Signhild Gehlin, vd på Svenskt Geoenergicentrum, var med och forskade fram mätmetoden termisk responstest på 1990-talet. FOTO: ANDRÉ DE LOISTED

Termisk responstest – ett resultat av 1990-talets forskning

/0 Kommentarer
Signhild Gehlin, vd på Svenskt Geoenergicentrum,

Signhild Gehlin, vd på Svenskt Geoenergicentrum, var med och forskade fram mätmetoden termisk responstest på 1990-talet. FOTO: ANDRÉ DE LOISTED

Termisk responstest är i dag en konventionell och vanlig metod för att mäta hur bra ett borrhål kommer att prestera på en viss plats inför en energiborrning. Men det har inte alltid varit så. Signhild Gehlin och Jeff Spitler utvecklade var och en på sitt håll metoden i sina forskningsprojekt på mitten av 1990-talet.

Genom att skicka ned en värmepuls i ett borrhål kan man mäta hur marken svarar, det vill säga hur snabbt värme leds till och från borrhålet i det omgivande berget och hur det påverkar temperaturen i borrhålet. Det är värdefull information som ligger till grund för att kunna dimensionera en geoenergianläggning rätt i förhållande till just den plats där borrhålslagret är tänkt.

Signhild Gehlin, vd på SvensktGeoenergicentrum, utvecklade testmetod, analys och validering utifrånresultaten av termiska responstester somhon gjorde med en mobil, egenutveckladutrustning under hennes examensarbete och doktorandstudier vid Luleåtekniska universitet. Samtidigt gjordeprofessor Jeff Spitler samma sak vidOklahoma State University i USA. JeffSpitlers forskningsgrupp var först medatt mäta, hösten 1995 – Signhild Gehlinoch hennes studiekamrat Catarina Eklöfvar först med att publicera resultat, 1996.Båda forskningsgrupperna var ovetandeom varandras forskning. Men de utgickfrån samma idé om en mobil utrustningför termisk responstest som presenteratsav den svenske ingenjören Palne Mogensen i en kort vetenskaplig publikationredan 1983.

Det som var revolutionerande för branschen i bådas forskning var inte tekniken i sig. Termiska responstester hade man gjort tidigare i färdiga borrhålslager genom att installera permanent test- och mätutrustning i borrhålen. Det som förändrade allt var att de utvecklade en enkel mobil test- och mätutrustning med anpassade analysmetoder, så att man kan göra responstesterna i ett provborrhål innan borrhålslagret är färdigborrat och hela geoenergianläggningen på plats.

– Det man kunde göra tidigare var att konstatera slutresultatet. Med mobila utrustningar kan man dra slutsatser om berggrunden utifrån data från ett borrhål och använda värdena för att justera dimensioneringen innan man borrar vidare, säger Signhild Gehlin och tillägger:

– Därefter kan testhålet dessutom användas i drift, vilket gör att extrakostnaden för mätningen blir liten.

Termisk responstest är inte meningsfullt vid små anläggningar med enstaka borrhål. Det är vid större anläggningar med åtta borrhål eller fler som testerna är värdefulla.

– Termisk responstest gör det möjligt att få fram det faktiska värdet för berget på just den aktuella platsen, istället för att förlita sig på standardvärden. Vid cirka 50 borrhål bör man göra ytterligare en termisk responstest, vid 100 en tredje och så vidare. Det kan finnas variationer i berget som ändrar förutsättningarna i takt med att den geografiska ytan blir större.

Signhild Gehlin tycker att det kan vara en god idé för borrföretag som regelbundet borrar anläggningar med åtta eller fler borrhål att skaffa en egen utrustning för termisk responstest.

– Utrustningen är relativt enkel att bygga, bara den uppfyller de krav som ställs i de riktlinjer som Svenskt Geoenergicentrum har tagit fram. Det är viktigt att ha koll på hur utrustningen är konstruerad och hur man mäter, analyserar och redovisar resultaten på ett korrekt och tillförlitligt sätt, förklarar Signhild Gehlin.

Utrustningen består i sitt enklaste utförande av en elektrisk värmare, en cirkulationspump, flödesmätare, temperaturgivare, ventiler för avstängning samt en enhet för datainsamling. Under 2000-talet har även andra metoder utvecklats, exempelvis optiska fibrer som gör det möjligt att mäta temperaturen längs hela borrhålsdjupet.

– Det kan vara intressant för forskning. Men ur ett kommersiellt perspektiv räcker det i de flesta fall bra med en vanlig termisk responstest, menar Signhild Gehlin.

Under en period i början av 00-talet var flera svenska forskare involverade i forskning och utveckling av termisk responstest vid Luleå tekniska universitet, KTH och Chalmers. Men i dag bedrivs ingen omfattande forskning kring termisk responstest i Sverige. Mätmetoden används däremot i betydande omfattning både kommersiellt och i forskningsprojekt. Internationellt pågår forskning om termisk responstest, bland annat om hur man kan säkerställa funktion och mätkvalitet hos mobila TRT-utrustningar på ett standardiserat sätt.

– Som användare ska du kunna vara säker på att utrustningen mäter det den ska och att du får samma resultat oavsett vilken utrustning du använder, säger Signhild Gehlin.

TEXT: LARS WIRTÉN

Lovande förutsättningar att lagra koldioxid till havs

/0 Kommentarer

Sverige kan komma att ta emot och lagra koldioxid till havs i Östersjön. I alla fall om de första resultaten av de provborrningar på land som Sveriges geologiska undersökning, SGU, har genomfört visar sig hålla hela vägen.

– Vi tycker det ser lovande ut, säger Sofie Lindström, projektledare för uppdraget på SGU.

SGU undersöker just nu möjligheterna att lagra koldioxid till havs i Sverige. 2023 provborrade man på land med hjälp av Riksriggen på Gotland och förra året i Smygehamn öster om Trelleborg för att analysera berggrunden. I mars börjar Riksriggen nya provborrningar i Skåre, väster om Trelleborg.

Provborrningarna är ett led i ett regeringsuppdrag att utreda möjligheterna att lagra koldioxid i den svenska berggrunden till havs, som SGU fick 2023 och som ska slutrapporteras i början av nästa år. Det är främst två områden som undersöks; sydöstra Östersjön, med provborrningar på Gotland, och södra Östersjön, med provborrningar utanför Trelleborg.

På Gotlands södra spets borrades två borrhål till 790 meters djup. Borrningarna visade att ett av tre undersökta sandstenslager från perioden Kambrium, det så kallade Faluddenledet, utgör en lovande reservoar. Den har hög porositet och permeabilitet, det vill säga förmåga att släppa igenom vatten, vilket gör den lämplig för lagring av koldioxid.

– Det är viktigt att det finns porutrymmen där koldioxiden kan breda ut sig. Här finns relativt få mineraliseringar och cementeringar mellan sandkornen som hindrar koldioxiden, förklarar Sofie Lindström.

Utöver att få upp borrkärnor pumpade Riksriggen också vatten mellan borrhålen för att se hur det spred sig. SGU har även genomfört seismiska undersökningar i området.

– Vi behöver seismiska data för att kunna bedöma om det råder samma förutsättningar i berggrunden till havs som på land.

Analyserna har visat att takbergarterna i skiktet ovanför reservoaren har god hållfasthet med en mäktighet om 600 meter. Det rör sig om kalksten med bentonitlager (gammal vulkanaska), slamsten och lersten. SGU har även undersökt om det finns förkastningar i berggrunden som kan leda till läckage.

– Vi kan se att takbergarterna är så täta att vi kan vara säkra på att koldioxiden stannar i reservoaren, konstaterar Sofie Lindström.

Borrningarna i Skåne går djupare och i en helt annan tidsperiod. I Smygehamn borrade man under hösten genom sediment från Krita till 1 290 meters djup, där urberget tog vid.

– Precis ovanpå låg den så kallade Arnagergrönsanden som vi var ute efter. Den är väldigt speciell och kan ha både god porositet och permeabilitet. Den innehåller dessutom ett mineral som heter glaukonit.

Det är ett lättlösligt mineral som kan reagera med koldioxiden och bilda ett annat mineral som heter siderit, vilket är eftertraktat om man ska lagra koldioxid.

– Det innebär att koldioxiden binds direkt i sedimentet. Det är positivt eftersom det i längden säkrar att vi fångar in koldioxiden så att den inte kan läcka, förklarar Sofie Lindström.

Hon betecknar provborrningen i Smygehamn som mycket lyckad, med fina borrkärnor både från grönsandsreservoaren och från takberget.

– Just nu undersöker vi hur porös och permeabel grönsanden är och vilka andra mineraler som finns, samt hur täta takbergarterna är. Vi försöker också åldersbestämma grönsanden för att se om det är samma grönsand som finns dokumenterad i äldre borrningar i Skåne. Det är viktigt att veta när vi ska modelle- ra lagren, förklarar Sofie Lindström.

I mars påbörjas en avslutande provborrning i Skåre väster om Trelleborg. Här hoppas projektet att komma ned till 1 600 meter, kanske ännu djupare, för att undersöka andra intressanta intervall utöver Arnagergrönsanden.

– Här finns också en äldre kritsand och en tjockare sekvens längre ned från tidig Jura som också kan ha rätt förutsättningar. Det är inte säkert att det är grönsanden som har de bästa förutsättningarna i det här området, säger Sofie Lindström.

När projektet löper ut nästa år hoppas SGU på en fortsättning för vidare undersökningar. Sofie Lindström kan inte säga när det kan vara möjligt att börja lagra koldioxid i Sverige till havs. Men en jämförelse med Danmark ger en indikation. Där började undersökningarna 2022 och nu finns ett licenssystem för företag som vill göra egna undersökningar.

– Men i Danmark har man haft en utvecklad oljeindustri där mycket av kunskapen om berggrunden och infrastrukturen har kunnat utnyttjas. Så vi får räkna med att det kommer ta lite längre tid i Sverige.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: LAURENZ KLEINHEIDER / UNSPLASH

Byggarbetsplatser är elektrifierade om tio år

/0 Kommentarer

Kan framtidens byggarbetsplatser bli helt elektrifierade? Kommer det finnas effekt så att det räcker till alla maskiner? Kommer borrentreprenörer utan hinder kunna koppla på eldrivna kompressorer på nätet?

Svaret är ett klart ja, enligt forskningsprojektet Electric Worksite som har undersökt förutsättningarna att elektrifiera byggarbetsplatser.

Borrsvängen har tidigare skrivit om elektrifiering av kompressorer och lastbilar som en väg för borrningsbranschen att bli klimatneutral. Redan i dag finns mindre eldrivna kompressorer på marknaden och allt mer kraftfulla är på väg. Frågan som har uppstått är hur en elektrifierad byggarbetsplats ska kunna förse alla arbetsmaskiner med el.

Det här har forskningsprojektet Electric Worksite undersökt i regi av det nationella programmet för forskning och innovation inom fordonsektorn, FFI. Projektet har studerat både mindre och större anläggningsprojekt och hur el­ drivna arbetsmaskiner, specifikt hjullastare, hjulgrävare och bandgrävare av olika storlekar, har fungerat på plats. Inte minst har projektet haft ett brett systemperspektiv. Man har med andra ord inte bara studerat maskinernas funktion i sig, utan även hur energiförsörjningen har fungerat i form av nätanslutningar, laddinfrastruktur och energilager.

– Jag tycker absolut det finns god potential att få detta att fungera. Det är mest en tidsfråga, vi behöver nå en kritisk massa. Intresset finns i hela kedjan från byggherrar till energibolag, maskinutvecklare, maskinuthyrare och entreprenörer, säger Lars Bern på Lindholmen Science Park i Göteborg som var projektledare.

Eldrivna kompressorer kräver i regel nätanslutning. Det bör inte vara något problem, åtminstone inte i stadsmiljöer, menar Lars Bern. Tillsammans med Volvo Construction Equipment, som deltog i projektet, testade man en 30 ton stor bandgrävare som anslöts direkt till elnätet.

– Det gav inga störningar på nätet och fördelen är ju att man kommer ifrån behovet att ladda.

Att få fram tillräckligt med effekt till byggarbetsplatser kommer också gå att lösa enligt Lars Bern, även om det kan komma att ställa högre krav på planering.

– Huvudentreprenören kommer behöva kunna uppskatta sitt behov och användning gentemot elnätbolaget. För kabelanslutna maskiner behöver man titta på vilken typ av elskåp som kommer att behövas och var man kommer behöva effekt så att de placeras rätt. De som tidigare har räknat på dieselbehovet behöver snarare planera elförsörjningen framöver, säger Lars Bern.

När det gäller behovet att ladda batteridrivna maskiner kommer det att påverka tider för pauser och lunch.

– Måste exempelvis alla gå på frukost och lunch och därmed ladda sina maskiner samtidigt? Jag tror det går att periodisera arbetstiden bättre på byggena.

Utifrån resultatet av Electric Worksite ser inte Lars Bern någon större risk att en borrentreprenör som har investerat i en eldriven kompressor blir stående overksam på grund av effektbrist.

– De stora fastighetsprojekt vi tittade på hade två anslutningar om 700 ampere styck. Även bygget av en logistikfastighet hade nära 1 500 ampere framdraget. Den mobila laddstationen hade en kapacitet på 250 kilowatt. Så byggelen är rejält tilltagen redan i dag.

Om kapaciteten ändå slår i taket och det visar sig bli effektproblem, finns andra lösningar, exempelvis med stora batterier som avlastar nätet.

– Redan i dag har både tillverkare och uthyrare stora mobila batteripack som man ställer upp som halvpermanenta, gigantiska powerbanks för byggarbetsplatsen. Flera maskintillverkare tittar också på bränsleceller och därmed vätgas, dels som energilager och dels för driften av stora maskiner.

Däremot kan det uppstå problem utanför städerna där tillgången på elnät kan vara mer begränsad, tror Lars Bern.

– För att elektrifiera här får man kanske ibland använda vätgas, men man kan komma långt även med batterilager.

Projektet visar att elektrifiering av arbetsplatser även ger andra förbättringar utöver klimatfördelarna, som mindre buller och hälsofarliga luftföroreningar. I och med att det ställs högre krav på planering och logistik leder elektrifiering också till att byggprocessen blir mer effektiv. De här faktorerna gör att det börjar synas en efterfrågan på att elektrifiera i allt högre grad.

– Det är framför allt den offentliga sektorn som Trafikverket och stora städer som Göteborg och Stockholm som driver detta. Samtidigt finns en rädsla inom det offentliga att kostnaden ska springa iväg och att det blir för dyrt för skattebetalarna. Om man bara går på pris är det fortfarande en fördel för det fossila, konstaterar Lars Bern.

En annan utmaning ligger, inte oväntat, på det finansiella planet. Ansvaret för omställningen trycks ut till den enskilde entreprenörfirman.

– I Sverige har vi en lång värdekedja i entreprenadbranschen och ansvaret att investera i nya maskiner trycks ned på den enskilda entreprenören, för vilken den finansiella tröskeln är hög. Eldrivna maskiner innebär fortfarande en upp till tre gånger högre investering.

Lars Bern tror att de stora bolagen som har huvudentreprenader nu måste vara beredda att investera i elektrifieringen.

NCC i Norge har exempelvis investerat i en egen maskinpark för att kunna möta kraven från beställarna.

Än så länge är eldrivna arbetsmaskiner relativt ovanliga. Men Lars Bern tror att byggbranschen är elektrifierad om tio år. Han jämför med utvecklingen inom bussbranschen.

– Vi tittade på ett liknande sätt på elektrifieringen av stadsbussar 2013. I dag är snart hela Göteborgs bussflotta eldriven.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: VOLVO CONSTRUCTION EQUIPMENT, LINDHOLMEN SCIENCE PARK

Rekordstort intresse för grundvattendagarna

/0 Kommentarer

Grundvattendagarna 2024 lockade en rekordstor publik med 340 besökare som samlades i Uppsala den 3-4 december.

Konferensen öppnades med inledande tal från Sveriges geologiska undersökning SGU:s tillförordnade generaldirektör Thomas Pålsson innan Jennie Abelsson, chef för avdelningen Mark och grundvatten, berättade om

SGU:s arbete med grundvattenfrågor. Programmet startade sedan med en tongivande presentation, Grundvatten i ettförändrat klimat, med professor Georgia Destouni från Stockholms universitet. Hon följdes sedan av många olika talare inom ämnen som robust grundvattenförsörjning, den senaste forskningen inom området och mineralförsörjningens påverkan på grundvatten.
– Jag blir framför allt imponerad av den otroliga kompetensen och bredden som finns samlad här. Att vi som myndighet kan fånga in detta engagemang och skapa en mötesplats, där vi kan utbyta erfarenheter, lära av varandra och se framtida lösningar, det känns oerhört värdefullt, säger Jennie Abelsson.

Grundvattendagarna, som arrangeras av SGU, tar nu paus ett år och återkommer 2026.

FOTO: SGU

Svagt år för värmepumpsförsäljningen

/0 Kommentarer

Under 2024 minskade försäljningen av värmepumpar på den svenska marknaden. Framför allt var försäljningen under det första halvåret svag. Det berodde på att stora lager hos återförsäljare och installatörer ledde till att nybeställningar hos tillverkarna uteblev eller försenades.

Från och med det tredje kvartalet kunde branschen skönja en ljusning på marknaden. Försäljningen av värmepumpar för större fastigheter gick bra under andra halvåret, till och med bättre än toppåret 2023.

Bergvärmepumpar backade 25 procent det fjärde kvartalet och 34 procent för helåret. Sett över hela året minskade försäljningen av bergvärmepumpar till villor med 35 procent och till fastigheter med 14 procent, där sista kvartalet ändå visar på en svag uppgång på tre procent. Jämförelserna är med det exceptionella året 2023.

”Den svaga försäljningen kan till viss del förklaras av det osäkra konjunktur- och ränteläget som har gett hushåll och företag ansträngd ekonomi och därmed påverkat möjligheterna att energirenovera sina fastigheter”, skriver Svenska Kyl- och Värmepumpföreningen, SKVP, i ett pressmeddelande.

Den svaga ekonomin till trots så har kyl – och värmepumpsbranschen ändå klarat sig relativt bra jämfört med andra branscher, mycket tack vare den stora installerade basen och utbytesmarknaden av värmepumpar, konstaterar SKVP.

– Ekonomin i Sverige står och stampar och för att få fart på både byggnation och de energirenoveringar som EU ställer krav på, behövs en stark och handlingskraftig politik. Sänkt moms på produkter som används i energirenoveringar och förbättrade lånevillkor skulle till exempel öka investeringsviljan, säger Mattias Järvinen, branschutvecklare på SKVP.

Riktlinjer för hantering av schaktmassor

/0 Kommentarer

Naturvårdsverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram riktlinjer för hur schaktmassor, exempelvis borrkax, ska hanteras. Det framgår av Naturvårdsverkets regleringsbrev för budgetåret 2024.

Riktlinjerna ska ange hur schaktmassor med naturligt förhöjda halter av skadliga ämnen, i synnerhet sulfidförande berg och massor innehållande arsenik, bör hanteras. Syftet är att kunna vara resurseffektiv samtidigt som tillräcklig hänsyn tas till miljö- och hälsomässiga risker. Riktlinjerna ska beakta konsekvenser av att transportera massor.

– Vi arbetar just nu med en vägledning om riskbedömning av massor, där också bergmaterial med höga halter av sulfid och arsenik ingår. Det är avgörande att denna kunskap finns tillgänglig för att säkerställa hållbar hantering av dessa material, säger Kristina Widenberg, geolog och expert på masshantering på Naturvårdsverket.

Varje år hanteras upp till 200 miljoner ton schaktmassor i Sverige, där en stor del består av bergmaterial. Dessa massor är viktiga för samhället och kan utgöra en resurs. Men det kan också innebära risker om berggrunden innehåller naturligt höga halter av ämnen som arsenik eller sulfid. Berg som innehåller sulfid kan exempelvis försura sjöar och vattendrag och orsaka ökad utlakning av metaller. Arsenikhaltiga massor kan spridas och förorena dricksvatten och mark.

En kartläggning av arsenikhalterna i berggrunden i Stockholmsregionen har avslöjat oväntat höga nivåer i vissa bergartsled. Detta belyser vikten av att tidigt kartlägga berggrunden och genomföra riskbedömningar vid exempelvis exploateringsprojekt.

– Resultaten understryker behovet av mer kunskap och bättre planering vid hantering av bergmaterial. Genom att identifiera risker tidigt kan vi minimera miljö- och hälsoproblem, till exempel i samband med byggnation, säger Jenny Andersson, berggrundsgeolog och tidigare projektledare för kartläggningen på Sveriges geologiska undersökning, SGU.

När riktlinjerna tas fram ska Naturvårdsverket inhämta kunskap från SGU, Trafikverket och Boverket. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet senast den 30 januari 2026.

FOTO: MAGNUS JOHANSSON

Ny rapport ska under­lätta bedömningen vid förorenat berg

/0 Kommentarer

100-150 meter. Så långt bör avståndet vid energiborrning vara från borrhål till ett område med berg som misstänks vara förorenat av klorerade lösningsmedel. Det rekommenderar Statens geotekniska institut, SGI, i en ny rapport.

– Men det är inte ett fast avstånd, det som avgör är hur mycket kunskap som finns om området, säger Helena Branzén, miljöingenjör på SGI.

Statens geotekniska institut, SGI, har tagit fram en rapport som belyser risker med att borra i berg som är eller kan vara förorenat av klorerade lösningsmedel. Ofta rör det sig om fastigheter där det har legat en kemtvätt eller en verksamhet för ytbehandling av metaller. Risken med spridning är störst när de klorerade lösningsmedlen förekommer som en egen fas, det vill säga i vätskeform.

– Klorerade lösningsmedel är problematiska, då densiteten är högre än vatten samtidigt som viskositeten är låg. Detta gör att de både uppför sig annorlunda och rör sig lättare än vatten. De rör sig snabbt och tränger lätt in i sprickor, du hinner inte stoppa spridningen. Det är också en mycket potent förorening, ett läckage kan innebära en rejäl förorening.

Riktvärdet för klorerade lösningsmedel i dricksvatten är tio mikrogram per liter, det vill säga tio miljondels gram. En liter klorerade lösningsmedel kan med andra ord förorena väldigt stora volymer vatten.

– Finns en risk att de sprids bör man inte borra eftersom konsekvensen blir mycket stor, säger Helena Branzén.

Bakgrunden till rapporten är att SGI i flera fall fungerat som expertstöd till kommuner och länsstyrelser när de har bedömt ansökningar om att borra för geoenergi. I takt med att energiborrning har blivit vanligare och därmed allt oftare kommer i kontakt med förorenade områden, har SGI fått allt fler frågor om risken i enskilda fall.

– För oss är det väldigt svårt att svara på, då vi har begränsad tid till vårt förfogande. Vi har dessutom sällan den platsspecifika kunskap som kommunen har tillgång till, förklarar Helena Branzén.

Rapporten är mer en kunskapssammanställning än regelrätt vägledning, menar SGI.

– Vi kan bidra med kunskap om klorerade lösningsmedel och hur vi ser på risker med spridningar. Rapporten är ett försök att ge frågeställarna samma generella kunskap som vi själva har, så att de med sin mer insatta och platsspecifika kunskap själva ska kunna göra bedömningen.

Helena Branzén understryker att det är kunskapen om den specifika platsen som avgör bedömningen. Men utifrån den generella kunskap som finns och de konsekvenser en spridning kan få, rekommenderar SGI ett avstånd på 100- 150 meter till den så kallade källzonen eller fastighetsgränsen om det saknas kunskap om hur delar av föroreningen ser ut. Om situationen är väl känd och avgränsad, kan man enligt SGI borra så nära som 50 meter.

– Kravet på att ta fram kunskap ligger hos den som ska borra och det är inte en självklar rätt att få borra. Finns en risk för spridning bör man inte borra. Det är viktigt att vi är rädda om grundvattnet, säger hon.

Helena Branzén ser inte det rekommenderade avståndet som en begränsande faktor för energiborrning. Hon vänder på perspektivet.

– Som det ser ut i dag stoppas redan geoenergianläggningar på grund av att kommuner inte vågar ta ställning. Det kan hända att de kräver både 200 och 300 meter, jag har även fått frågan om 500 meter är tillräckligt avstånd. Jag hoppas att de med stöd av vår rapport nu vågar säga ja till dem.

Osäkerheten är stor och att förutse hur klorerade lösningsmedel i egen fas ska bete sig är svårt.

– Vi tror att 100-150 meter är tillräckligt säkert, men vi vet inte. Vi försökte göra en rimlig avvägning och kallar det utgångspunkter. Jag hoppas att rapporten bidrar till att frågan diskuteras mer och att området undersöks innan man börjar borra. Det här är inte riktat mot borrningsbranschen, utan ett sätt att begränsa ett miljöproblem.

I rapporten rekommenderar SGI även hel återfyllning av borrhålet om klorerade lösningsmedel finns löst i grundvattnet i borrhålet eller om borrningen genomförs inom 150 meter från avgränsade källzoner. Borrhålet kan återfyllas partiellt om halterna är låga och det är klart att ett källområde med egen fas inte finns eller det handlar om en upplöst förorening som befinner sig i ytterområdet av en så kallad spridningsplym.

– Det här är en obehaglig förorening, den tränger igenom det mesta. Sannolikheten att den sprids är kanske inte så stor, men konsekvensen är mycket stor om det skulle ske – och du kommer inte att upptäcka det förrän det är för sent, säger Helena Branzén.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: GEO DANMARK

Vindarna vaknar och vänder

/0 Kommentarer

MATTIAS GUSTAFSSON, VD BORRFÖRETAGEN
FOTO: LARS WIRTÉN

I förra numret av Borrsvängen lyfte jag tankar kring tillit och behovet av att kunna lita på både de personer som är oss nära och samhället i stort. Vi kan konstatera att den omvärld som tidigare tagits för given står inför förändringar och att vi behöver förbereda oss för att möta en värld där vindarna inte blåser som vi är vana. Det är viktigt att vi håller samman och utgör en bransch som samhället kan lita på, oavsett hur det viner i omvärlden.

Förändringar sker ju i samhället på mångaplan, många av dem i så små steg att vi knapptnoterar dem förrän de är faktum. Vi inser att vinumera arbetar och skaffar oss information pånya sätt. Genom smarta telefoner kan vi i borr-branschen nu få snabb och tydlig information omexempelvis geologiska förutsättningar och tidigare borrade brunnar direkt ute på borrplatsen,vilket bara för femton år sedan krävde betydligtmer tid och ansträngning. I det stora informationsflöde som når oss är det samtidigt viktigt attkunna sålla och skilja på fakta och tyckande så attdet vi sprider vidare har trovärdighet.

Detta nummer av Borrsvängen har fokus på forskning. Betydelsen av att undersöka och utveckla alltifrån metoder för djupare borrning till hur framtidens borriggar och kompressorer ska få tillräcklig energi, ska inte underskattas. Utvecklingen av borrtekniska lösningar är kanske inte lika snabb som inom IT, men trots det sker ändå de små men viktiga stegen för vidareutveckling av branschen kontinuerligt.

Forskning och utveckling inom borrning och borrteknik är viktigt att underhålla. Det är en utmaning att säkra att tillräckliga medel satsas både från offentliga och privata aktörer inom sektorn. Utan tillräckliga satsningar riskerar vi att gå miste om värdefulla möjligheter att göra vårt arbete både bättre och mer ekonomiskt lönsamt för alla. Såväl utförare, kunder och miljö ska tjäna på att utvecklingen går framåt.

Ytterligare en viktig aspekt av forskning är att kunna pröva nya tankar och idéer. Det är långt ifrån alla idéer som leder fram till en ny produkt eller ett förändrat arbetssätt. Men det viktiga är att våga släppa upp en testballong i luften och se åt vilket håll den far. Några ballonger kanske inte ens lyfter medan andra kommer att ta oss till både nya platser och oanade höjder.

2024 var för många inom branschen ett år präglat av osäkerhet och den stiltje som rått inom byggsektorn. Förhoppningsvis drar nu varma vårvindar in och fläktar i gång marknaden under 2025!

Finland söker affärsmodeller djupt nere i urberget

/0 Kommentarer

Teppo Arola, geoenergiexpert på finska myndigheten GTK.
FOTO: PRIVAT

De geologiska förutsättningarna finns, borrtekniken likaså. Det som behöver utvecklas är affärsmodellerna.

– För att göra det krävs mer borrning och mer erfarenhet.

Det säger Teppo Arola, geoenergiexpert på GTK, som i mångt och mycket är Finlands motsvarighet till SGU och som har studerat det man kallar medeldjup geoenergi – anläggningar på mellan 500 och 3 000 meter.

GTK står för Geologian Tutkimuskeskus, vilket betyder Geologiska forskningscentralen. Teppo Arola beskriver myndigheten och dess uppdrag och arbete som en blandning av SGU och Svenskt Geoenergicentrum.

– Vi har mer av tillämpad forskning och spelar en mer aktiv roll i förhållande till industrin, marknaden och specifika projekt än vad svenska SGU gör. På det sättet liknar vi Svenskt Geoenergicentrum, säger han.

GTK har under ett par års tid intresserat sig för ett tiotal finska geoenergianläggningar av den typ man definierar som medeldjupa, på 500 till 3 000 meters djup.

– De exakta gränserna för vad som betraktas som medeldjupt kommer att flyttas med tiden och har egentligen redan gjort det. När vi började studien var det lätt att borra 400 meter. Nu är det lätt att borra minst 600 meter. Då fanns det inte U-kollektorer till så stora djup, men i dag har vi sådana kollektorer i 860- metersbrunnar i Helsingfors.

Studien har GTK gjort för att försäkra sig om att fånga upp kunskaper och erfarenheter från de olika projekten och kunna föra dessa vidare till framtida satsningar. Och sådana kommer. Den finska staten har en positiv syn på geoenergi, det finns mekanismer för finansiering och riskdelning och även kommunerna är positiva när det gäller tillståndsgivning, förklarar Teppo Arola.

– Geoenergi är och kommer att vara en central del i vår gröna energiomställning i Finland. Det vi från GTK och även branschen ser, är att det kommer att behöva borras mer och mer i tättbebyggda områden där det är ont om plats. Då kommer det att bli nödvändigt att borra djupare, säger han.

Ju fler anläggningar som projekteras för större djup, ju viktigare blir de geologiska kunskaperna, förstudierna och erfarenheterna från andra liknande anläggningar. Inte minst viktigt är det att beräkna potentialen vid olika djup. Till anläggningar på de djup GTK har studerat räcker termisk responstest, TRT, inte riktigt till.

– På större djup än 500 meter använder vi en metod som heter ADTS, active distributed temperature sensing. Det är en gammal grundteknik, men i en ny applikation som vi har utvecklat. Där använder vi en kabel som värmer borrhålet och en eller två optiska kablar med vilka vi kan mäta termokonduktiviteten och även se grundvattenrörelserna på djupet, säger Teppo Arola.

De flesta av de anläggningar GTK studerat ligger i Helsingforsområdet. Myndighetens analys visar att bäst geologiska förutsättningar finns just i sydöstra Finland, men även runt Uleåborg vid norra Bottenviken samt på Åland.

Några viktiga slutsatser har man dragit: På plussidan konstateras att tekniken för medeldjup borrning finns och att det är klokt att gå djupare steg för steg och lära sig av projekten längs vägen – alltså att inte satsa på väldigt djupa borrningar från början.

Utmaningar saknas sannerligen inte. Kunskap och erfarenhet är en, ekonomin är en annan.

– Ju djupare man går, desto mer geologisk och geoteknisk information behöver man. Det är nödvändigt att ha expertis involverad – dels expertis som kan förstå och tolka djupgeologin, dels expertis som kan dra ekonomiska slutsatser av den informationen, säger Teppo Arola.

Han säger att ett av målen med de medeldjupa anläggningarna i framtiden kommer att vara att leverera värme till lokala fjärrvärmenät, inte ”bara” att försörja en eller ett fåtal fastigheter.

– I ett läge där anläggningarna kan leverera värme till lokala nät kommer det att uppstå affärsmöjligheter, eftersom både energibolag och lokala samfälligheter kommer att vara intresserade av att vara med. Men just affärsmodellerna är en av de saker som måste utvecklas. Både tekniken och affärerna kring den är ännu unga. Just därför är det är så viktigt att studera de anläggningar som gjorts och ta med sig erfarenheterna från dem i utvecklingen framåt.

Teppo Arola menar att GTK har tillräckliga kunskaper och vetenskapliga resurser för att kunna ge råd om vilket som är det idealiska borrdjupet på varje given plats. Han är övertygad om att det om fem till åtta år är vardagsmat att borra till 1 000 meter och att det inom samma tidsrymd finns många anläggningar på 2 500 meter.

– Kunskapen finns och tekniken utvecklas snabbt, bland annat kommer det nu koaxialkollektorer med vakuumisolering som minskar värmeförlusterna, även om de fortfarande är väldigt dyra. Däremot finns inte den idealiska medeldjupa anläggningen ännu – för det behövs mer planering och mer borrning.

I Salo anlägger företaget Qheat geoenergi och har borrat till drygt 2 000 meter. FOTO: QUANTITATIVE HEAT LTD

TEXT: JÖRGEN OLSSON FOTO: QUANTITATIVE HEAT LTD

Fiskodlingar och lagring av koldioxid driver efterfrågan på Island

/0 Kommentarer

På Island är de flesta förutsättningar annorlunda än i övriga Norden. Inte bara vad gäller geologin som gör geotermisk värme lättillgänglig. Till hälften norskägda Jarðboranir dominerar stort och därmed finns heller ingen branschorganisation.

– Jag var länge den enda brunnsborraren vid sidan om, men nu har branschen börjat växa och några fler borrföretag har tillkommit, säger Friðfinnur K Danielsson som driver borrfirman Alvarr ehf.

Jarðboranir var tidigare ett statligt ägt bolag som länge fick de stora uppdragen för företag som Reykjavik Energi, Landsvirkjun med flera. De är fortfarande i särklass störst, men Friðfinnur har fått flera nya branschkollegor.

– I dag finns cirka tio företag på Island som äger borriggar, men flera av dessa är mindre frilansande brunnsborrare som även jobbar med många andra saker. För mig är borrning den huvudsakliga affären.

Det råder stor efterfrågan på borrning på Island, vilket gör att Friðfinnur och hans kollegor är fullt sysselsatta.

– Jag har borrat mycket för fiskodlingar den senaste tiden, en industri som expanderar kraftigt på Island. De behöver inte så djupa hål, ofta är de 100-200 meter djupa, men däremot är det grova borrhål. Jag har nu senast borrat 508 millimeter foderrör.

Något förvånande är det saltvattenbrunnar som fiskodlingarna efterfrågar.

– På Island har vi främst landbaserade odlingar som först behöver sötvatten, men i en andra etapp även saltvatten till fisken, något vi oftast hittar från cirka hundra meters djup. Det här är ett stort segment av borrningsmarknaden, förklarar Friðfinnur.

Samtidigt driver även utbyggnad av vindkraft efterfrågan på brunnsborrning.

– En kollega har under sommaren borrat ett hundratal 10-15 meter djupa vattenbrunnar i syfte att utforska förutsättningarna för att etablera fundament till vindkraftverk.

Även vanliga dricksvattenbrunnar är ett stabilt segment på Island.

När det kommer till energiborrning är Island såklart speciellt, med sin stora tillgång på geotermiskt varmvatten.

– Vi borrar inte energibrunnar som ni gör med kollektorer. Vi borrar allt från 100 till 2 000 meter för att få varmvatten direkt.

Ett speciellt segment är högtemperaturbrunnar, där man når vatten som håller över 200 grader Celsius och som används för att producera el i ångkraftverk.

– Det är en speciell typ av borrning som mer liknar oljeborrning. Det kräver stora riggar och avancerad säkerhetsteknik. Vi är inte mycket inblandade i den typen av borrningar, säger Friðfinnur.

Ett framtida segment är att borra brunnar för att lagra koldioxid.

– Det har forskats mycket kring detta på Island och tanken är att nu inleda produktionsborrningar.

Överlag är Friðfinnur optimistisk inför framtiden. Efterfrågan är hög, lönsamheten god och han upplever inga problem med myndigheternas krav och tillståndsgivande.

Han förutspår att fiskodlingarna kommer att fortsätta växa. Samtidigt växer befolkningen och energibolagen kommer behöva mer varmvatten för uppvärm- ning.

– Koldioxidlagring har också stor potential att växa. Som jag ser det har vi fullt upp de kommande 10-15 åren.

Det som skymmer framtidsutsikterna är, precis som i övriga Skandinavien, kompetensförsörjningen.

– Det är besvärligt. Jag kunde ha växt fortare om det fanns tillgång på brunnsborrare. I dag har jag tack och lov fyra duktiga polska killar.

Friðfinnur hoppas på ett ökat nordiskt samarbete framöver. Han var i flera år medlem i Geotec, då han under en period arbetade mycket i Sverige. Bland annat lagade han djupgeotermibrunnarna i Lund med sin Coil Tubing-utrustning i början av 2000-talet.

– Jag ser bara fördelar i att vi har en nordisk plattform där vi kan diskutera gemensamma projekt. I Norden finns stora bolag som tillverkar bra utrustning av hög kvalitet för borrningsbranschen, såväl borriggar som lufthammare och borrkronor. Tillsammans med dessa kan vi bli starkare, det är bra för alla.

TEXT: LARS WIRTÉN