Joakim Hjulström på Sweco har på Borrföretagens uppdrag inlett en studie om kax, kring de problem som finns särskilt i Stockholmsområdet med att deponera det samt att hitta möjliga användningsområden för kax.

Den största volymen avfall som kommer från brunnsborrning utgörs av kax. Vid större entreprenader är det vanligt att entreprenören åläggs att forsla bort det och Borrföretagen har fått vittnesmål från flera regioner att detta kan vara besvärligt. Deponierna kan ligga långt från borrplatserna och de kan ta höga avgifter.

– Den här frågan vill Borrföretagen arbeta mer med. Dels för att göra hanteringen bättre ur ett hållbarhetsperspektiv eftersom det inte är hållbart att krossmaterial som skulle kunna användas i stället deponeras, dels för att göra det lättare för medlemmarna och hela borrbranschen.

Som ett första steg görs en liten utredning kring förutsättningarna att deponera kax i Stockholmsregionen. Man börjar med att ringa runt till borrare, deponiägare och myndigheter och höra vilka stationer som tar emot borrkax, under vilka krav och förutsättningar de gör det och vad som händer med kaxet där.

– Vi börjar i Stockholm. Problemet finns på andra ställen också, men i Stockholm är det ett påtagligt problem med mycket verksamhet igång och inte så mycket mottagningskapacitet.

Vad ska studien leda till?
– Vi hoppas hitta sätt att förenkla för deponiägare att ta emot kaxet och därmed göra det lättare för brunnsborrare att lämna in det. Det kan till exempel handla om stöd vid klassificering av kaxet eller kartläggning av kaxets egenskaper. Vi vill också minska deponerandet, man borde kunna se det som en resurs i stället. Det är ett finkornigt krossmaterial som borde gå att använda till det mesta där sådant används, även om det för vissa användningsområden kan krävas viss bearbetning.

En poäng med studien är också att ringa in vad som behöver göras framöver och en viktig uppgift blir, ser Joakim Hjulström redan nu, att undersöka borrkax i större skala för att få bättre koll på vilka tekniska egenskaper materialet har. Hur stor mängd finmaterial är kvar efter att det legat i kaxcontainern?
– Undersökningar blir ett bra steg på vägen, tror jag. Utifrån det kan man ta fram ett informationsmaterial som beskriver hur ett typiskt borrkax från olika bergarter ser ut och vad man skulle kunna använda det till. Sedan handlar det om att nå ut till deponiägare, byggbranschen och kanske även myndigheter med den informationen. Vi vill komma bort ifrån att bara se det som ett avfall och i stället som en resurs. Redan idag används kaxet till exempel som markutfyllnad, vid vägbyggen och ibland även som jordförbättringsmedel. Tanken är att genom att tillföra ovittrat material till jorden tillförs på lång sikt näringsämnen när det bryts ner.

Även Joakim Hjulström är inne på tanken med att låta utföra ett examensarbete kring kaxet.

– Det finns en variation mellan olika bergarter och det finns också bergarter som innehåller för mycket skadliga ämnen. Det är något man måste fundera på. I Stockholm pratar man till exempel mycket om sulfidhalterna. Borrar man 200–250 meter kan man mycket väl borra huvudsakligen genom en och samma bergart, men man kan också borra genom flera olika, så att generellt säga att borrkax ser ut på ett och samma sätt går inte.

Däremot skulle man kunna dela in kaxet efter geografiska områden och efter bergart, menar Joakim Hjulström – och här kan medlemmarna i Borrföretagen komma att spela en viktig roll

– Det är stort jobb att ta in prover, för stort för ett examensarbete. Man hinner inte med att besöka tillräckligt många borrplatser. En framkomlig väg skulle kunna vara att Borrföretagen, kanske via Tekniska Kommittén, samlar in kaxprover som sedan analyseras inom ramen för ett exjobb. På så vis kan de tekniska egenskaperna hos kax från olika bergarter kartläggas. Det finns både för- och nackdelar med en sådan lösning och det återstår att se var vi landar.

Så kallade ”nollhögar” med det finaste materialet, som ofta blir kvar på deponierna. FOTO: MAGNUS JOHANSSON

Antonio Nilsson, vd på Borrspecialisten, menar att det blir komplicerat när man får olika besked beroende på vilken myndighet man frågar. – Kommunernas regelverk säger att det skall klassas som miljöfarligt om sulfidhalten är över 1000 mg och SGU säger att borrkax generellt inte är miljöfarligt – snarare tvärtom, konstaterar han.

Vissa kommuner klassar borrkax som miljöfarligt avfall – trots att SGU menar att det i stort sett är ofarligt. Hanteringen av borrkax är en kravfylld och en komplex fråga. Och inte helt friktionsfri. Det framkommer när Borrsvängen pratar med några olika aktörer i branschen.

Om man frågar landets kommuner om borrkax är miljöfarligt eller inte går åsikterna isär. Kraven på hanteringen skiljer sig från kommun till kommun trots att alla måste följa Naturvårdsverkets riktlinjer. Frågar man däremot landets borrare får man en annan bild. Sörmlands Brunnsborrning förklarar till exempel på annan plats i denna tidning att det verkar som att kommunernas beslut när det gäller hanteringen fattas godtyckligt. Och Stockholmsföretaget Borrspecialisten, som hanterar cirka 10 000 ton borrkax per år, går ännu längre och menar att de kommuner som klassar kaxet som miljöfarligt gör en feltolkning. Borrföretagen har SGU på sin sida, konstaterar företagets vd Antonio Nilsson.

– SGU menar att borrkax inte är miljöfarligt att det därför inte behöver hanteras som miljöfarliga massor. Hur ska vi borrföretag förhålla oss när myndigheterna har så olika åsikter? Kommunernas regelverk säger att det skall klassas som miljöfarligt om sulfidhalten är över 1000 mg och SGU säger att borrkax generellt inte är miljöfarligt – snarare tvärtom.

Eftersom kaxet är miljöklassat i många kommuner har återvinningscentralerna problem med hanteringen av massorna och tar därför höga priser för lagringen. Och det drabbar slutkunden, påpekar Antonio Nilsson som efterlyser ett tydligare ramverk.

– Vi vill kunna hantera borrkax som en produkt. Enligt SGU skulle man kunna blanda ut kaxet med jord och använda det som fyllnadsmassor. Men som det är nu blir det dyrt för slutkunden.

SGU anser att 95 procent av allt borrkax är helt ofarligt. Det är ytterst få bergarter som utgör någon risk för miljön och en del skulle kunna användas som jordförbättringsmedel. Det menar Mattias Gustafsson, statsgeolog på SGU, som ser ett problem med att allt man får upp ur ett borrhål ska behandlas som avfall.

– Borrkax och restmaterial från bergtäkter är ju i stort sett samma sak som morän, det vill säga i de allra flesta fall helt inert och därmed ofarligt, konstaterar han. Givetvis finns det områden i Sverige där man måste vara försiktigt med borrkaxet, exempelvis områden med sulfidförande berg eller alunskiffer.

Det är Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm som utfärdar tillstånd för borrning av energibrunnar. Enligt Amanda Salguero Engström, handläggare på nämnden, är det inte några problem med reglerna för hanteringen av borrkax. Det ligger på entreprenörens ansvar ”att följa de villkor som ställs i tillståndet samt att inte orsaka olägenhet för hälsa eller miljö”. På frågan om varför SGUs uppfattning om att borrkax inte är miljöfarligt inte delas av Stockholms kommun svarar hon att man inte har gjort något sådant ställningstagande eller uttalande.

Vilka risker ser ni med kaxet och borrning? Är det sulfider som är boven eller är det att gamla oljeföroreningar i marken följer med upp och kan spridas när man borrar?
– Båda sakerna kan vara risker, säger Amanda Salguero Engström. Borrvatten som släpps ut till en vattenrecipient får inte innehålla för höga halter suspenderat material eftersom det kan ha negativ påverkan på fisk och vattendrag.

Hur ofta ger ni avslag på tillståndsansökningar?
– Vi har hittills inte gett något avslag på grund av borrvatten- eller borrkaxhantering.

Återvinningscentralen D.A Mattsson i Upplands Väsby kallar sig för ”norra Europas mest moderna och effektiva återvinningsanläggning”. De tar emot schaktmassor, naturmaterial, betong, asfalt och tegel som de förädlar och säljer som återvunna produkter och jord. Att ta emot borrkax är nytt för dem och har krävt en viss investering, berättar Tommie Thuresson, verksamhetschef.

– Kaxmottagningen kräver en tipplats med uppsamling och avrinning i botten. Så vi har gjort en asfalterad plan med en kant runt. Och vi har en dedikerad hjullastare som transporterar kaxet från mottagningsplatsen till tipplatsen. Det mesta av det fasta materialet stannar där, övrigt går till den befintliga våtsiktsanläggningen där det spolas av och delas upp i olika storlekar för att bli produkter som jordförbättring och fyllnadsmaterial.

Tommie Thuresson, verksamhetschef på D.A. Mattson, förklarar hur man tar emot kax på återvinningscentralen. FOTO: D.A. MATTSSON

Är borrkax komplicerat att hantera?
– Eftersom det finns olika miljöklasser är vi skyldiga att ta prover och göra mark-kontroller och klassificera. Borrföretaget måste göra en riskbedömning om det finns misstanke om föroreningar eftersom vi inte tar emot kax som överstiger Naturvårdsverkets riktvärde för mindre känslig markanvändning, MKM.

D.A Mattsson planerar att investera ytterligare för att i framtiden kunna ta emot även miljöfarligt borrkax.

Det kax som inte Stockholms vanliga återvinningscentraler kan ta emot hamnar på Ragn-Sells deponianläggning i Högbytorp. Säljare Johan Salvén menar att det inte är miljöklassificieringen som är problemet i hanteringen. Det är vattnet.

– Borrentreprenörerna blandar ut kaxet med vatten för att kunna spruta in det i sina slambilar för vidare transport till oss. Vi måste blanda det med absorbentmaterial som till exempel slagg från aska för att kunna deponera det, säger han och fortsätter:

– När det gäller borrkax som är avvattnat och därför tjockt återanvänder vi det som förbättringsmedel i den jord vi täcker deponierna med när vi återställer dem.

Det kostar 750–800 kronor per ton att lämna miljöfarligt och blött borrkax hos Ragn-Sells. Dessutom måste man lämna in en godkänd analysrapport och en sådan kostar mellan 4 000 och 5 000 kronor.

Det är inte konstigt om man uppfattar det som ironiskt att hårda miljöregler resulterar i miljöfarliga investeringar, menar Antonio Nilsson på Borrspecialisten.

– Energiborrning är miljövänligt och vi gör en samhällsnytta, säger han. Men när kaxet klassas som miljöfarligt och därmed kräver dyr hantering blir det kostsamt för kunderna att investera i geoenergi. Och då kanske de väljer bort det miljövänliga alternativet.

Joakim Hjulström, geoenergiexpert på Sweco, har jobbat med Geoguiden för Borrföretagens räkning. FOTO: PRIVAT

– Vi vet att kunskapen bland de kommunala miljöhandläggarna som utfärdar borrtillstånd är varierande. Nu hoppas vi att guiden ska bli ett praktiskt och användbart dokument, som kan besvara de frågor som dyker upp. Så säger Joakim Hjulström, som har arbetat med ”Geoguiden” som Borrföretagen tagit fram tillsammans med SGU, Svenskt Geoenergicentrum och SKVP.

Joakim Hjulström är geoenergispecialist på konsultföretaget Sweco samt ordförande i Borrföretagens tekniska kommitté. Han har sedan ungefär ett år arbetat med att ta fram guiden.

– Jag har skrivit delar av innehållet och haft ansvar för att sammanfoga de olika delarna, säger han.

Beskriv guiden – vilken typ av dokument eller publikation är det och vad är syftet med den?
– Guiden är ett dokument man kan plocka fram och söka svar i. En sak som Borrföretagen, SKVP, SGU och Svenskt Geoenergicentrum har gemensamt är att vi får in ganska många frågor, bland annat från kommunala handläggare. De frågorna har legat till grund för innehållet i guiden. Förutom att besvara frågor vill vi berätta om geoenergibranschen och om tekniken samt öka kunskapen och förståelsen för branschen och dess utmaningar.

Dessutom vill vi ge en nyanserad bild av borrningens miljöpåverkan.

Varför behövs det sistnämnda?
– För att de försiktighetsåtgärder som föreskrivs ska bli anpassade efter den risk som finns, att man varken tar i för mycket eller för lite.

Finns det en överdriven oro för vad borrningen innebär?
– Inte överallt, men det finns en stor variation från kommunernas sida i hur man ser på det. Och som på alla andra arbetsplatser kommer det in nya medarbetare som inte har så mycket kunskap och erfarenhet och där hoppas vi att guiden ska vara ett stöd.

Hur omfattande är guiden och vad består den av?
– I talande stund är dokumentet 42 sidor långt. Det börjar med en kort beskrivning av den lagstiftning som finns och även vilka normer och riktlinjer branschen har. Sedan kommer tekniken, med ett avsnitt om värmepumpen och köldmedier, går vidare ner i borrhålet med ett stycke om systemdimensionering, lämpliga temperaturer, avstånd mellan borrhål och avstånd från tomtgräns. Därefter kommer ett kapitel om själva borrningen och där pratar vi bland annat om borrkax och borrvatten, vilka risker som finns där och hur de brukar hanteras. Sedan har vi ett stycke om geologiska förutsättningar, vilken information som finns, hur man hittar den och vilka olika geologiska aspekter som är viktiga att ta hänsyn till vid borrning.’

Guiden har varit på remiss hos ett antal kommuner, hur har den tagits emot där?
– Den var på remiss hos ett litet urval kommuner och handläggarna där. Bemötandet därifrån har varit väldigt positivt och visar att det verkligen finns ett behov av den här typen av guide. Precis som vi hoppades fick vi även inspel på en del ytterligare saker som de skulle vilja se i texterna och som vi har arbetat in.

Man skulle kunna tro att guiden från myndigheternas sida kan uppfattas som en partsinlaga från en bransch som har en agenda, men så har det alltså inte varit?
– Vi fick den frågan rakt ut från någon; om guiden skulle ses som en rekommendation från myndigheten SGU eller som en partsinlaga. Men tanken är ju att detta ska vara korrekt information, där vi lyfter och diskuterar de risker som finns. Syftet är inte att tona ner några risker utan att öka kunskapen om hur arbetet går till så att de försiktighetsåtgärder som vidtas kan anpassas efter den risk som finns. Jag tycker att vi är öppna och tydliga i guiden.

Ni fick inspel från kommunerna på mer att ta upp, kan de ge exempel på det?
– Man efterfrågade bland annat förklaringar på tekniska termer som vi använder i branschen. Det är tydligt att handläggarna är intresserade av förstå vilka risker som finns med borrning och de önskade att vi skulle utöka styckena om risker och förklara mer ingående. Det gällde framför allt borrkax och borrvatten men även själva borrningsarbetet.

SGU om Geoguiden
Sammanfattningsvis har SGU tillfört kunskap avseende de geologiska detaljerna, det vill säga vilka geologiska faktorer som påverkar möjligheterna till borrning och geoenergi samt vad både borrare och handläggare behöver tänka på när de ska bedöma de geologiska förutsättningarna.
– Vi på SGU tror att Geoguiden till handläggare kommer bli ett bra stöd i handläggning av ärenden, både som ett snabbt stöd i enkla frågor, men också som en kunskapsbank med hjälp för att kunna komma vidare i mer svåra ärenden. Den ska även kunna fungera både för nya som mer erfarna handläggare ute på kommunerna. Jag tror att Geoguiden kan bli ett bra stöd och kunskapsunderlag för tillsyn och tillståndsgivning ute på kommunerna, säger Mattias Gustafsson, statsgeolog på SGU.

SKVP om Geoguiden
SKVP har bidragit till Geoguiden med information om värmepumpar och dess komponenter. Även här upplever man att kunskapsläget bland landets handläggare varierar en hel del.
– Kunskapsbehovet är omättligt och det finns ett stort regelverk som inte rör markdelen utan som handlar om pumpen och köldmediet i den. Vi har bidragit med upplysningar kring detta och budskapet är att marknaden för värmpumpar och köldmedier är reglerad och säker och att mer reglering på EU-nivå kring bland annat nya köldmedier som propan och ammoniak är på väg, säger Viktor Ölén, teknisk expert på SKVP.

Svenskt Geoenergicentrum om Geoguiden
Svenskt Geoenergicentrum har bidragit med information relaterad till marken som energikälla, såsom texter om geoenergins olika tekniker, om uttag och lagring av värme och kyla i marken, termisk påverkan mellan borrhål, och om lagar och regler.
– Geoguiden svarar på många av de frågor som vi tar emot från kommuner, privatpersoner och branschfolk, till exempel under våra geoenergikurser. Förhoppningen är att Geoguiden hjälper till att jämna ut och lyfta kunskapsläget om geoenergi och borrning bland kommunala handläggare, och underlättar för både nya och erfarna tjänstemän att göra väl underbyggda och likvärdiga bedömningar i sina tillsyns- och tillståndsärenden, säger Signhild Gehlin, vd för Svenskt Geoenergicentrum.

TEXT: JÖRGEN OLSSON