett helt av granit och på det här djupet är det lite varmare. Även om graniten till största delen är massiv finns enstaka sprickor på djupet. Men inte tillräckligt stora för att hantera de stora mängder vatten som behövs. Man måste därför använda en teknik för att öka sprickfrekvensen och genomsläppligheten. Ungefär som vanlig hydraulisk spräckning vid vattenborrning, fast med betydligt högre tryck.

Här ligger en av de största riskerna med den här typen av djupgeotermiskt projekt. När vatten injekteras med upp till 700 bar för att öppna upp berget orsakas små jordskalv. Vattnet gör att bergmassorna rör sig något litet. Runt borrplatsen i en radie om någon kilometer har därför 12 mäthål borrats för att göra seismiska mätningar och därmed kunna följa och mäta rörelserna i berget.

– Vi har skapat 44 000 jordskalv hittills. Men inga av dem har varit kännbara. Endast ett 30-tal har kunnat uppfattas med hörseln, förklarar Tero Saarno.

Vattenhammare behöver utvecklas

Precis som i räddningsaktionen i Chile började borrningen med lufthammare. Men lufthammartekniken blev för dyr när projektet kom ner på några kilometers djup då den kräver alltför stora luftmängder. Man provade då att övergå till vattenhammare, något som inte har provats tidigare på de här djupen. Det fungerade, men tekniken för styrd hammarborrning finns inte framtagen för den här applikationen än. När brunnen skulle böja av fick man därför använda konventionell rotationsborrning. Tero Saarno hoppas ändå att de ska kunna använda endast vattenhammare i hela borrningen i kommande projekt, inte bara av ekonomiska skäl.

– Under vissa förhållanden är rensningseffekten bättre med hjälp av en vätska. Då är vattendriven borrning en bra lösning.

Den största utmaningen med det här och framtida projekt ligger i att utveckla vattenhammartekniken, menar Tero.

– I början borrade vi med en diameter på 1,2 meter. Idag finns inte så stora vattenhammare varför vi måste börja med luftborrning. Även styrningen behöver bli bättre liksom hammarnas livslängd.

Dyra borrkronor måste bytas ofta

Projektet har främst haft problem med att hammarna inte har hållit tillräckligt länge.

– Vi har även haft borrkronor som har gått sönder av olika anledningar. Och det är inte så roligt. De här borrkronorna kan kosta 20 000 euro styck plus att man får stillestånd.

I snitt behöver borrkronorna bytas var 350:e meter. Det säger något om kostnaden i projektet.

– Men borrkronorna är inte det stora problemet, det är tekniken i sig. Det har varit mycket ”trial and error”, tester och att bygga ny utrustning. Men framtiden för djupborrning ligger i att använda någon form av vattenhammare för att få ned kostnaden, tror Tero.

Driver på utvecklingen av ny teknik

Just den höga borrningskostnaden vid geotermi- och oljeborrning driver på utvecklingen av nya tekniker som är både snabbare och billigare. Laser, plasma, elborrning och ”bullet-through-bit” är exempel som det experimenteras med, men enligt Tero Saarno har man ännu inte lyckats med dessa tekniker i stor skala.

– Det kommer att ta några år innan de kan konkurrera med hammarborrteknik.

För Tero Saarno är geotermiprojektet i Esbo en dröm som har blivit verklighet. Han har gått hela vägen från den där idén han fick när han följde nyhetsrapporteringen från Chile.

– Jag borrar djupast i världen för geotermi, utvecklar ny teknik och är faktiskt med och bygger framtiden. Det här är mitt drömprojekt. Och det är ett märkligt sammanträffande att jag nu borrar bara 20 meter från den byggnad där jag studerade till kraftverksingenjör.

Text: Lars Wirtén

Foto: Anette Lindfors Persson.

Vem är…

Tero Saarno

Bor: Med fru och barn i en villa i utkanten av Helsingfors.

På fritiden: Skidor på vintern, både längd och alpint. Annars gärna på gymmet. Umgås med familjen.

Lyssnar på: Allt möjligt. 80-talsmusik, rock, elektroniskt – väljer utifrån dagsform och humör.

 

Läs mer om projektet i Svensk Geoenergi nr 2/2018.