Det pågår en generationsväxling i borrbranschen. Succesivt lämnar de äldre över taktpinnen till de yngre. Söner och döttrar tar över familjeföretag där de är mer eller mindre uppväxta. Men blodsband är ingen garanti för en lyckad överlåtelse – det krävs både god framförhållning och gedigen överlämning, menar Rolf Borrås som i sin konsultroll väglett många företagare.

Att som föräldrar sälja eller ge sitt företag till barnen kan synas enkelt, inte sällan har barnen vuxit upp med famil­jeföretaget. Men det krävs mer än så, det vet Rolf Borrås utifrån sin erfarenhet av att såväl driva eget företag som att vägleda andra i deras affärsutveckling.

– Generellt är en generationsväxling mer utmanande idag än när föräldrar överlät företag till sina barn för några tiotal år sedan. Borrbranschen är inget undantag, säger han.

Borrföretagen har vuxit på olika sätt. De är mer komplexa och har fler anställ­ da, menar Rolf Borrås och konstaterar att ett flertal både mindre och större företag har gjort generationsväxlingar.

– Dock reflekterar många mindre familjeföretag inte så mycket kring en generationsväxling. De saknar en plan för hur de ska överlåta sitt företag och hur de ska förbereda dem som ska ta över verksamheten.

– Planering och förberedelser måste börja tidigt, jag talar om ett decenniums framförhållning. Och man ska veta att sjukdom och olycka kan kräva en generationsväxling tidigare än man tror, vilket gör det viktigt att tidigt skriva framtidsfullmakter.

Rolf Borrås, för den som inte känner honom, har lång och bred erfarenhet i borrbranschen. Tidigt i karriären var han med och grundade Styrud AB – som kom att köpa upp företag som bland annat TGB och Järvsö Borr, och bli till en 250 man stor koncern.

På meritlistan står också sex år av ordförandeskap i tidigare branschorga­nisationen Geotec samt styrelseuppdrag, mentorskap och konsultarbete inom affärsutveckling genom det egna bolaget Pilfalken AB. Bland uppdragen märks insatser som rådgivare och bollplank i företag som generationsväxlar. Ofta i borrbranschen, men även inom tillverk­ningsindustri, åkeri och försäljning. Rolf Borrås har sett mer och mindre lyckade generationsväxlingar. Det kan bjuda onödiga utmaningar vid en överlåtelse, menar han, när familjefö­retag exempelvis underlåtit att göra en oberoende värdering av företaget, inte reglerat överlåtelsen syskon emellan, saknar styrelse, inte avsatt tid för överlå­telsen och inte erbjuder introduktion och mentorskap.

– Det är viktigt att läsa på och lära sig vad som påverkar en överlåtelse. Att nätverka och lyssna på andras upplevel­ser kan vara till god hjälp, liksom att ta hjälp av ekonomer och jurister och att ha en professionell styrelse. Alla behöver någon att prata med, det är min övertygelse.

– Med många, ibland akuta, borruppdrag i orderboken kan det vara svårt att fokusera på en generationsväxling. Då är det bra att ta hjälp av någon som driver processen. Större företag har lite andra förutsättningar, där ska ju inte ledningen samtidigt sitta vid spakarna.

Att föräldrar stöttar och delar med sig av sin kunskap till sina barn är viktigt och värdefullt vid en överlåtelse. Men att hänga kvar och styra och ställa som om överlåtelsen aldrig ägt rum är inte att stötta, varnar Rolf Borrås. Det gäller att släppa fram och ha förtroende för nästa generation, att respektera de yngre och deras åsikter.

– Det finns söner och döttrar som aldrig fått en chans att påverka något i familjeföretaget, trots att man i högsta grad bidragit till att arbeta upp det. Jag har hört barn, som tagit över företag efter sina föräldrar, säga att ”hade jag vetat för tio år sedan hur komplicerat det skulle vara hade jag gjort en annan karriär”.

För den som tar över ägandet och ledningen i ett familjeföretag kan det vara en fördel att ha prövat sina vingar utanför verksamheten, tycker Rolf Bor­rås. Att ha varit ute och ”luftat” sig och byggt upp en kompetens på annat håll. Rolf Borrås ser ljust på den generationsväxling som präglar borrbranschen.

– Generationsväxlingen kan öppna för en mer digital och grön omställning. Den unga generationen har ett annat förhållningssätt till kunskap. De är mindre rädda för att blotta eventuell okunskap och mer angelägna att skaffa sig kunskap.

TEXT: MIA ISING FOTO: LARS WIRTÉN

Daniel Andersson tvekade först inför den nya rollen på firman, men har aldrig ångrat sig.

Att lära sig arbetet vid en borrigg kan innebära början på en spännande yrkesresa. Borrsvängen har pratat med borrare och företagsledare och det är tydligt att karriärmöjligheterna är många.

Daniel Andersson är 31 år gammal och är sedan några år arbetsledare samt fordons­ och maskinansvarig på FBB Finspångs Brunnsborrning. Han sköter planering och arbetsledning vid stora geoenergiprojekt, sitter med i byggmö­ten, samordnar projekt med andra entre­prenörer och ser till att FBBs entrepre­nader flyter på så effektivt som möjligt. Blir det tid över bokar han in service och reparationer för företagets maskiner och fordon samt hjälper till med reparationer och diverse ombyggnationer. Oftast utförs de av företagets medarbetare på egen hand men det händer att det även faller på honom.

Men så har rollen verkligen inte alltid sett ut.

– Jag började sommarjobba här re­dan när jag var 15 och då fick jag hjälpa till med pumpmontage.

Det blev fler somrar på FBB, medan Daniel gick industritekniskt program på gymnasiet, med inriktning på underhåll.

– FBB skickade blommor till min student, så det var väl så att de gärna ville att jag skulle börja direkt. Men jag började på ett annat företag efter skolan eftersom det föll sig ganska naturligt efter en längre praktik. Ganska snart blev det uppsägningar och jag fick gå, så då vände jag tillbaka till FBB, berättar Daniel.

Efter ett par år började han jobba vid borrigg och ytterligare en tid senare var han självgående.

– Jag körde själv som borrare i sju­åtta år. Det var riktigt kul och passade per­fekt för mig som en ung kille som gillar maskiner. Där och då under de åren tänkte jag inte så himla långt framåt, jag trivdes jättebra och kunde jobba hur mycket som helst, minns han.

Men företagsledningen hade sett något mer hos den unge och driftige borraren. Våren 2019 fick han frågan om hur han kände för framtiden inom bolaget och om han kunde tänka sig ett nytt uppdrag. FBB hade fått fler och fler stora jobb, där planering och byggmöten tenderade att sluka all ledningens tid. Det behövdes förstärkning.

– Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta rollen som arbetsledare vid de stora projekten. Vara med och planera och sedan leda borrarna och kollektor­ montörerna genom jobben.

Daniel tvekade först, han säger att han aldrig sett sig själv i rollen som ar­betsledare. Men efter betänketid tackade han ja – och det har han inte ångrat.

– Det är verkligen ett varierat jobb som innebar en stor omställning för mig och det har tagit tid att hitta rätt med allt. Men i dag är jag glad att jag sa ja.

Till utmaningarna hör planeringen och samordningen med andra entreprenörer på stora arbetsplatser.

– Ofta pågår det ju andra markarbeten eller stomresning samtidigt som vi ska borra för geoenergi. Det är alltid dåligt med plats och vi arbetar ju med stora maskiner och höga tryck, så i planering­ en läggs mycket tid på säkerhetsarbetet, säger Daniel Andersson.

– Min mesta arbetstid tillbringar jag på kontoret eller i verkstaden, men jag är så gott som alltid med ute och kollar arbetsplatsen i förväg och då har jag så­ klart stor nytta av min långa erfarenhet som borrare, säger han.

Han trivs på firman och med de ar­betsuppgifter han har nu – några planer på annat finns inte.

– Jag letar ständigt efter sätt att göra förbättringar och så länge jag lär mig nytt varje dag är jag nöjd. Men företa­ get växer sakta men säkert och jag kan tänka mig att uppdraget utvidgas med tiden – vem vet?

David Johansson är vd på Daniels arbetsplats, FBB Finspångs Brunnsborr­ning. Han lyfter gärna fram även möj­ligheterna att göra karriär och utvecklas inom yrket som brunnsborrare.

– Att göra karriär inom ett borrföretag behöver inte alls innebära att man slutar borra. Yrket är brett i sig och ska man bli duktig måste man kunna mycket om mycket, eftersom det finns flera olika ni­scher att behärska. Alltifrån att hantera maskiner till att behärska svetsning, ha kunskaper inom hydraulik, köra tunga transporter på landets både stora och små vägar och att inte vara rädd för att arbeta fysiskt oavsett årstid när så krävs.

Vidare kräver även yrket teoretiska kunskaper. För att till exempel få fram ett bra dricksvatten måste man ha koll på både geologi och hydrologi och förstå hur vatten beter sig i jord­ och gruslager och i berg.

– Jag tycker att det är viktigt att peka på mångsidigheten i yrket som borra­ re. Man kan jobba på allt från privata fritidshustomter eller stora kommunala vattenbrunnar till väldigt komplexa geoenergiborrningar, där kraven från beställaren kan vara riktigt utmanande, säger David.

Man kan också välja att uteslutande arbeta med kollektormontage och sammanbindningsarbeten av större geoener­gisystem, eller lära sig vattenpumpar och jobba med den typen av installationer samt att köra flera olika typer av riggar och jobba med olika borrdimensioner.

– Det är mångsidigheten och de olika kraven och färdigheterna för olika typer av uppdrag som bidrar till att höja statu­sen på yrket som borrare, betonar David Johansson.

Han nämner även ett par andra nisch­branscher inom borrning, som också ställer sina specifika krav på kunskaper och erfarenhet:

– Många medlemsföretag, däribland vi, erbjuder även det vi kallar entrepre­nadborrning – alltså borrad grundlägg­ning. Det är här man får lära sig att borra med olika dimensioner, från 115 och upp till över 700 millimeter. De stora dimensionerna är något helt annat än den ”vanliga” borrningen, bland annat eftersom det oftast krävs större maskiner för att ta fram utrustningen till riggen och således ännu mer maskinvana.

Flera medlemmar i Borrföretagen jobbar också med horisontell, styrd borrning vilket också är ett annat sätt att jobba – delvis också med andra typer av maskiner.

– Som företagsledare och arbetsgivare kan jag vittna om hur roligt det är att se individer växa med uppdragen. Det finns helt klart en spännande resa att göra inom yrket, om man har intresset och ambitionen att utvecklas, konstaterar David Johansson.

TEXT: JÖRGEN OLSSON FOTO: LARS WIRTÉN

Joakim Hjulström på Sweco har på Borrföretagens uppdrag inlett en studie om kax, kring de problem som finns särskilt i Stockholmsområdet med att deponera det samt att hitta möjliga användningsområden för kax.

Den största volymen avfall som kommer från brunnsborrning utgörs av kax. Vid större entreprenader är det vanligt att entreprenören åläggs att forsla bort det och Borrföretagen har fått vittnesmål från flera regioner att detta kan vara besvärligt. Deponierna kan ligga långt från borrplatserna och de kan ta höga avgifter.

– Den här frågan vill Borrföretagen arbeta mer med. Dels för att göra hanteringen bättre ur ett hållbarhetsperspektiv eftersom det inte är hållbart att krossmaterial som skulle kunna användas i stället deponeras, dels för att göra det lättare för medlemmarna och hela borrbranschen.

Som ett första steg görs en liten utredning kring förutsättningarna att deponera kax i Stockholmsregionen. Man börjar med att ringa runt till borrare, deponiägare och myndigheter och höra vilka stationer som tar emot borrkax, under vilka krav och förutsättningar de gör det och vad som händer med kaxet där.

– Vi börjar i Stockholm. Problemet finns på andra ställen också, men i Stockholm är det ett påtagligt problem med mycket verksamhet igång och inte så mycket mottagningskapacitet.

Vad ska studien leda till?
– Vi hoppas hitta sätt att förenkla för deponiägare att ta emot kaxet och därmed göra det lättare för brunnsborrare att lämna in det. Det kan till exempel handla om stöd vid klassificering av kaxet eller kartläggning av kaxets egenskaper. Vi vill också minska deponerandet, man borde kunna se det som en resurs i stället. Det är ett finkornigt krossmaterial som borde gå att använda till det mesta där sådant används, även om det för vissa användningsområden kan krävas viss bearbetning.

En poäng med studien är också att ringa in vad som behöver göras framöver och en viktig uppgift blir, ser Joakim Hjulström redan nu, att undersöka borrkax i större skala för att få bättre koll på vilka tekniska egenskaper materialet har. Hur stor mängd finmaterial är kvar efter att det legat i kaxcontainern?
– Undersökningar blir ett bra steg på vägen, tror jag. Utifrån det kan man ta fram ett informationsmaterial som beskriver hur ett typiskt borrkax från olika bergarter ser ut och vad man skulle kunna använda det till. Sedan handlar det om att nå ut till deponiägare, byggbranschen och kanske även myndigheter med den informationen. Vi vill komma bort ifrån att bara se det som ett avfall och i stället som en resurs. Redan idag används kaxet till exempel som markutfyllnad, vid vägbyggen och ibland även som jordförbättringsmedel. Tanken är att genom att tillföra ovittrat material till jorden tillförs på lång sikt näringsämnen när det bryts ner.

Även Joakim Hjulström är inne på tanken med att låta utföra ett examensarbete kring kaxet.

– Det finns en variation mellan olika bergarter och det finns också bergarter som innehåller för mycket skadliga ämnen. Det är något man måste fundera på. I Stockholm pratar man till exempel mycket om sulfidhalterna. Borrar man 200–250 meter kan man mycket väl borra huvudsakligen genom en och samma bergart, men man kan också borra genom flera olika, så att generellt säga att borrkax ser ut på ett och samma sätt går inte.

Däremot skulle man kunna dela in kaxet efter geografiska områden och efter bergart, menar Joakim Hjulström – och här kan medlemmarna i Borrföretagen komma att spela en viktig roll

– Det är stort jobb att ta in prover, för stort för ett examensarbete. Man hinner inte med att besöka tillräckligt många borrplatser. En framkomlig väg skulle kunna vara att Borrföretagen, kanske via Tekniska Kommittén, samlar in kaxprover som sedan analyseras inom ramen för ett exjobb. På så vis kan de tekniska egenskaperna hos kax från olika bergarter kartläggas. Det finns både för- och nackdelar med en sådan lösning och det återstår att se var vi landar.

Så kallade ”nollhögar” med det finaste materialet, som ofta blir kvar på deponierna. FOTO: MAGNUS JOHANSSON