Nya utbildningen är igång

/0 Kommentarer

Nu i slutet av mars drar den nya utbildningen till borrtekniker igång. Borrföretagen arrangerar utbildningen på uppdrag av Arbetsförmedlingen, som betecknar borrtekniker som ett framtidsyrke i en bransch som kommer att ha löpande rekryteringsbehov under flera år framöver.

Den 1 mars drog fasen Test- och kartläggning av årets potentiella elever igång. Den har pågått under större delen av mars och består av tio dagars arbetslivsintroduktion i Borrföretagens regi och därefter tio dagar praktik på ett borrande företag.

– Under den första delen presenterar vi yrket, eleverna får lära sig en del materialkunskap, genomgå säkerhetsutbildning, åker på studiebesök med mera. De andra delen, när de får vara med ett företag ute på fältet, är ett tillfälle både för den sökande eleven att känna om det här är rätt yrke och ett tillfälle för företaget att skaffa sig en bild av elevens förutsättningar för yrket, säger Johan Andersson, Borrföretagens utbildningsadministratör.

Efter test och kartläggning gör Borrföretagen tillsammans med Arbetsförmedling en utvärdering och väljer ut de elever som ska antas till utbildningen, som startar den 29 mars. Nytt för i år är att Tommy Bergman tar över efter Birger Fogdestam som elevernas första kontakt. Tommy Bergman var tidigare anställd på BGE och arbetar idag på Borr X Entreprenad AB.

Pandemin begränsar

– Rent praktiskt var det ett stökigt år förra året på grund av pandemin och mycket pekar på att det blir likadant i år, åtminstone i början. Arbetsförmedlingen rekommenderar oss att driva utbildningen på distans i största möjliga utsträckning fram till 30 juni. Men en del saker måste ju göras på plats och då är det alla skyddsåtgärder som gäller – munskydd, handsprit, vara hemma om man är sjuk, hålla avstånd till varandra både på bussar, i lektionssalar och på arbetsplatser, säger Johan Andersson.

Fjolårets kull examinerades den 11 februari. Fem elever har fått jobb direkt.

– Resten, ungefär tio stycken, står till förfogande för borrföretag som behöver rekrytera. Vi hade hoppats att fler skulle få anställning direkt efter avslutad utbildning, men det finns en osäkerhet i branschen med ett antal projekt som inte kommit igång. Detta är också en följd av pandemin, förklarar Johan Andersson.

Beroende av medlemsföretagen

Han avslutar med att tacka de många medlemsföretag, leverantörer och föreläsare som medverkade under fjolårets utbildning och hoppas att dessa och fler därtill ska välja att engagera sig i årets omgång. – Vi är beroende av medlemsföretagen för att kunna genomföra utbildningen. Det gäller inte bara praktikplatser utan även möjlighet att få komma på studiebesök.

TEXT: JÖRGEN OLSSON FOTO: LINUS NYQVIST

Forskarperspektiv: Koaxialrör intressant att studera mer

/0 Kommentarer

Willem Mazzotti Pallard på KTH i Stockholm forskar om bland annat djupa borrhål.

Willem Mazzotti Pallard forskar bland annat på kollektorer för djupa borrhål på KTH i Stockholm. I sitt doktorandarbete har han intresserat sig extra för koaxialrör. – Tryckfallet kan bli lägre i koaxialrör, därför är de intressanta att titta på, särskilt som de är rätt nya på marknaden.

Willem Mazzotti Pallard har sammanställt mätdata från olika projekt där man har testat koaxiala rör, för att få en bild av hur de fungerar i verkliga förhållanden.

– Vi ser att tryckfallet brukar vara lägre i koaxiala rör jämfört med u-rör, men vi kan samtidigt konstatera att verkligheten avviker från teorin. Tryckfallet är högre i verkliga förhållanden, vilket är viktigt att veta för att dimensionera borrhålen rätt. Det visar att koaxialrör har potential att bli ännu bättre, förklarar Willem.

Han har ännu inte jämfört den termiska prestandan mellan koaxiala rör och u-rör.

– Det är en annan viktig faktor. Det är inte säkert att koaxiala rör är bättre än u-rör i djupa borrhål. Den termiska kortslutningen, det vill säga att värme vandrar från den varma till den kalla delen av kollektorn, kan vara större i koaxiala rör. Det beror på hur det är utformat, till exempel om centerröret är isolerat.

Värmeväxling vid ytan

Willem Mazzotti Pallard berättar också om ett forskningsprojekt inom Energiforsk, Termiska energilager (Termo), där man tänker helt annorlunda. Projektet tittar på möjligheten att värmeväxla i en kort slinga uppe vid ytan och helt kunna ta bort kollektorerna i borrhålet.

– I den modellen pumpar man upp grundvatten från borrhålet och låter det strömma genom den korta slingan vid ytan. En sådan lösning skulle ta bort behovet att installera hundratals meter kollektorer i borrhålet. Men det kräver en väldigt hög värmeväxlingsfaktor i slingan.

– Jag tror det är svårt att få det att fungera, men det är en intressant idé som är värd att titta närmare på och som kanske kan utvecklas.

Det korta perspektivet

Willem Mazzotti Pallard efterlyser också mer forskning kring hur kollektorerna reagerar kortsiktigt rent termiskt.

– Värmepumpar arbetar ofta i korta cykler, kanske en halvtimme i taget. Vad händer i kollektorn under dessa korta perioder? Den kortsiktiga värmeresponsen vore intressant att titta närmare på. Det kanske går att optimera värmepumpen bättre om man har bättre förståelse för hur kollektorn reagerar kortsiktigt. Det är en extra intressant faktor för djupa borrhål, då det tar längre tid för vätskan att cirkulera i djupa borrhål.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: PRIVAT

Kollektorn – Mer än bara en slang

/1 Kommentar

Kollektorn i ett borrhål kan sägas utgöra hjärtat, eller snarare pulsådern, i en geoenergianläggning. En bra kollektor är hållbar, lättinstallerad och ger låga termiska och hydrauliska förluster. Det är alltså betydligt mer komplicerat än bara ett plaströr som sitter i borrhålet.

Kollektorn är den värmeväxlare som installeras borrhålen. Dess uppgift är att föra över energi från borrhålsväggen till den vätska som cirkuleras i kollektorn, eller tvärt om. Den består oftast av en slangkonstruktion i polyeten, som monteras i borrhålet. Det som till synes verkar enkelt är i själva verket betydligt mer komplicerat. Det finns flera faktorer att ta hänsyn till för att värmeväxlingen, och därmed anläggningens effektivitet, ska bli optimal.

För att en värmeväxling ska kunna ske, krävs att det finns en temperaturskillnad mellan den vätska, köldbärarvätskan, som cirkulerar i kollektorerna, och borrhålsväggen. Ju större skillnad i temperatur, desto större kraft bakom överföringen. På vägen mellan vätska till borrhålsvägg finns bland annat kollektorns material och den materia, oftast vatten, som finns i borrhålet. Dessa har olika termiska egenskaper som påverkar möjligheterna till överföring. Här › uppstår förluster och utvecklingen ligger mycket i att minimera dessa förluster.

I Sverige, Norge och Finland är borrhålen i allmänhet vattenfyllda. Vatten har bra kontakt mellan slang och borrhålsvägg och på grund av temperaturskillnaderna uppstår rörelser i vattenmassan, konvektionsceller, som positivt bidrar till energiöverföringen.

Att välja kollektor handlar om att hitta den mest kostnadseffektiva balansen mellan prislapp på kollektorn, installationskostnad och minsta möjliga förlust.

Det finns tre huvudtyper av kollektorer:

• U-rör (enkla och dubbla).

• Koaxialrör.

• Öppna rör.

U-rör

U-rör är den vanligaste typen. Precis som namnet antyder är det en slang i form av ett långt u, där köldbärarvätskan pumpas ned i den ena sidan och upp via den andra. Detta är den vanligaste kollektorn för ett enkelt borrhål, exempelvis för att värma en villa.

U-rör kan också vara dubbla. I borrhålslager är det vanligare med dubbla u-rör där både värme och kyla utnyttjas. Dubbla u-rör har flera fördelar. Bland annat ligger slangarna närmre borrhålsväggen. I tillägg är det för samma cirkulationsflöde, lägre flödeshastigheter i kollektorn och därtill större värmeväxlande yta. De två senare är viktiga särskilt i djupa borrhål.

Det termiska motståndet för ett dubbelt u-rör är ungefär hälften så stort som för ett enkelt u-rör. Det betyder däremot inte att man får ut dubbelt så mycket energi från ett borrhål med dubbelt u-rör. Anledningen är att det termiska motståndet i kollektorn bara är en av många faktorer som påverkar energiutbytet i ett borrhål. U-rör finns i flera dimensioner, från 25 upp till 50 millimeter. De vanligaste dimensionerna är 32 och 40 millimeter. Mindre innerdiameter på kollektorn ger med samma flöde högre turbulens (omblandning) i köldbäraren , vilket kräver mer el till cirkulationspumpen. Större innerdiameter leder till lägre turbulens, vilket ger sämre värmeväxling. Det gäller alltså att hitta det optimala mellanläget.

Koaxialrör

Ett koaxialrör består av ett rör som centreras i borrhålet. Köldbärarvätskan pumpas då i ena riktningen genom det centrerade röret och i den andra riktningen mellan röret och borrhålsväggen. Kollektorn får därmed en stor värmeväxlande yta samtidigt som strömningsförlusterna är låga.

Koaxialrör bidrar därför till betydligt lägre förluster för systemet i stort. Samtidigt är de förknippade med flera nackdelar. De är svårare att hantera såväl vid tillverkning, lagring, transport och installation. Jämfört med u-rör, som är väl beprövade, har inte branschen lika gedigen erfarenhet av koaxialrörens hållbarhet sett över tid. Slutligen är de dyrare än u-rören. Sammantaget gör det att koaxialrör hittills används i projekt med speciella förutsättningar där dess egenskaper gör dem mer attraktiva.

Öppna rör

I ett öppet system används två separata rör som sänks ned i ett vattenfyllt borrhål till olika nivåer. Här kan endast vatten användas som köldbärarvätska eftersom systemet är öppet. Fördelen med öppna rör är att köldbärarvätskan, det vill säga vattnet, har direktkontakt med berget, vilket minimerar det termiska motståndet. Öppna rör kan inte användas när vattentemperaturen går ner mot noll.

TEXT: JOHAN BARTH ILLUSTRATIONER: MYRA S. SÖDERSTRÖM (MED TILLSTÅND AV SVENSKT GEOENERGICENTRUM)

Nya byggregler: SKVP klagar hos EU-kommissionen

/0 Kommentarer

Kraven på energiprestanda i byggnader har lättats betydligt om fjärrvärme eller biobränsle väljs som uppvärmningskälla. Samtidigt skärptes kraven ytterligare på värmepumpslösningar i Boverkets nya byggregler som började gälla 2020. Det har fått Svenska Kyl- och Värmepumpföreningen, SKVP, att gå vidare till EU-kommissionen.

Den viktigaste förändringen jämfört med tidigare byggregler är övergången från primärenergifaktorer till så kallade viktningsfaktorer. Dessa faktorer används för att fastställa kraven på mesta tillåtna mängd köpt energi, beroende på energibärare, utifrån fastställda primärenergital för olika typer av byggnader.

Enligt EU-kommissionen ska begreppen viktningsfaktor och primärenergifaktor vara synonyma. Men regeringen har tolkat direktiven som att det finns utrymme för att definiera och därmed hantera viktningsfaktorer på ett helt annat sätt:

• Primärenergifaktorer ska räknas fram utifrån vetenskapliga underlag och belägg och därmed återspegla en energibärares faktiska effektivitet i förhållande till energikällan.

• Viktningsfaktorer ska istället återspegla och vara ett verktyg för vad regeringen vill åstadkomma. De sätts med andra ord utifrån vilket resultat man vill se.

Anne-Lee Bertenstam

Klagomål inskickat

Det här har fått SKVP att reagera. Strax före jul skickade man in ett klagomål till EU-kommissionen. Budskapet är att viktningsfaktorer inte ska kunna användas som en rent politisk faktor. Den ska vara synonym med primärenergifaktor och stå på vetenskaplig grund.

– Vi hoppas att EU-kommissionen ska förklara för regeringen att det här strider mot EU-lagstiftningen och att regeringen tvingas se över byggreglerna igen, säger Anne-Lee Bertenstam, teknisk expert på SKVP.

Neutralitet motverkar utveckling

Grundproblemet är enligt SKVP att införandet av viktningsfaktorer syftar till vad som kallas teknikneutralitet; byggreglerna ska vara kostnadsneutrala för användaren i valet av uppvärmningssystem. Fjärrvärme och värmepumpsbaserade lösningar ska med andra ord hamna på ungefär samma kostnad vid samma energiprestanda.

– Det vi vänder oss emot är att om värmepumparna blir mer effektiva kan viktningsfaktorerna ändras för att upprätthålla denna neutralitet. Då förlorar tillverkarna av värmepumpar alla incitament att satsa på innovation och att fortsätta utveckla tekniken. Istället finns en risk att fokus hamnar endast på priset, vilket kan leda till att vi får sämre värmepumpar. Det kan väl knappast vara syftet, säger Anne-Lee Bertenstam.

Ökad nackdel

I de nya byggreglerna har kravet för eldrivna lösningar, dit värmepumpar hör, skärpts samtidigt som kraven för fjärrvärme och biobränsle har lättats. Viktningsfaktorn för fjärrvärme har sänkts från 1,0 till 0,7, biobränsle har 0,6 medan el har höjts från 1,6 till 1,8 och är nu samma som olja och gas. Faktorerna har räknats fram för att fjärrvärme och biobränsle ska gynnas och hamna på samma kostnads nivå som exempelvis geoenergi. Värmepumpars nackdel i förhållande till fjärrvärme har ökat från 1,6 till 2,6 gånger högre krav.

– Problemet är att byggherrar inte tittar på hela livscykelkostnaden utan bara den initiala kostnaden. Med de här viktningsfaktorerena blir det billigare att bygga ett hus med fjärrvärme, eftersom geoenergi innebär en stor investering, förklarar Anne-Lee Bertenstam.

Orimliga faktorer

SKVP är kritisk till rimligheten i de viktningsfaktorer som används i de nya byggreglerna.

– Du ska ha en väldigt dålig panna för att hamna på 1,8 om du använder fossila bränslen. När det gäller biobränslen har man lagt viktningsfaktorn på 0,6. Vi skulle alltså få ut mer energi än det finns i biomassan. Hur skulle det gå till? Fjärrvärmens 0,7 kan däremot förklaras med förekomsten av spillvärme och till viss del förbränning av avfall.

– Men avfall innehåller mycket fossilt bränsle i form av plaster. Inte minst när så mycket avfall importeras ställer vi oss frågande till dessa värden. Vill man få bort fossila bränslen ska man nog inte använda sig av de här viktningsfaktorerna, säger Anne-Lee Bertenstam.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: SKVP

Möjligheter och utmaningar när borrbranschens plast ska återvinnas

/0 Kommentarer

I augusti i fjol trädde den nya avfallsförordningen i kraft. Den innehåller bland annat tydligare bestämmelser för bygg- och rivningsavfall och förbjuder förbränning av separat insamlat avfall. – Det innebär att till exempel allt plastavfall från borrplatser, i huvudsak kollektorer, ska sorteras som en ren plastfraktion, som inte får förbrännas. Detta är borrföretagets ansvar, säger David Börjesson på Altea till Borrsvängen.

Plastmaterialet i kollektorerna, PE 100, beskrivs som en av de renaste plaster som finns. – Den ska absolut återvinnas, det tycker jag är ett gemensamt miljöansvar vi har som borrföretag, säger, Emrik Eklund på Peekab. Han har redan sedan ett par år tillbaka engagerat sig i frågan; dels genom projektet RePipe med bland andra Chalmers i Göteborg och nu under våren i ett samarbete med ett plaståtervinningsföretag, Novoplast.

– Vi har länge sorterat ut kollektorerna som en plastfraktion, men problemet är att de som hämtar vårt avfall ändå slänger det i brännbart. Det är ett stort slöseri, men tyvärr finns inte riktigt strukturerna för att ta hand om plastavfallet, säger Emrik Eklund. Han hoppas att samarbetet med Novoplast ska leda till att kollektorresterna från Peekab, uppskattningsvis tre ton om året, nu ska kunna tas om hand:

Emrik Eklund på Peekab vill gärna återvinna företagets plastavfall.

Risk för föroreningar

– Ett problem är att kollektorerna kan förorenas av lera och grus, som sedan förstör de kvarnar plaståtervinnarna använder för att mala ner plasten. Men det är något som återvinningsföretaget måste lösa, det är inte rimligt att vi borrare ska stå och tvätta kollektorerna. I samarbetet med Novoplast har Peekab åtagit sig att klippa ner kollektorerna i mindre bitar, så att de packas bättre för transport.

– Det är ett litet merarbete, men det tycker jag att det kan vara värt. Bara från vårt företag rör det sig alltså om bortemot tre ton om året. Tänk vilka enorma mängder ren plast vi i borrbranschen tillsammans lämnar som avfall på ett år. Det är ett stort slöseri och helt fel ur miljösynpunkt, säger Emrik Eklund.

Strukturer behövs

Han efterlyser bättre strukturer för att ta omhand plastavfallet och för att säkerställa att det återvinns.

– Man kan tycka att när det nu är lag på återvinning av plasten så borde det också finnas en marknad för den som vill tjäna pengar på att ta hand om materialet. Utmaningen ligger i att organisera återvinningen utan att det kostar oss borrare pengar. Vi borrare kan göra vår del genom att sortera ut det och underlätta transporten. Här ligger ansvaret på lagstiftaren, men det borde också vara i återvinningsföretagens intresse att det fungerar, säger Emrik Eklund.

”Uppfinner hjulet”

Fredrik Ek är affärsutvecklingschef på Novoplast, ett av de plaståtervinningsföretag som står redo att ta emot utsorterade kollektorer från Peekab och alla andra svenska borrföretag. Han bekräftar bilden av att hanteringssystemen idag inte är riktigt uppbyggda för att kunna svara fullt ut mot de nya lagkraven – men att det är på gång.

– Vi uppfinner hjulet samtidigt som vi springer i det, säger han, och betonar vikten av att det som lämnas från borrföretagen är ordentligt sorterat: – Med all återvinning, oavsett material, gäller att ju bättre sorterat det är, ju större är chansen att hitta ekonomi i återvinningen. Är avfallsfraktionen för smutsig eller består av för mycket blandat material så blir det svårt.

Enorma mängder plast varje år

Novoplast, som idag har en återvinningsfabrik i Karlskoga och är i färd med att bygga ytterligare en utanför Örebro, har bland annat investerat i en torrtvätt för att rengöra plastmaterialet från brunnsborrarna. Under året kommer kapaciteten att växa till 10 000 ton om året och målet är att om ett par år kunna ta omhand 20 000 ton.

– Men då ska man veta att plasten från byggbranschen idag ligger på 150 000 ton varje år. Till det kommer bland annat all plast vi använder som privatpersoner. Det är enorma mängder, hela branschen växer så att det knakar och investeringsbehoven är enorma. Men vi behöver också regleringar som gynnar återvinning och som skapar marknader, säger Fredrik Ek.

Måste hålla ekonomiskt

Kedjan ser ut som så att borraren sorterar sitt avfall, som sedan hämtas av till exempel Renova, Sita, Stena eller något annat avfallsbolag. De säljer isin tur materialet på marknaden, till företag som Novoplast.

– De ska leverera kollektorplasten till oss. Vi tvättar den, maler ner den och smälter den till ett nytt granulat som vi i vår tur kan sälja till någon som använder granulatet i nytillverkning. Vi behöver alltså även i vår tur hitta en köpare, så i hela kedjan är kvaliteten och renheten i materialet avgörande för att det ska bli ekonomi i verksamheten, förklarar Fredrik Ek.

Borrföretagen engagerar sig

Borrföretagen har också varit med i projektet RePipe och Dominika Rydel uppmanar medlemsföretagen att återvinna sin plast:

– Om kollektorresterna bränns, vilket till största del sker idag, så kliver man ner ett par steg i avfallstrappan. Meningen är att materialet ska återanvändas och bli till nya plastprodukter av olika slag. Dock finns ett antal utmaningar, både praktiska och ekonomiska. Även Dominika Rydel påpekar att det trots den nya lagstiftningen inte finns färdiga system för att ta emot, behandla och återvinna plasten.

– Men det finns lösningar också. Man kan till exempel se på lantbruksbranschens plast. De har sedan flera år ett system för insamling av plasten från bland annat de stora ensilagebalarna som ligger ute på fälten. Den samlas in regionvis och återvinns. Skapar vi goda rutiner och utbildar oss, så blir det enkelt.

Ta betalt för plasten!

Idag får borrföretagen betala för bortforslingen av plasten – som sedan bränns. – Men åtminstone i storstadsregionerna kan man i stället få minst 300 kronor per ton för plasten. Än så länge kräver det dock att man själv sorterar och transporterar och att fraktionen är ren. Det här är i dagsläget ingen lönsam affär, men det finns en vilja i branschen att återvinna och vi kommer att fortsätta leta efter bättre lösningar, säger Dominika Rydel.

TEXT: JÖRGEN OLSSON FOTO: KAJSA THORSON

Pär Malmborg på plats för geoenergiborrning i Täby Kyrkby

/0 Kommentarer

Den 1 februari fick Borrföretagen sin vd Pär Malmborg, som nu ger sig ut i verksamheten för att träffa medlemmarna.

Det är en fin vinterdag i februari med ett par minusgrader och vindstilla – nästan lite vårvinter i luften. Här i ett villaområde i Täby Kyrkby, några mil norr om Stockholm, ska man göra en geoenergiborrning till ett nybyggt hus. Thomas Apelgårdh, vd och grundare av TA Brunnsborrning & VVS har sett fram emot att träffa vd:n i Borrföretagen och känna honom lite på pulsen. Pär Malmborg har varit engagerad i många projekt världen över inom olje- och gasindustrin och ska nu få vara med om de olika momenten i en geoenergiborrning. – Det känns väldigt roligt att få se hur en borrning fungerar. När jag kom hit och såg att det var ett nybyggt hus som valt geoenergi tänkte jag på hur vi ska få fler nya husägare att ta beslutet att välja geoenergi. Jag ser också hur viktigt det är att vara ute på fältet för att upptäcka möjligheterna för hur man kan utveckla föreningen och förhoppningsvis även branschen.

Thomas Apelgårdh: – Det finns mycket att göra, till exempel att få till ett samarbete med fjärrvärmeleverantörerna och andra tidigare konkurrenter inom energisektorn. Vidgar vi vyerna kan vi få en större efterfrågan. Det är en av utmaningarna vi ser för Pär och föreningen att sätta tänderna i.

Problemlösning på plats

Täbyvillan är belägen på den högsta punkten på tomten så det borrhål man planerat för från början måste nu göras lite längre ned, då det är svårt att få borrmaskinen uppför den branta sluttningen. Det finns inte heller någon nyckel till huset så man kommer inte in för att få åtkomst till vatten. Det är sådana här utmaningar som man hela tiden stöter på som borrare.

– Ja, man får vara lite av problemlösare som borrare. Varje ny plats har olika förutsättningar och nya utmaningar som man ska hitta lösningar till, säger Thomas Apelgårdh som tidigare arbetat som oljeborrare i Nordsjön innan han startade bolaget för 20 år sedan.

Följer varje moment

Pär Malmborg nickar där han placerat sig högt upp på tomten för att hänga med i varje moment av borrningen. – Det var det första jag tänkte på, att ni är så flexibla och hittar lösningar på allt som att få in alla maskiner på smala utrymmen som här, säger Pär Malmborg som fått på sig en helt ny skyddsutrustning som nu ska hänga med i många år framöver när han besöker olika borrarbeten i landet. När certifierade brunnsborraren Rikard Skogström har kommit igång med arbetet jobbar han koncentrerat och vant efter 17 år i företaget. Nu med hjälp av Calle, en ny generations brunnsborrare, som är son till Thomas.

Det finns lite att göra hos kommunerna för att få ett system som fungerar över hela landet, säger Åsa Lundström, TA Brunnsborrning & VVS.

Slutmålet är 230 meter

Pär Malmborg följer intresserat arbetet med svetsningen. – Jag är imponerad av hur många olika moment en borrare måste vara kunnig i, säger han. När borrningen i berget kommit igång är slutmålet 230 meter, här borras det lite extra för att kunna driva uppvärmning av poolen som villaägaren planerar att anlägga på tomten. Åsa Lundström är medarbetare i företaget och gör oss sällskap vid lunchen. Hon bokar bland annat jobbuppdragen och har kontakt med kunder och myndigheter, speciellt med kommunerna när tillstånd för installation av värmepump och borrning ska sökas.

Viktigt att sprida kunskap

– Okunskapen hos kommunerna kan vara ett problem har jag märkt, både när det gäller vatten och bergvärme. Vissa kommuner har A4-ark efter A4-ark med krav för en vattenutredning som krävs för att få bygglov, medan det i andra kommuner räcker det med att grannfastigheter har vatten så blir bygglovet beviljat. Det finns lite att göra hos kommunerna för att få ett system som fungerar över hela landet, säger hon. Det är här som Pär Malmborg kan göra en viktig insats då han tidigare är van vid att sköta kontakter med myndighetspersoner.

– Vi ska kunna hjälpa de som handlägger bygglov i kommunerna så besluten fattas snabbare. Det ska ju inte vara på grund av osäkerhet hos handläggaren som hela byggprocessen tar tid eller att det ställs orimliga krav innan man får ett ja. Borrföretagens uppgift är att göra vardagen så enkel som möjligt för borrarna så att deras fokus är på borrning, säger Pär Malmborg.

– Min uppgift blir att se de utvecklingsbara möjligheterna som redan finns i medlemsföretagen men även de problem som behöver lösas för våra medlemmar och det är där jag kommer in i bilden.

Stark organisation

– Jag tycker det är viktigt att om man är medlem i organisationen ska man ha en fördel mot de som inte är medlemmar, säger Åsa Lundström. – Ja, när väl den nya lagandan från två organisationer har satt sig till en, tror jag det här blir en väldigt stark organisation. Det här ska bli skoj, säger Thomas Apelgårdh. – Det tycker jag också, speciellt efter allt jag har sett och fått uppleva idag, säger Pär Malmborg.

TEXT OCH FOTO: MAJ STABERG

En tid av många första!

/0 Kommentarer

PÄR MALMBORG, VD BORRFÖRETAGEN

Stor optimism, framåtanda och ett enormt kunnande är sådant jag associerar med branschen efter min första månad. När ni läser detta har Borrföretagens första digitala medlemsmöte och första digitala leverantörsmöte avklarats, vi blickar fram emot fler digitala möten under våren och självklart har vi en förhoppning om fysiska möten efter sommaren. Brunnsborrardagen, 2–3 september blir en första chans för medlemmar och leverantörer att träffas igen och vi på kansliet jobbar för fullt för att alla detaljer ska falla på plats. Först och främst håller vi tummarna att pandemin ska släppa sitt grepp och vi kommer noggrant att följa branschutvecklingen under året och sätta ert intresse i första hand.

Borrsvängen är en fantastisk resurs för hela branschen och numret ni har framför er är fullspäckat med intressant läsning där värmeväxling i mark är i fokus. Jag vill även lyfta fram att den nya utbildningen till
borrtekniker drar igång nu i slutet på mars och en ny kull borrare kommer att utbildas. Hör gärna av er till kansliet om ni vill engagera er i årets utbildning.

Mitt första arbetsplatsbesök och utbildning blev en geoenergibrunn i Täby. Ni kan läsa mer om det på sidan 6 och jag fick verkligen blodad tand av att se branschen från första parkett. Vikten av att träffa medlemmar och leverantörer är ännu mer aktuell i dessa pandemitider när det fysiska mötet är begränsat. Min aspiration är att genomföra så många besök jag kan hos medlemmar och leverantörer, antingen fysiskt eller digitalt nu under min första tid. Så tveka inte att höra av er om ni har förslag på besök eller vill föreslå ett digitalt möte.

Borrbranschen är verkligen en framtidsbransch som förstår vikten av att se framåt, men också behovet att blicka bakåt. Organisationer som förstår sin historia fattar bättre beslut om sin framtid. Med det sagt vill jag tacka för allt det arbete som har gjorts i Borrföretagen 2020 med sammanslagningen, men också för allt det arbete som har utförts av mina föregångare – de har satt branschen först och lagt grunden till det vi har idag.

Min viktigaste prioritet under 2021 är att fortsätta arbetet med att sätta borrbranschen först och utveckla Borrföretagen till en bättre och mer dynamisk organisation. Trots alla utmaningar i pandemins spår finns det en stark framtidstro i branschen och jag ser fram emot många berikande samarbeten under 2021. Mycket arbete ligger framför oss men kom ihåg att tillsammans är vi alltid starkare.

Styrande handbok blir mer vägledande

/0 Kommentarer

Susanna Hogdin, tf chef på HaV:s miljöprövningsenhet.

– Vi vill peka på att det finns fler faktorer än bara vattnets uppehålls- och transporttider som är betydelsefulla. Framför allt vill vi att man fokuserar mer på befintliga och potentiella risker i området.

Det säger Susanna Hogdin, tillförordnad chef på Havs- och vattenmyndighetens miljöprövningsenhet, om de nya riktlinjerna för vattenskyddsområden som kommer att gälla från årsskiftet.

Havs- och vattenmyndigheten publicerar en ny handbok om vattenskyddsområden runt årsskiftet. I den utvecklar man de tidigare grundprinciper som har gällt när ett vattenskyddsområde ska avgränsas och delas in i olika zoner. Fram till nu har tillrinningsområdet varit utgångspunkt för avgränsning. Inom området har vattnets uppehållstid avgjort indelningen i olika zoner: 100 dagar för den primära zonen och ett år för den sekundära skyddszonen vad gäller grundvatten.

– Det här har lett till bekymmer och indelningar som inte nödvändigtvis innebär det bästa skyddet för grundvattnet. Det rör sig långsamt, vilket innebär att zonerna i en del fall bara täcker en liten del av det skyddsvärda området. Eftersom uppehållstiderna i mark alltid räknas från uttagspunkten, missar man ibland att skydda sådana områden som är betydelsefulla för grundvattenbildningen, säger Susanna Hogdin.

För ytvattentäkter har problematiken varit den omvända. Genom att fokusera på transporttider har en del vattenskyddsområden blivit extremt stora och därmed svåra att hantera.

– I den nya handboken pekar vi därför på flera faktorer att beakta för att avgränsa och vid behov indela vattenskyddsområdet i zoner. Vi anser att den tidigare handboken har varit för styrande genom att den angav en exakt metod som ibland inte passat förutsättningarna vid enskilda vattentäkter. Vi lanserar istället ett sätt att tänka kring att analysera risker och reglera vad som behövs i det enskilda fallet. Det gör onekligen att det kan bli mer komplicerat att inrätta vattenskyddszoner. Samtidigt tror vi att ett sådant förhållningssätt kommer bidra till att de vattenskyddsområden som inrättas blir mer ändamålsenliga och utgöra ett bättre skydd.

Vattentäktszon tas bort

Rekommendationen att fastställa en vattentäktszon har tagits bort helt i den nya handboken.

– Vattentäktszonen är enligt praxis ett litet geografiskt område runt en uttagspunkt, infiltrationsbassänger, vattenverk och eventuell annan fast utrustning för dricksvattenproduktionen. Rekommendationen har alltid varit att vattentäktszonen ska vara ett inhägnat område dit enbart dricksvattenproducenten har tillträde. Vi bedömer att det är viktigt att säkra tillträde och skalskydd för ett område som motsvarar en vattentäktzonen. Däremot rekommenderar vi inte att vattentäktzonen fastställs formellt i ett beslut om vattenskyddsområde. Ett sådant område säkras mer effektivt med stöd av andra lagrum. Eftersom inga andra än dricksvattenproducenten bör ha tillträde till vattentäktzonen finns heller inga fördelar med att fastställa området med särskilda bestämmelser. Därutöver finns också en risk för att skyddsvärda uppgifter om dricksvattenproduktionen sprids via kartor på ett olämpligt sätt.

Handboken behövs

Från början ville Havs- och vattenmyndigheten gå så långt som att skrota handboken helt och istället fokusera på fördjupande vägledningar inom vissa centrala områden. Men på den punkten protesterade många remissinstanser.

Det finns ett stort behov av och efterfrågan på en handbok som kan utgöra en form av uppslagsverk och som kan hantera många olika frågeställningar inom området. Så vi behåller den formen och återanvänder det vi tycker är relevant. Vi är tydligare i den nya handboken med hur man ska använda riskbedömningar för att motivera föreskrifter. Vi menar att en handbok aldrig ska motivera en föreskrift, utan att det alltid är de specifika förhållandena på plats som ska utgöra grunden. Vi vill helt enkelt att föreskrifterna blir mer ändamålsenliga.

Försiktigare med tillstånd

Susanna Hogdin menar att det är viktigt att beakta den miljölagstiftning som redan finns. Föreskrifterna ska vara ett komplement till grundläggande miljölagstiftning som, där det behövs, skärper upp regler om markanvändning.

– Det kan finnas anledning att ha specifika och tydliga krav i ett vattenskyddsområde. Men man ska aldrig dubbelreglera eller reglera för säkerhets skull.

Därför uppmanar man till att vara mer försiktiga med att kräva tillstånd för verksamheter, något som kan komma att påverka borrningsbranschen.

– Utan att ha något facit kan jag föreställa mig att det kommer ställas färre krav på tillstånd för borrning. Det är i dag en mogen bransch som regleras genom miljöbalken och SGU har tagit fram riktlinjer i Normbrunn. Men det finns områden med exempelvis sedimentära bergarter där det kan vara rimligt att kräva speciella tillstånd. Det kan också finnas områden där det finns föroreningar i marken, där det måste finnas särskilda restriktioner för borrning och andra underjordsarbeten, säger Susanna Hogdin.

Susanna Hogdin poängterar att befintliga vattenskyddsområden fortsätter att gälla som tidigare.

– I dag har vi cirka 1 600 fastställda vattenskyddsområden i Sverige som har beslutats vid olika tidpunkt och med individuella bestämmelser. För att veta vad som gäller i dessa områden måste man gå tillbaka till respektive beslut och kontrollera vad som beslutats.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: HAV

Ny vägledning för vattenskyddsområden

/1 Kommentar

Från årsskiftet gäller ny vägledning för inrättande av vattenskyddsområden. Havs- och vattenmyndigheten har grundligt reviderat sin ”Handbok om vattenskyddsområde”. Den stora, övergripande och nya principen är att inte utgå från principer.

Vad avgör hur stort ett vattenskyddsområde ska vara? Hur delas skyddsområdet in i olika zoner? Vad gäller för borrning? Principer och processer som rör vattenskyddsområden är komplexa och omfattande. Vid årsskiftet förändras Havs- och vattenmyndighetens riktlinjer och vägledande dokument ”Handbok om vattenskyddsområde”. Borrsvängen har därför dykt ner i den nu gällande handboken från 2010 och sammanställt de viktigaste principerna och riktlinjerna som berör grundvatten – och redovisar de viktigaste nyheterna och förändringarna som kommer att gälla från och med 2021.

Förebyggande och barriärer

Syftet med vattenskyddsområden är att ge vattenförekomster som är viktiga för försörjningen av dricksvatten ett tillräckligt gott skydd så att de säkras i ett långsiktigt perspektiv. Vattnet ska skyddas mot sådan markanvändning som på sikt kan påverka vattenkvaliteten negativt och i värsta fall ge oåterkalleliga skador. Skyddet kan gälla en pågående vattentäkt såväl som en vattenförekomst som kan tas i bruk för framtida ändamål.

Det grundläggande förebyggande skyddet som styr bort verksamheter som är farliga för vattentäkten från dess närhet är väsentligt. Dessutom krävs ett skydd i form av naturliga barriärer, vid behov kompletterat med olika tekniska skyddsåtgärder

Omfattande arbete

En länsstyrelse eller en kommun får förklara ett mark- eller vattenområde som vattenskyddsområde utifrån en ansökan från en vattenhuvudman. Det är vanligtvis en kommun som, i egenskap av huvudman för en vattentäkt, ansöker hos länsstyrelsen om att ett område ska förklaras som vattenskyddsområde. Att införa ett vattenskyddsområde är ett omfattande arbete som tar lång tid. Underlaget består bland annat av olika basutredningar inom geologi, hydrogeologi, hydrologi samt riskinventeringar. Baserat på riskinventeringen bedöms vilka risker som är allvarliga.

Nytt: Riskbedömningen betonas betydligt starkare. Den ska väga tungt när ett vattenskyddsområde ska avgränsas och slutsatserna från riskbedömningen ska också motivera de föreskrifter som meddelas inom området.

Principer för avgränsning

Grundvattnet i ett magasin omsätts långsamt och det är mycket svårt att rena förorenat grundvatten. Därför krävs ett starkt förebyggande skydd. Det är utgångspunkterna när ett vattenskyddsområde för grundvatten ska avgränsas.

  • I första hand ska potentiellt förorenande verksamhet och markanvändning inte tillåtas inom vattenskyddsområdet.
  • I andra hand ska en förorening hinna upptäckas i tid och marken saneras innan den når grundvattnet.
  • I tredje hand ska föroreningen brytas ned, fastläggas eller spädas ut till acceptabla nivåer, eller kunna tas om hand innan den hinner transporteras med grundvattnet till uttagspunkterna.

Huvudprincipen för grundvattentäkter är att hela tillrinningsområdet ska ingå i vattenskyddsområdet och att all påverkan inom området har betydelse för vattnets kvalitet. Med tillrinningsområdet avses det område inom vilket vattnet rör sig till vattentäkten eller -förekomsten. Praxis har dock varit att yttergränsen har satts utifrån en uppehållstid för grundvattnet på ett år.

Nytt: Tillrinningsområdet kommer inte längre utgöra någon huvudprincip för avgränsningen. Avgränsningen bör grunda sig på riskbedömningen och kunskap om

  • områdets naturgivna förutsättningar, exempelvis jordlagerföljder, områden som är särskilt betydelsefulla för grundvattenbildningen och grundvattnets strömningsriktning
  • hur markanvändningen i tillrinningsområdet påverkar råvattnet
  • identifierade risker i närområdet.

Vattenskyddsområdet ska utformas så att naturliga skyddsbarriärer eller egenskaper som förhindrar, fördröjer och bryter ned utnyttjas. Dessa barriärer kan hindra eller minska många föroreningar. Flera barriärer i serie är grunden för ett robust system som förhindrar att en vattenresurs förorenas.

Indelning i skyddszoner

Efter det att vattenskyddsområdet har avgränsats har det tidigare delats in i olika skyddszoner. Indelningen har grundat sig på transporttider, uppehållstider och avstånd. Genom att dela in i zoner har man kunnat ha olika restriktioner inom vattenskyddsområdet. Skyddszonerna har delats in i:

  • vattentäktszon
  • primär skyddszon
  • sekundär skyddszon
  • tertiär skyddszon (vid behov).

Nytt: I de nya riktlinjerna rekommenderas inte längre någon indelning i olika zoner, förutsatt att samma skydd går att uppnå ändå. Men om det finns behov av att ha olika föreskrifter inom området kan det delas in i zoner som tidigare.

Den slutgiltiga avgränsningen och eventuell indelning i zoner bör, i den mån det är möjligt och rimligt, ske utefter identifierbara gränser i terrängen som väg, järnväg, kraftledning, vattendrag, åkerkant och fastighetsgräns. Detta för att det ska vara möjligt att orientera sig i och inom vattenskyddsområdet.

Rekommendationer om att fastställa en vattentäktszon i beslutet tas däremot bort helt, bland annat av säkerhetspolitiska skäl. (läs mer i intervjun med Susanna Hogdin, Havs- och vattenmyndigheten).

Primär skyddszon

Risken för akut förorening ska vara minimal i en primär skyddszon. Zonen ska skyddas mot markanvändning och verksamheter som riskerar att förorena grundvattnet. Uppehållstiden för grundvatten från den primära zonens yttre gräns till vattentäktszonens gräns ska vara minst 100 dygn. Primär skyddszon kan förekomma på flera ställen inom ett vattenskyddsområde.

I en primär skyddszon är borrningar för energi- och vattenbrunnar i regel förbjudna, men kan tillåtas genom dispens om det finns särskilda skäl.

Nytt: Fokus ska inte längre vara på vattnets uppehållstid i zonen. Hänsyn ska tas även till andra faktorer som risk och om andra närliggande områden har stor betydelse för grundvattenbildningen.

Sekundär skyddszon

Även en sekundär skyddszon bör skyddas mot sådan markanvändning och verksamhet som riskerar att förorena grundvattnet. Uppehållstiden för grundvatten från dess yttre gräns till vattentäktszonen bör vara minst ett år för grundvattentäkter i jordlager. För grundvattentäkter i hårt berg bör den sekundära zonen omfatta de sårbara inströmningsområden som eventuellt inte inkluderas i den primära skyddszonen.

I en sekundär skyddszon är det möjligt att borra energi- och vattenbrunnar, men det krävs tillstånd av kommunen.

Nytt: Kraven på tillstånd ska vara mer återhållsamma och vägas mot de resurser som krävs för denna administration. Vattenskyddet ska vara intakt, men krav på tillstånd ska endast ställas utifrån behov och lokala förhållanden.

Tertiär skyddszon

I den tertiära zonen ska de föroreningar som i ett långt tidsperspektiv kan påverka vattentäkten beaktas.

Nytt: Återigen, utgångspunkten är att inte dela in vattenskyddsområden i olika zoner framöver.

Utformning av föreskrifter

Föreskrifterna för vattenskyddsområdet måste utformas så att

  • de är tydliga
  • det är möjligt att kontrollera efterlevnaden
  • de är miljömässigt motiverade.

Det är viktigt att föreskrifterna och utformningen säkerställer skyddet av vattentäkten, men inskränkningarna får inte gå längre än så.

Geoenergianläggningar och borrningar för dricksvatten och andra ändamål räknas till de verksamheter och typer av markanvändning som kan riskera att förorena en yt- eller grundvattentäkt och regleras därmed genom skyddsföreskrifter.

Nytt: Inga specifika verksamheter pekas ut i den nya handboken.

I ett tillstånd kan särskilda villkor ställas för en geoenergianläggning eller för uttag av vatten från ytvatten, berg eller jord. De risker som ska beaktas är:

  • Själva anläggandet. Dessa risker avser de som är förenade med borrningen och utgörs främst av föroreningar från och via de maskiner som används.
  • Den påverkan på geologiska förhållanden som anläggningen har på grundvatten. En anläggning kan påverka de geologiska förhållandena på flera sätt. En brunn kan utgöra en potentiell föroreningsväg ned i grundvattenmagasinet. Den kan även kortsluta olika grundvattenmagasin. Det finns då risk att både kvalitet och mängden vatten som kan tas ut påverkas.
  • Risker relaterade till driften av anläggningen. För geoenergianläggningar är det främst läckage av köldbärarvätska som avses. För brunnar som nyttjas för uttag (eller återföring) av vatten består risken dels i att kapaciteten kan förändras, men även att kvaliteten på vattnet förändras på grund av det ändrade vattenflödet.

Nytt: Inget specifikt kring brunnsborrning är skrivet i den nya handboken. Alla föreskrifter måste bedömas och formuleras lokalt från fall till fall.

Rättsliga påföljder

Den som har orsakat en skada på de miljövärden som skyddas i ett vattenskyddsområde kan dömas för brott mot områdesskydd. Den som bryter mot en föreskrift som meddelats för ett vattenskyddsområde kan dömas för förseelse mot områdesskydd.

Om vattentillgången har skadats kan huvudmannen föra talan om ersättning enligt bestämmelserna om miljöskada i miljöbalken kapitel 32.

Ett beslut om att helt upphäva ett vattenskyddsområde bör inte tas förrän det är klart att den tillhörande vattentäkten inte kan eller ska användas i framtiden eller som reservvattentäkt.

Texten bygger på bearbetade utdrag ur ”Handbok om vattenskyddsområde. 2010:5” med kommentarer kring förändringar i den kommande handboken. Texten fokuserar på grundvattenskyddet och berör därmed inte skydd av ytvatten.

De viktigaste förändringarna i Havs- och vattenmyndighetens nya handbok om vattenskyddsområden:

  • För alla allmänna vattentäkter, med uttag större än 10 kubikmeter eller som försörjer fler än 50 personer, ska behovet av att inrätta ett vattenskyddsområde utredas. Vattenskyddsområde bör inrättas om riskbedömningen i utredningen pekar på att det finns ett behov.
  • Det kommer inte att finnas någon vägledande metodik för hur ett vattenskyddsområde ska avgränsas. Hur avgränsningen k genomförts ska redovisas i underlaget till ärendet.
  • Det bör alltid övervägas om vattenskyddsområdet kan uppnå sitt syfte med en enda zon. Det kan dock delas in i olika zoner om det finns ett behov av att ha olika föreskrifter inom området.
  • Inrättande av vattentäktzoner bör undvikas eftersom en sådan zon också kan medföra att skyddsvärd information om vattenförsörjningssystemet sprids på ett olämpligt sätt.
  • Om underlaget i ett vattenskyddsärende visar att det inte behövs några föreskrifter för hela eller delar av området, bör utgångspunkten vara att dessa områden heller inte ska pekas ut som vattenskyddsområde.
  • Föreskrifter med krav på tillstånd bör meddelas med viss återhållsamhet.

Borrföretagens tillträdande VD: ”Jag vill visa hur viktig den här branschen är”

/0 Kommentarer

– Det känns fantastiskt att få vara en del av och leda en framtidsbransch som denna. Både geoenergi och vattenförsörjning är viktiga delar i omställningen till ett hållbart samhälle.

Det säger Pär Malmborg, Borrföretagens tillträdande vd.

”Jag vill fortsätta arbetet med att göra branschen mer synlig för politiker och allmänhet och visa hur viktig den är”, säger Pär Malmborg, tillträdande vd på Borrföretagen.

Pär Malmborg är geolog från Lunds universitet med en mastersutbildning från Aberdeen University i Skottland, inriktad på olje- och gasindustrin. Det tog honom till en internationell karriär med anställningar i Skottland, Norge, Kanada, USA och England. För ett år sedan återvände han till Sverige och en anställning som affärsutvecklingschef på oljebolaget Svenska Petroleum. Under åren i petroleumbranschen har han jobbat med såväl geologiska som geotekniska undersökningar och borrningsteknik i krävande miljöer och på stora djup. Pär har även varit involverad i allt arbete som krävs ovan jord: projektledning, förhandling med stater och andra intressenter, tillståndsarbete och affärsutveckling. Han har varit engagerad i projekt runt stora delar av världen, allt från Sydamerika och Afrika till Nordsjön. Skapliga erfarenheter att ha med sig i jobbet som vd för Borrföretagen med andra ord.

Du kan det här med borrning?

– Genom åren har jag lärt mig att man nog aldrig blir fullärd. Det finns många nya problemställningar som man kan ställas inför beroende på hur de geologiska förutsättningarna ser ut. Borrning är till stor del ett samspel med markens specifika egenskaper och i de avseendena har jag relativt god förståelse för geologiska problem. Även om jag mestadels har jobbat internationellt, finns det ofta gemensamma nämnare i geologin som man har nytta av i olika projekt.

Varför ville du bli vd för Borrföretagen?

– Det här är helt klart en framtidsbransch. Geoenergi, vattenförsörjning och alla de infrastrukturprojekt vi har och står inför gör borrningsbranschen högaktuell. Att få använda min internationella, geo- och borrningstekniska bakgrund för att driva och utveckla den här branschen i Sverige, det är väldigt lockande och inspirerande. Jag vill också verka för en hållbar framtid. Att vara med och skapa ett bättre samhälle, det är en drivkraft för mig.

Hur ser Borrföretagen ut under din ledning?

– Jag vill börja med att träffa medlemmarna; sätta mig in i deras vardag och lyssna på deras frågor och tankar. Jag vill också fortsätta arbetet med att göra branschen mer synlig för politiker och allmänhet och visa hur viktig den är. Jag tror verkligen på geoenergins potential och vattenfrågan blir allt viktigare. Vi tar rent vatten för givet i dag, men det är ingen självklarhet framöver.

Det blir kanske mer organisatoriska och politiska frågor än teknisk och geologisk problemlösning framöver?

– Jag har stor erfarenhet av att samarbeta med myndigheter och andra intressenter, liksom att arbeta tillsammans i lag med flera olika professioner. Det är en viktig del i alla borrningsprojekt, stora som små. Jag ser fram emot att få föra en dialog med svenska myndigheter och politiker och på så vis vara med och utveckla Borrföretagen.

Hur är du som ledare?

– Jag är rak och tydlig, det är min filosofi. Samtidigt tror jag mycket på att i första hand lyssna på vad medlemmar och andra intressenter säger, inte bara prata själv. Inte minst är jag nyfiken på medlemmarnas arbetssituation och vad de har för visioner för framtiden.

Hur är Pär Malmborg som person?

– Jag är ganska lugn av mig och står stadigt på marken. Är positiv och driven och tycker om sociala sammanhang. Jag går igång på tekniska diskussioner och att prata samhällsfrågor. När saker fungerar som tänkt och framför allt att det händer saker, det ger mig energi.

Vad gör du när du inte jobbar?

– Jag har två barn, fyra och sex år, så familjen tar upp mycket av min tid. Vi har ett sommarställe på Bohus-Malmön, en ö på västkusten mellan Lysekil och Kungshamn. Där vistas vi mycket. Under åren utomlands var det vår fasta punkt. Det är ett gammalt stenhuggarsamhälle med många gamla stenindustrier runtomkring. Rätt ställe för en geolog helt enkelt!

Du bor med din familj i en villa i Älvsjö. Har ni geoenergi?

– Haha, nej det har vi inte. Men vi funderar faktiskt på att installera en geoenergianläggning på lantstället.

Pär Malmborg tillträder som vd för Borrföretagen den 1 februari.

Pär Malmborg

Ålder: 44 år.

Bor: I villa i Älvsjö, söder om Stockholm.

Lyssnar på: Spotify. Jag lyssnar på allt.

Tittar på: Dokumentärer.

Senast lästa bok: Ålevangeliet av Patrik Svensson.

Det gör mig glad: När man har jobbat hårt i ett stort projekt och allt faller på plats och bär frukt.

Det gör mig arg: Ett dåligt tekniskt arbete. Och när man tar saker för givet. Vi måste uppskatta det vi har i livet.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: ANETTE PERSSON