Styrande handbok blir mer vägledande

/0 Kommentarer

Susanna Hogdin, tf chef på HaV:s miljöprövningsenhet.

– Vi vill peka på att det finns fler faktorer än bara vattnets uppehålls- och transporttider som är betydelsefulla. Framför allt vill vi att man fokuserar mer på befintliga och potentiella risker i området.

Det säger Susanna Hogdin, tillförordnad chef på Havs- och vattenmyndighetens miljöprövningsenhet, om de nya riktlinjerna för vattenskyddsområden som kommer att gälla från årsskiftet.

Havs- och vattenmyndigheten publicerar en ny handbok om vattenskyddsområden runt årsskiftet. I den utvecklar man de tidigare grundprinciper som har gällt när ett vattenskyddsområde ska avgränsas och delas in i olika zoner. Fram till nu har tillrinningsområdet varit utgångspunkt för avgränsning. Inom området har vattnets uppehållstid avgjort indelningen i olika zoner: 100 dagar för den primära zonen och ett år för den sekundära skyddszonen vad gäller grundvatten.

– Det här har lett till bekymmer och indelningar som inte nödvändigtvis innebär det bästa skyddet för grundvattnet. Det rör sig långsamt, vilket innebär att zonerna i en del fall bara täcker en liten del av det skyddsvärda området. Eftersom uppehållstiderna i mark alltid räknas från uttagspunkten, missar man ibland att skydda sådana områden som är betydelsefulla för grundvattenbildningen, säger Susanna Hogdin.

För ytvattentäkter har problematiken varit den omvända. Genom att fokusera på transporttider har en del vattenskyddsområden blivit extremt stora och därmed svåra att hantera.

– I den nya handboken pekar vi därför på flera faktorer att beakta för att avgränsa och vid behov indela vattenskyddsområdet i zoner. Vi anser att den tidigare handboken har varit för styrande genom att den angav en exakt metod som ibland inte passat förutsättningarna vid enskilda vattentäkter. Vi lanserar istället ett sätt att tänka kring att analysera risker och reglera vad som behövs i det enskilda fallet. Det gör onekligen att det kan bli mer komplicerat att inrätta vattenskyddszoner. Samtidigt tror vi att ett sådant förhållningssätt kommer bidra till att de vattenskyddsområden som inrättas blir mer ändamålsenliga och utgöra ett bättre skydd.

Vattentäktszon tas bort

Rekommendationen att fastställa en vattentäktszon har tagits bort helt i den nya handboken.

– Vattentäktszonen är enligt praxis ett litet geografiskt område runt en uttagspunkt, infiltrationsbassänger, vattenverk och eventuell annan fast utrustning för dricksvattenproduktionen. Rekommendationen har alltid varit att vattentäktszonen ska vara ett inhägnat område dit enbart dricksvattenproducenten har tillträde. Vi bedömer att det är viktigt att säkra tillträde och skalskydd för ett område som motsvarar en vattentäktzonen. Däremot rekommenderar vi inte att vattentäktzonen fastställs formellt i ett beslut om vattenskyddsområde. Ett sådant område säkras mer effektivt med stöd av andra lagrum. Eftersom inga andra än dricksvattenproducenten bör ha tillträde till vattentäktzonen finns heller inga fördelar med att fastställa området med särskilda bestämmelser. Därutöver finns också en risk för att skyddsvärda uppgifter om dricksvattenproduktionen sprids via kartor på ett olämpligt sätt.

Handboken behövs

Från början ville Havs- och vattenmyndigheten gå så långt som att skrota handboken helt och istället fokusera på fördjupande vägledningar inom vissa centrala områden. Men på den punkten protesterade många remissinstanser.

Det finns ett stort behov av och efterfrågan på en handbok som kan utgöra en form av uppslagsverk och som kan hantera många olika frågeställningar inom området. Så vi behåller den formen och återanvänder det vi tycker är relevant. Vi är tydligare i den nya handboken med hur man ska använda riskbedömningar för att motivera föreskrifter. Vi menar att en handbok aldrig ska motivera en föreskrift, utan att det alltid är de specifika förhållandena på plats som ska utgöra grunden. Vi vill helt enkelt att föreskrifterna blir mer ändamålsenliga.

Försiktigare med tillstånd

Susanna Hogdin menar att det är viktigt att beakta den miljölagstiftning som redan finns. Föreskrifterna ska vara ett komplement till grundläggande miljölagstiftning som, där det behövs, skärper upp regler om markanvändning.

– Det kan finnas anledning att ha specifika och tydliga krav i ett vattenskyddsområde. Men man ska aldrig dubbelreglera eller reglera för säkerhets skull.

Därför uppmanar man till att vara mer försiktiga med att kräva tillstånd för verksamheter, något som kan komma att påverka borrningsbranschen.

– Utan att ha något facit kan jag föreställa mig att det kommer ställas färre krav på tillstånd för borrning. Det är i dag en mogen bransch som regleras genom miljöbalken och SGU har tagit fram riktlinjer i Normbrunn. Men det finns områden med exempelvis sedimentära bergarter där det kan vara rimligt att kräva speciella tillstånd. Det kan också finnas områden där det finns föroreningar i marken, där det måste finnas särskilda restriktioner för borrning och andra underjordsarbeten, säger Susanna Hogdin.

Susanna Hogdin poängterar att befintliga vattenskyddsområden fortsätter att gälla som tidigare.

– I dag har vi cirka 1 600 fastställda vattenskyddsområden i Sverige som har beslutats vid olika tidpunkt och med individuella bestämmelser. För att veta vad som gäller i dessa områden måste man gå tillbaka till respektive beslut och kontrollera vad som beslutats.

TEXT: LARS WIRTÉN FOTO: HAV

Ny vägledning för vattenskyddsområden

/1 Kommentar

Från årsskiftet gäller ny vägledning för inrättande av vattenskyddsområden. Havs- och vattenmyndigheten har grundligt reviderat sin ”Handbok om vattenskyddsområde”. Den stora, övergripande och nya principen är att inte utgå från principer.

Vad avgör hur stort ett vattenskyddsområde ska vara? Hur delas skyddsområdet in i olika zoner? Vad gäller för borrning? Principer och processer som rör vattenskyddsområden är komplexa och omfattande. Vid årsskiftet förändras Havs- och vattenmyndighetens riktlinjer och vägledande dokument ”Handbok om vattenskyddsområde”. Borrsvängen har därför dykt ner i den nu gällande handboken från 2010 och sammanställt de viktigaste principerna och riktlinjerna som berör grundvatten – och redovisar de viktigaste nyheterna och förändringarna som kommer att gälla från och med 2021.

Förebyggande och barriärer

Syftet med vattenskyddsområden är att ge vattenförekomster som är viktiga för försörjningen av dricksvatten ett tillräckligt gott skydd så att de säkras i ett långsiktigt perspektiv. Vattnet ska skyddas mot sådan markanvändning som på sikt kan påverka vattenkvaliteten negativt och i värsta fall ge oåterkalleliga skador. Skyddet kan gälla en pågående vattentäkt såväl som en vattenförekomst som kan tas i bruk för framtida ändamål.

Det grundläggande förebyggande skyddet som styr bort verksamheter som är farliga för vattentäkten från dess närhet är väsentligt. Dessutom krävs ett skydd i form av naturliga barriärer, vid behov kompletterat med olika tekniska skyddsåtgärder

Omfattande arbete

En länsstyrelse eller en kommun får förklara ett mark- eller vattenområde som vattenskyddsområde utifrån en ansökan från en vattenhuvudman. Det är vanligtvis en kommun som, i egenskap av huvudman för en vattentäkt, ansöker hos länsstyrelsen om att ett område ska förklaras som vattenskyddsområde. Att införa ett vattenskyddsområde är ett omfattande arbete som tar lång tid. Underlaget består bland annat av olika basutredningar inom geologi, hydrogeologi, hydrologi samt riskinventeringar. Baserat på riskinventeringen bedöms vilka risker som är allvarliga.

Nytt: Riskbedömningen betonas betydligt starkare. Den ska väga tungt när ett vattenskyddsområde ska avgränsas och slutsatserna från riskbedömningen ska också motivera de föreskrifter som meddelas inom området.

Principer för avgränsning

Grundvattnet i ett magasin omsätts långsamt och det är mycket svårt att rena förorenat grundvatten. Därför krävs ett starkt förebyggande skydd. Det är utgångspunkterna när ett vattenskyddsområde för grundvatten ska avgränsas.

  • I första hand ska potentiellt förorenande verksamhet och markanvändning inte tillåtas inom vattenskyddsområdet.
  • I andra hand ska en förorening hinna upptäckas i tid och marken saneras innan den når grundvattnet.
  • I tredje hand ska föroreningen brytas ned, fastläggas eller spädas ut till acceptabla nivåer, eller kunna tas om hand innan den hinner transporteras med grundvattnet till uttagspunkterna.

Huvudprincipen för grundvattentäkter är att hela tillrinningsområdet ska ingå i vattenskyddsområdet och att all påverkan inom området har betydelse för vattnets kvalitet. Med tillrinningsområdet avses det område inom vilket vattnet rör sig till vattentäkten eller -förekomsten. Praxis har dock varit att yttergränsen har satts utifrån en uppehållstid för grundvattnet på ett år.

Nytt: Tillrinningsområdet kommer inte längre utgöra någon huvudprincip för avgränsningen. Avgränsningen bör grunda sig på riskbedömningen och kunskap om

  • områdets naturgivna förutsättningar, exempelvis jordlagerföljder, områden som är särskilt betydelsefulla för grundvattenbildningen och grundvattnets strömningsriktning
  • hur markanvändningen i tillrinningsområdet påverkar råvattnet
  • identifierade risker i närområdet.

Vattenskyddsområdet ska utformas så att naturliga skyddsbarriärer eller egenskaper som förhindrar, fördröjer och bryter ned utnyttjas. Dessa barriärer kan hindra eller minska många föroreningar. Flera barriärer i serie är grunden för ett robust system som förhindrar att en vattenresurs förorenas.

Indelning i skyddszoner

Efter det att vattenskyddsområdet har avgränsats har det tidigare delats in i olika skyddszoner. Indelningen har grundat sig på transporttider, uppehållstider och avstånd. Genom att dela in i zoner har man kunnat ha olika restriktioner inom vattenskyddsområdet. Skyddszonerna har delats in i:

  • vattentäktszon
  • primär skyddszon
  • sekundär skyddszon
  • tertiär skyddszon (vid behov).

Nytt: I de nya riktlinjerna rekommenderas inte längre någon indelning i olika zoner, förutsatt att samma skydd går att uppnå ändå. Men om det finns behov av att ha olika föreskrifter inom området kan det delas in i zoner som tidigare.

Den slutgiltiga avgränsningen och eventuell indelning i zoner bör, i den mån det är möjligt och rimligt, ske utefter identifierbara gränser i terrängen som väg, järnväg, kraftledning, vattendrag, åkerkant och fastighetsgräns. Detta för att det ska vara möjligt att orientera sig i och inom vattenskyddsområdet.

Rekommendationer om att fastställa en vattentäktszon i beslutet tas däremot bort helt, bland annat av säkerhetspolitiska skäl. (läs mer i intervjun med Susanna Hogdin, Havs- och vattenmyndigheten).

Primär skyddszon

Risken för akut förorening ska vara minimal i en primär skyddszon. Zonen ska skyddas mot markanvändning och verksamheter som riskerar att förorena grundvattnet. Uppehållstiden för grundvatten från den primära zonens yttre gräns till vattentäktszonens gräns ska vara minst 100 dygn. Primär skyddszon kan förekomma på flera ställen inom ett vattenskyddsområde.

I en primär skyddszon är borrningar för energi- och vattenbrunnar i regel förbjudna, men kan tillåtas genom dispens om det finns särskilda skäl.

Nytt: Fokus ska inte längre vara på vattnets uppehållstid i zonen. Hänsyn ska tas även till andra faktorer som risk och om andra närliggande områden har stor betydelse för grundvattenbildningen.

Sekundär skyddszon

Även en sekundär skyddszon bör skyddas mot sådan markanvändning och verksamhet som riskerar att förorena grundvattnet. Uppehållstiden för grundvatten från dess yttre gräns till vattentäktszonen bör vara minst ett år för grundvattentäkter i jordlager. För grundvattentäkter i hårt berg bör den sekundära zonen omfatta de sårbara inströmningsområden som eventuellt inte inkluderas i den primära skyddszonen.

I en sekundär skyddszon är det möjligt att borra energi- och vattenbrunnar, men det krävs tillstånd av kommunen.

Nytt: Kraven på tillstånd ska vara mer återhållsamma och vägas mot de resurser som krävs för denna administration. Vattenskyddet ska vara intakt, men krav på tillstånd ska endast ställas utifrån behov och lokala förhållanden.

Tertiär skyddszon

I den tertiära zonen ska de föroreningar som i ett långt tidsperspektiv kan påverka vattentäkten beaktas.

Nytt: Återigen, utgångspunkten är att inte dela in vattenskyddsområden i olika zoner framöver.

Utformning av föreskrifter

Föreskrifterna för vattenskyddsområdet måste utformas så att

  • de är tydliga
  • det är möjligt att kontrollera efterlevnaden
  • de är miljömässigt motiverade.

Det är viktigt att föreskrifterna och utformningen säkerställer skyddet av vattentäkten, men inskränkningarna får inte gå längre än så.

Geoenergianläggningar och borrningar för dricksvatten och andra ändamål räknas till de verksamheter och typer av markanvändning som kan riskera att förorena en yt- eller grundvattentäkt och regleras därmed genom skyddsföreskrifter.

Nytt: Inga specifika verksamheter pekas ut i den nya handboken.

I ett tillstånd kan särskilda villkor ställas för en geoenergianläggning eller för uttag av vatten från ytvatten, berg eller jord. De risker som ska beaktas är:

  • Själva anläggandet. Dessa risker avser de som är förenade med borrningen och utgörs främst av föroreningar från och via de maskiner som används.
  • Den påverkan på geologiska förhållanden som anläggningen har på grundvatten. En anläggning kan påverka de geologiska förhållandena på flera sätt. En brunn kan utgöra en potentiell föroreningsväg ned i grundvattenmagasinet. Den kan även kortsluta olika grundvattenmagasin. Det finns då risk att både kvalitet och mängden vatten som kan tas ut påverkas.
  • Risker relaterade till driften av anläggningen. För geoenergianläggningar är det främst läckage av köldbärarvätska som avses. För brunnar som nyttjas för uttag (eller återföring) av vatten består risken dels i att kapaciteten kan förändras, men även att kvaliteten på vattnet förändras på grund av det ändrade vattenflödet.

Nytt: Inget specifikt kring brunnsborrning är skrivet i den nya handboken. Alla föreskrifter måste bedömas och formuleras lokalt från fall till fall.

Rättsliga påföljder

Den som har orsakat en skada på de miljövärden som skyddas i ett vattenskyddsområde kan dömas för brott mot områdesskydd. Den som bryter mot en föreskrift som meddelats för ett vattenskyddsområde kan dömas för förseelse mot områdesskydd.

Om vattentillgången har skadats kan huvudmannen föra talan om ersättning enligt bestämmelserna om miljöskada i miljöbalken kapitel 32.

Ett beslut om att helt upphäva ett vattenskyddsområde bör inte tas förrän det är klart att den tillhörande vattentäkten inte kan eller ska användas i framtiden eller som reservvattentäkt.

Texten bygger på bearbetade utdrag ur ”Handbok om vattenskyddsområde. 2010:5” med kommentarer kring förändringar i den kommande handboken. Texten fokuserar på grundvattenskyddet och berör därmed inte skydd av ytvatten.

De viktigaste förändringarna i Havs- och vattenmyndighetens nya handbok om vattenskyddsområden:

  • För alla allmänna vattentäkter, med uttag större än 10 kubikmeter eller som försörjer fler än 50 personer, ska behovet av att inrätta ett vattenskyddsområde utredas. Vattenskyddsområde bör inrättas om riskbedömningen i utredningen pekar på att det finns ett behov.
  • Det kommer inte att finnas någon vägledande metodik för hur ett vattenskyddsområde ska avgränsas. Hur avgränsningen k genomförts ska redovisas i underlaget till ärendet.
  • Det bör alltid övervägas om vattenskyddsområdet kan uppnå sitt syfte med en enda zon. Det kan dock delas in i olika zoner om det finns ett behov av att ha olika föreskrifter inom området.
  • Inrättande av vattentäktzoner bör undvikas eftersom en sådan zon också kan medföra att skyddsvärd information om vattenförsörjningssystemet sprids på ett olämpligt sätt.
  • Om underlaget i ett vattenskyddsärende visar att det inte behövs några föreskrifter för hela eller delar av området, bör utgångspunkten vara att dessa områden heller inte ska pekas ut som vattenskyddsområde.
  • Föreskrifter med krav på tillstånd bör meddelas med viss återhållsamhet.

Enkla, snabba och exakta instrument är framtidens vinnare

/0 Kommentarer

John Flåm är utvecklingschef på norska företaget Devico.

I Norge bygger företaget Devico vidare på grundaren Viktor Tokles drygt 30 år gamla uppfinning, DeviDrill, för styrd kärnborrning. Systemet, som förfinats och utvecklats genom åren, används idag i över 40 länder. I takt med att behovet av att veta var borrhålen går ökar, har vi nu fokus på allt mer förfinad elektronik och mjukvara för mätning och för användaren att ta till sig och förstå informationen, säger John Flåm, utvecklingschef på Devico.

Marknaden i Norge är liten. För liten, menar John Flåm och berättar att den största delen av verksamheten bedrivs utomlands.

– Nästan hela vår omsättning kommer från den internationella marknaden och så har det varit länge. Utomlands är det framför allt inom gruvindustrin som vi har våra största och flesta kunder. I den branschen har man alltid varit intresserad av att mäta. Både vid gruvdrift och prospektering vill man träffa bestämda punkter och här levererar vi mycket teknik för styrd borrning och mätning.

På hemmaplan i Norge är de flesta av Devicos uppdrag knutna till geotekniska undersökningar och infrastruktur.

– Ett intressant och omfattande projekt är den stora utbyggnaden av Östfoldbanan, en järnvägssträcka. Den går till stora delar på mark som består av kvicklera, som är mycket känsligt och lätt kan utlösa jordskred. Bygget har ställt enorma krav på markförstärkning med spontning och pålning under jord. Här har vi varit involverade med gyrobaserad avvikelsemätning och det har rört sig om flera hundra pålar per kvadratkilometer. Det är en stor produktion som kräver att man kan mäta snabbt och exakt, säger John Flåm.

Fokus på enkelhet

Devicos strävan efter enkelhet och användarvänlighet har ställts på sin spets under de rådande coronatiderna, berättar John Flåm:

– En konsekvens av pandemin är att vi har gett mycket utbildning och service på distans, via dator. Det ställer extra stora krav på att instrumenten är lätta att förstå och hantera, annars fungerar det inte med distansutbildning. Nu håller vi distanskurser på omkring två och en halv timme för kunder över hela världen – sedan är de klara att gå i drift.

Patent mot felkällor

På gyro-sidan har Devico utvecklat och patenterat en egen lösning.

– Gyroinstrument är mycket bra, men de är inte perfekta. De påverkas av brus och andra felkällor och rapporterar ofta rotationer och avvikelser fast de är helt stilla. De kan också rapportera större eller mindre avvikelser än vad det i verkligheten är och de felen ackumuleras. Våra gyron vrider sig runt sin egen axel och kompenserar på det sättet själv för avdriften.

Framtiden ligger i hastighet och användarvänlighet, menar John Flåm:

– Du kan ha hur bra mätinstrument som helst, men det räcker inte. Det ska vara lätt att snabbt tillgodogöra sig datan och den ska kunna gå direkt till fälttekniker och geologer. Det är inom den delen av teknikutvecklingen det kommer att avgöras och där gäller det att hänga med.

Två av Devicos gyroinstrument.

Text: Jörgen Olsson, Foto: Devico

Mätning blir vanligare

/0 Kommentarer

Borrhålsmätning. Ett ämne som mycket väl skulle kunna fylla en större lärobok och passa in i avancerad undervisning på de mest ansedda universiteten. Man kan tycka att det är en självklarhet att det även efter att ett borrhål är utfört, finns goda möjligheter till undersökningar. Trots det utförs det förhållandevis få mätningar i utförda borrhål i Sverige. Kanske bottnar det i en misstänksamhet från delar av beställarledet, och kanske för att det råder en viss brist på kunskap på vad man verkligen kan göra. I det här numret av Borrsvängen nosar vi lite på några av alla de möjligheter som finns med borrhålsmätning och visar vilken fantastisk källa av kunskap det finns att hämta ur, även efter att kax och kärnor är upptagna och analyserade.

– Mätning i borrhål har ökat inom alla segment i borrbranschen. Framför allt när det gäller prospektering och anläggning, men även inom geoenergi ser vi en ökning.

Så säger Anders Olsson, välkänd nestor och kursledare på Borrteknikerutbildningen inom kärnborrning och avvikelsemätning.

– Genom åren är det framför allt på prospekteringssidan som man ägnat sig åt avvikelsemätningar. Men på senare tid har det spridit sig även till brunnsborrningen, i första hand när det gäller geoenergi. Gör man större anläggningar där många brunnar ska samverka kan man behöva mäta för att kunna beräkna hur stort energiuttaget kan bli. Och står man och borrar mitt inne i en tätort vill man veta att man inte borrar in i någon annan underjordisk anläggning. Det kan få stora konsekvenser, som ju skedde ganska nyligen när ett borrhål kom in i tunnelbanan i Stockholm.

Anders Olsson nämner även spränghål och injekteringshål i samband med tunnelbygge som områden där mätning ökat.

Generellt har mätningen i borrhål ökat ordentligt under de senaste åren.

– En av förklaringarna är att vi har fått teknik som gör det möjligt. Vi har idag små, smidiga instrument som ger bra data. Vi kan mäta inne i kollektorslangen – det kunde vi inte för 10–15 år sedan. Tack vare utvecklingen på instrument- och elektroniksidan har intresset för mätning ökat, säger Anders Olsson, som tror att mätning inom geoenergi kommer att öka ännu mer framöver:

Tror på fortsatt ökning

– Jag är övertygad om att det kommer att bli vanligare och vanligare, i takt med att det kommer fler bestämmelser och att kraven på dokumentation ökar. Kanske inte vid borrning av ett enda hål på en enskild villatomt, men i tättbebyggt område blir det absolut mer intressant med mätning.

Vad ska man då vänta sig av framtiden? Vilka utmaningar återstår när det gäller mätning?

– En nackdel, som framför allt hindrar en ökad mätning på geoenergisidan är att de gyron vi har idag är väldigt dyra. Kunde man få fram något litet, billigt och lättskött gyroinstrument så tror jag att det skulle bli succé

 

Anders Olsson förevisar instrument för borrhålsmätning.

Allt snabbare system

På önskelistan står även system som snabbt överför mätresultaten från borrplatsen till den person som ansvara för borrningen. Borrning är en dyr verksamhet och det kostar pengar att stå och vänta på besked huruvida man får fortsätta borrningen eller om man måste avbryta på grund av att borrhålet avvikit från den planerade borrhålsbanan och tagit helt fel riktning.

Inom prospektering finns sedan några år sådana system och dessa har bidragit till att effektiviserat borrprocessen.

Standardisering behövs

– När det gäller borrning i tätbebyggda områden, där det är viktigt att borrhålen håller sig inom toleranserna runt den planerade borrhålsplanen, så skulle ett liknande system vara till stor nytta, säger Anders Olsson, som också efterlyser standardiseringar eller riktlinjer:

– Någon form av anvisningar eller standard för mätning av borrhål i tätorter kan kanske också vara till nytta för borrföretagen. Vilket avstånd skall det vara mellan mätstationerna i borrhålet? Ju kortare avstånd desto noggrannare mätning, men även desto dyrare mätning. Om man använder magnetiska mätinstrument, vilken storlek på magnetiska störningar kan då accepteras?

Orienterade borrkärnor

På prospekteringssidan har möjligheten att få upp så kallade orienterade borrkärnor kommit under de senaste cirka 15 åren.

Tekniken för att orientera en kärna innebär att kärnan, som ju roterat inne i borrsträngen, kan låsas fast i sin originalposition.

– Genom att veta vad som är upp och vad som är ned på borrkärnans mantelyta kan geologerna dra många slutsatser. Idag är mer än hälften av alla prospekteringskärnor orienterade och utforskar man nya malmfyndigheter är orientering närmast en nödvändighet, säger Anders Olsson.

En av de geologer som drar nytta av kärnorientering är Pelle Carlsson, gruvgeolog vid Zinkgruvan utanför Örebro.

Ger information om geologin

– Vi använder tekniken framför allt när vi borrar i nya områden. Det ger oss information om strukturen inne i berget och genom att pussla ihop flera borrkärnor kan vi så att säga se åt vilka håll geologin går. Vi kan dra slutsatser om hur malmkroppen står – om den är horisontell, vertikal eller står i vinkel och vi använder också tekniken för att få veta mer om hur geologin runtom malmkroppen ser ut.

Pelle Carlsson påpekar också att även om kärnorientering är ett bra hjälpmedel, så är det också väldigt tidskrävande.

– Det är mycket jobb med att pussla ihop flera borrkärnor och det blir väldigt mycket data att ta hand om.

Dagens teknik med kärnorientering, som har ersatt tidigare metoder som hade mycket sämre precision, ger oss värdefull information och vid ren prospekteringsborrning är det viktigt att orientera kärnorna.

Många faktorer påverkar hålet

Vid Zinkgruvan används flera metoder för mätning.

– Till exempel så mäter vi alla hål som är över 100 meter långa. De planeras ju alltid som ett rakt streck, men kan utan vidare avvika 150 meter på 500 meters borrning om man inte håller koll. Vi vill ju veta att vi träffar det vi siktar på och det är många faktorer som påverkar – övergångar från hårt till mjukt berg, hur hårt borraren trycker, hur mycket vatten som används med mera, säger Pelle Carlsson.

Styrd borrning används också, framför allt när borrningen startar ovan jord.

– Det är dyrt, men det kan löna sig att borra ett ”moderhål” som är exakt så som man vill ha det, säger Pelle Carlsson.

Vad står på din önskelista när det gäller teknikutveckling?

– Jag skulle önska mig ett system där det var omöjligt att göra fel. Inte ens kärnorienteringen är hundraprocentig i alla lägen. Jag skulle också vilja kunna mäta ännu fortare än vi gör idag och skulle också gärna se bättre visualiseringsverktyg så att det går att dra ännu mer nytta av de stora mängder data som mätningarna ger oss.

 

Pelle Carlsson, gruvgeolog i Zinkgruvan.

Text: Jörgen Olsson, Foto: Johan Barth, Lundin Mining

Återfyllning – Allt fler brunnar återfylls

/0 Kommentarer

– Uppdragen inom återfyllning har ökat under de senaste åren och första halvåret i år har uppgången varit drastisk. Ofta rör det sig om hål som ska ”skrotas”, men mängden aktiva energibrunnar som återfylls ökar också stadigt.

Så säger Karl Dahlqvist, vd och försäljningsansvarig på Nordisk Cementteknik, NCT.

Borrsvängen följer med på ett uppdrag vid Kyrkoskolan i Danderyd. Dagarna just före midsommar-afton är NCT på plats för ett enligt Karl Dahlqvist ganska typiskt uppdrag. De är anlitade av Bravida Sverige för att skrota sju stycken drygt 200 meter djupa hål. De måste pluggas igen, eftersom Svenska Kraftnät ska dra en tunnel i marken.

– När vi åker ut på ett jobb måste vi ha stora mängder utrustning med oss. Vi har containrar, en bobcat, utrustning för blandning, pumpning och trycksättning, bentonit och återfyllningsslang och ibland en grävmaskin. Beroende på förutsättningarna på plats kan vi också behöva ha med dieselverk och vatten.

Det första som sker när ett hål ska skrotas är att kollektorn tas upp och köldbärarvätskan töms och tas om hand.

Därefter är det dags att blanda till fyllningsmaterialet. Det sker i ett tält för att inte damma ner omgivningarna och i tältet finns en luftrenare som tar hand om partiklarna från bentoniten.

Det första som sker när ett hål ska skrotas är att kollektorn tas upp och köldbärarvätskan töms och tas om hand.

Processen kräver känsla

– Vi förbereder oss också genom att tappa upp en vattenreservoar som vi sedan pumpar ifrån till blandaren, annars får vi inte vattnet med tillräckligt stor hastighet, säger Karl Dahlqvist.

Han påpekar att blandningsprocessen kräver känsla.

– Man skaffar sig med tiden en erfarenhet och känsla för precis vilken viskositet blandningen ska ha, beroende på hur långt den ska pumpas.

Den färdiga blandningen förs över, en batch i taget, till pumpen som står precis intill i tältet.

Pumpningen av bentonit kan starta. En eller ett par man håller koll på processen.
– de håller i slangen och kan på så vis känna att allting flyter på som det ska.

– Slangen hålls två meter från botten av hålet. Bentoniten trycker upp vattnet, som går till en container för att sedimenteras innan vi kan släppa ut det. Ett hål på 210 meter rymmer 2,1 kubikmeter vatten om det är fullt, så det är en hel del att ta hand om, förklarar Karl Dahlqvist.

Borraren förbereder

Det jobb som Borrsvängen är med på rör sig alltså om skrotning av hål som inte längre ska användas. Men NCT passar också på att visa hur det går till när man återfyller en nyborrad energibrunn. Då tillkommer en rad moment.

– När vi kommer ut till ett sådant jobb har borraren förberett för oss genom att sätta återfyllningsslang i hålet. Vi använder 32 millimeters slang för återfyllning och det krävs även förstärkt kollektor för att klara trycket från bentoniten.

– Vi sätter kranar och manometrar på kollektorerna och trycksätter dem med vatten till rätt mottryck. Vilket tryck som behövs beror på slanglängd och vattenpelare, oftast ligger det mellan 13 och 16 bar.

Därefter är det dags att blanda till fyllningsmaterialet. Det sker i ett tält för att inte damma ner omgivningarna och i tältet finns en luftrenare som tar hand om partiklarna från bentoniten.

Viktigt att kolla trycket

Sedan kopplas återfyllningsslangen på och bentoniten börjar pumpas ner.

– Under hela återfyllningsprocessen, som brukar ta uppåt två timmar för ett drygt 200 meters hål, håller vi hela tiden koll på trycket. Mottrycket i kollektorerna måste vara på rätt nivå hela tiden. Blir det för lågt kan kollektorn kollapsa, blir det för högt riskerar man slangsprängning. Är det väldigt djupa hål brukar vi välja att återfylla i två steg så att blandningen hinner sätta sig och trycket minskar.

Sprickor kan försvåra

Något som kan hända vid återfyllning är att det finns sprickor i berget, som börjar sluka blandningen.

– Det är ganska vanligt och gör att det går åt mer material än beräknat. Vi har alltid med oss tillräckligt för att hantera det, men det man verkligen måste vara uppmärksam på är om det rör sig om en anläggning med flera hål i närheten av varandra. Hålen kan ha kontakt med varandra genom sprickor och då börjar bentoniten att leta sig in i nästa hål och skapa tryck på kollektorn. I sådana lägen tar vi inga risker, utan trycksätter alla hål från början, berättar Karl Dahlqvist.

Den färdiga blandningen förs över, en batch i taget, till pumpen som står precis intill i tältet.

Har skaffat erfarenhet med åren

Jobbet vid Kyrkoskolan är klart och Karl och hans medarbetare Ramonas Baronaitis och Conny Nyman packar ihop.

32 millimeters slang används för återfyllning och det krävs även förstärkt kollektor för att klara trycket från bentoniten.

– Det här var ett ganska typiskt uppdrag, även om mängden återfyllningar av aktiva hål som sagt ökar hela tiden. Det har de gjort sedan ungefär 2012-2013 när fler kommuner började ställa hårdare krav med tanke på vattenskyddet. Innan dess arbetade vi mest med att utveckla, tillverka och sälja cement-blandare för olika specifika ändamål. Det var företagets inriktning ända sedan min pappa startade 1983, berättar Karl Dahlqvist.

NCT fick med tiden fler och fler förfrågningar om återfyllning.

Pumpningen av bentonit kan starta. En eller ett par man håller koll på processen – de håller i slangen och kan på så vis känna att allting flyter på som det ska.

– I början tog det tid, dels för att vi var oerfarna, dels för att vi inte hade riktigt optimal utrustning. Vi fick fråga kontakter i Europa om råd, och sedan 2015 har vi utrustning som är specifikt anpassad just för att blanda och pumpa bentonit för att antingen skrota hål eller gjuta in kollektorer.

Tror på ljus framtid

– Jag tror att framtiden för återfyllning är ljus och att vi kommer att få fler konkurrenter framöver, säger Karl Dahlqvist. Idag ställer en del  kommuner skall-krav på återfyllning i sekundär zon, men då ska man veta att i de områdena finns det sedan tidigare sammantaget många tusentals öppna hål, eftersom kravet inte fanns då. Här ser jag stora möjligheter framöver, för vi måste skydda vårt grundvatten. 

Under hela återfyllningsprocessen, som brukar ta uppåt två timmar för ett drygt 200 meters hål, är det viktigt att hela tiden hålla koll på trycket i kollektorn.

Text: Jörgen Olsson, Foto: Anette Persson

Återfyllning – USA: Återfyllning ger förutsägbar prestanda

/0 Kommentarer

I USA har alla delstater sina egna lagar som på olika sätt påverkar hur energiborrhål ska utföras, men på de allra flesta håll har man antagit IGSHPA:s standard, som säger att alla hål ska återfyllas.

– Det främsta skälet till att vi återfyller är tekniskt. Det blir lättare att förutsäga hur stor värmeväxlingen blir när vi vet hur stort motstånd vi bygger in och därmed kan vi designa geoenergianläggningarna mer exakt, säger Garen Ewbank till Borrsvängen.

Garen Ewbank är veteran inom geoenergi- och värmepumpsteknik i USA. Han har arbetat inom området sedan 1979 och har ägnat sig mycket åt forskning och utbildning, speciellt när det gäller borrhålsmotstånd, termisk konduktivitet och borrhålslager.

– Jag har gjort flera olika studier som inriktar sig på vad motståndet i borrhålet innebär för värmeväxlingen och vad olika återfyllnadsmaterial ställer för krav både på kollektorns tjockhet och hur lång den behöver vara för att uppnå önskat resultat, säger han.

Ett annat skäl till återfyllning är såklart miljön.

– Vi vill inte att föroreningar vid ytan ska kunna ta sig ner. Dessutom finns det på många håll i USA mycket naturgas i berget och genom att återfylla hålen undviker vi att den frigörs och börjar stiga upp.

Borraren är personligt ansvarig

Lagstiftningen varierar som sagt stort mellan delstaterna.

– Vissa delstater har inga krav alls. På andra håll är det tvärtom: Borraren behöver yrkeslicens och kan hållas personligen ansvarig för alla tänkbara scenarion och händelser som kan kopplas till borrhålet under dess livslängd. Där blir återfyllningen ett sätt för borraren att försäkra sig själv, förklarar Ewbank.

Forskning på olika material

Ända sedan 1976 har amerikanska och även kanadensiska borrare återfyllt sina hål.

– I början tyckte man att det enklaste och mest självklara var att återfylla med det man tog upp, alltså med kaxet. Men vi vet sedan länge att det inte är en bra idé. Utveckling och tester av olika blandningar av återfyllnadsmaterial – grout – har pågått länge och är fortfarande högintressant, säger Garen Ewbank.

Han är själv djupt involverad i olika studier kring hur återfyllnadsmaterialet kan utvecklas och optimeras för bästa prestanda.

– Jag är mycket intresserad av de blandningar som är förstärkta med kolmaterialet grafit. De förbättrar egenskaperna i återfyllningsmaterialet och ger högproduktiva hål med lågt motstånd.

Återfyllning – Tyskland: Utvecklar återfyllningen med hjälp av Sverige

/0 Kommentarer

I Tyskland krävs återfyllning av alla geoenergibrunnar.

– Vår överordnade lagstiftning, som närmast kan översättas med ”vattenhushållningslagen”, är federal men tillämpas delstatligt. Samtliga 16 tyska delstater kräver återfyllnad från botten och upp. Det som kan skilja är till exempel kraven på dokumentation av vilket material man använder, säger Burkhard Sanner till Borrsvängen.

Burkhard Sanner, tysk forskare och veteran inom geoenergi.

Burkhard Sanner är geolog och har arbetat med geoenergi i Tyskland sedan 1985, både som forskare och med praktiska tillämpningar. Sedan 2004 arbetar han med forskning och utveckling samt design av geoenergi vid företaget UBeG GbR i Wetzlar. Han leder kurser och utbildningar i geoenergi och är initiativtagare till standarden VDI 4640, som är den tyska ingenjörsföreningens riktlinjer för hur geonergianläggningar ska utföras. Riktlinjerna uppdaterades så sent som i fjol med ett nytt avsnitt, som helt handlar om återfyllning.

– Det har skett en hel del utveckling när det gäller det material – grout – som används vid återfyllning av geoenergi-brunnar. Från början användes bara en blandning av bentonit och cement, som är lätt att pumpa. Men det resulterade i energibrunnar med låg energiöverföring, säger han.

Forskar på nya blandningar

– Vi arbetar sedan flera år med att ta fram delvis nya fyllnadsmaterial där vi adderar komponenter som ökar den termiska konduktiviteten – värmeledningsförmågan– och därigenom gör geoenergin mer konkurrenskraftig. Vi vill också gärna ersätta bentoniten med någon annan stabilisator, eftersom bentonit kan kollapsa om den fryser och då förlorar sin tätande förmåga.

När det gäller att höja konduktiviteten har flera lyckade försök gjorts, först med kvartssand eller kvartspulver och senare också med kolmaterialen grafit och grafen.

– De försök som har gjorts visar att blandningar med grafit eller grafen har stor potential. De blandningar som finns på marknaden idag når 2 W/mK. Målet är 3 W/mK, det vill säga något högre än i grundvattenfyllda borrhål. Det görs bland annat tester på detta i Sverige, utförda av RISE. Tester ska också göras här i Tyskland och även i Spanien testar man olika blandningar av grout sedan en tid – än så länge dock bara i grunda hål på omkring 15 meter.

Coronan är en käpp i hjulet

En försvårande omständighet för testverksamheten är den rådande situationen kring coronapandemin, med stängda gränser och svårigheter att ordna transporter.

– Materialen i de groutblandningar man vill testa kommer från olika håll i hela Europa, så för närvarande är tyvärr stora delar av testverksamheten i stiltje, säger Burkhard Sanner.

Klen marknad

De generella återfyllnadskraven, som alltså är lag inte bara i Tyskland utan i stora delar av Europa, innebär att marknaden för geoenergi är betydligt sämre än i till exempel Sverige.

– Återfyllning kostar både i material och tid och får man då dessutom sämre prestanda i anläggningen så förstår man att konkurrensen mot bland annat kol och gas är mycket tuff. Men vi arbetar vidare och målet är en grout som ger samma eller till och med bättre värmeväxling än ni har i de öppna, vattenfyllda energibrunnarna i Sverige, säger Burkhard Sanner.

Text: Jörgen Olsson.

Återfyllning – SGU: Föroreningar ökar behovet

/0 Kommentarer

Återfyllning är en bra möjlighet att få tillstånd att borra energibrunnar på platser där kommunen annars hade sagt nej. Det menar Mattias Gustafsson, statsgeolog på SGU.

– Tidigare var det nog vanligare att kommunerna reflexmässigt sa nej. Nu är det vanligare att man ger tillstånd med krav på återfyllning.

I Normbrunn -16 finns en sida om återfyllning av borrhål. Här skriver SGU att energibrunnar är den typ av borrhål som utgör den största potentiella risken för grundvattnet, då dess vatten inte dricks och därmed inte blir kontrollerat.

”Där ett borrhål utgör risk för negativ påverkan på ett grundvattenmagasin kan återfyllning eller andra tätningsåtgärder vara nödvändiga”, skriver SGU.

De traditionellt vanliga fallen rör borrning i vattenskyddsområde nära en grundvattentäkt och i kustnära områden med risk för saltvatteninträngning. Även i områden med risk för negativ påverkan på grundvattnet från oönskade mineraler som i alunskiffer kan återfyllning behövas. Den typ av fall som ökar mest gäller dock borrning i förorenad mark.

Mattias Gustafsson, statsgeolog SGU.

– Marknaden för energiborrning växer mest med större anläggningar för exempelvis kommersiella byggnader. Då hamnar man allt oftare i förorenad industrimark. Här kan återfyllning bli ett krav från kommunen för att minska risken att man sätter föroreningarna i rörelse. Här ser vi ett ökat behov av att återfylla borrhål, säger Mattias Gustafsson.

Större acceptans

I vattenskyddsområden kan återfyllning vara ett starkt argument att få borra en energibrunn.

– Min känsla är att det råder en allt större acceptans för återfyllning och att det är en lösning som gör att parterna kan enas, istället för att det inte blir någon energibrunn alls.

Mattias Gustafsson menar att en energibrunn i sig kan vara positiv för vattenskyddsområdet, då en geoenergianläggning kan ta bort behovet av transporter i området om den till exempel ersätter en pelletspanna.

– Alla transporter utgör en risk för utsläpp av drivmedel vid en olycka i ett vattenskyddsområde.

Restriktiva i primärzonen

Ibland är SGU remissinstans inför kommunernas beslut om borrningar i vattenskyddsområden. Mattias Gustafsson har tittat på myndighetens remissvar de senaste åren.

– I den primära skyddszonen är vi generellt restriktiva till borrning. I den sekundära zonen har vi i princip alltid svarat att vi anser att det går bra att borra, men med krav på någon form av återfyllning. Min känsla är att också kommunerna själva allt oftare säger ja till borrning mot att man kräver återfyllning.

Inget egenvärde

SGU har ingen egentlig synpunkt på om borrhålet ska återfyllas helt eller om det räcker med delvis återfyllning.

– Det viktigaste för oss är att man återfyller från botten av riskområdet och uppåt. Det finns inget egenvärde i att återfylla ett helt borrhål. Det räcker att den del där det finns risker återfylls.

SGU har heller inga generella synpunkter på vilket material som används. Valet måste avgöras av de specifika förhållandena på platsen och syftet med återfyllningen, säger Mattias Gustafsson.

– Huvudsaken är att det blir tillräckligt tätt i förhållande till den miljö man är i och vad man vill uppnå. Här måste vi kunna förlita oss på utförarens fackmannamässighet, vi vill inte peka ut det ena eller andra materialet. Det viktiga är att brunnsborraren väljer rätt material utifrån vad som ska återfyllas och varför.

Text: Lars Wirtén, Foto: Aline Lessner.

Återfyllning – Miljöbalkens hänsynsregler styr villkoren

/0 Kommentarer

Magnus Berg, Nordic Law.

Kan kommunen kräva att en energibrunn återfylls som villkor för ett tillstånd?
Absolut. Om kostnaden för åtgärden står i proportion till nyttan.

– Men i de flesta fall får man nog inte framgång i att överklaga ett sådant beslut, säger Magnus Berg, advokat på Nordic Law, inriktad på miljörätt.

Ytterst är det miljöbalken som styr kommunens och länsstyrelsens möjlighet att kräva återfyllning. Här slår de så kallade hänsynsreglerna fast att alla som bedriver en verksamhet eller ska vidta en åtgärd, ska förebygga, hindra och motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Man ska också skaffa sig den kunskap som behövs för detta. Här kommer rekommendationer från olika så kallade sektorsmyndigheter in i bilden, i det här fallet SGU och dess Normbrunn -16.

– Dessa rekommendationer har tung inverkan på vad som anses vara skälig hänsyn, säger Magnus Berg.

Kan överklaga

Enligt Normbrunn -16 kan ett borrhål under vissa förutsättningar utgöra en risk för påverkan på ett grundvattenmagasin. Den största risken finns, enligt SGU, i energibrunnar eftersom vattnet inte dricks och därmed kontrolleras. Om kommunen gör bedömningen att dessa förutsättningar finns vid en anmälan om tillstånd, då har den rätt att lämna villkor och föreskrifter för borrningen med hänvisning till miljöbalkens hänsynsregler.

– Tycker man att det är för hårda krav, då kan man överklaga villkoren med motiveringen att de risker som beskrivs i Normbrunn -16 inte finns på den specifika platsen. Kanske kan man påvisa att det saknas skäl till återfyllning, men jag skulle säga att i de flesta fall lyckas man inte få bort sådana villkor om brunnen ligger i ett vattenskyddsområde och geologin är besvärande, säger Magnus Berg.

Inte orimlig

Det finns även en annan möjlighet. Enligt miljöbalken ska kraven som ställs enligt hänsynsreglerna inte vara orimliga att uppfylla.

– Om kostnaden inte står i rimlig proportion till nyttan, då ska man inte behöva utföra åtgärden, förklarar Magnus Berg och fortsätter:

– Ett alternativ kan vara att istället ålägga fastighetsägaren att ta regelbundna vattenprover för att visa att grundvattnet inte har påverkats. Det kan bli billigare än att återfylla.

Möjligheten att kommunen eller länsstyrelsen kan kräva återfyllning bör finnas med i brunnsborrarens avtal med beställaren, påpekar Magnus Berg.

– Det är viktigt att flagga för alla eventuella merkostnader redan i offerten. Ha med en standardformulering i offerten att det kan tillkomma kostnader om kommun eller annan myndighet kräver extra åtgärder som villkor för tillstånd. Annars kan det bli svårt att få betalt för extrakostnaden.

Det här säger hänsynsreglerna i miljöbalken

2 §   Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.

3 §   Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.
Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

6 §   För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

7 §   Kraven i 2-5 § och 6 § första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.

Återfyllning – Motala Kommun ändrade beslut efter dialog

/0 Kommentarer

Motala kommun krävde återfyllning av en energibrunn som Finspångs Brunnsborrning, FBB, fått i uppdrag att borra i ett vattenskyddsområde. För dyrt, konstaterade FBB. Efter dialog med kommunen ändrade miljö- och hälsoskyddsförvaltningen beslutet till att endast omfatta partiell återfyllnad.

I ett vattenskyddsområde har skydd av en befintlig eller framtida dricksvattentäkt högsta prioritet. Det kan leda till begränsningar för flera olika typer av anläggningar och verksamheter, bland annat att anlägga energibrunnar. Orsaken är oro för att vattnet i energibrunnen får kontakt med grundvattenmagasinet och därmed riskerar att förorena det.

– Vi har tre grundvattentäkter i kommunen, varav en ligger i ett beslutat vattenskyddsområde, Tjällmo. Det var här den aktuella energibrunnen borrades varför vi ville att den skulle återfyllas partiellt, berättar Åsa Ståhlkloo, processingenjör på Tekniska serviceförvaltningen Vatten, som är huvudman för kommunens vatten- och avloppsverksamhet.

Åsa Ståhlkloo, Motala kommun.

Ändrade yttrandet

Det är miljö- och hälsoförvaltningen som är myndighetsutövare och därmed tar besluten i den här typen av frågor. Men som huvudman är tekniska service-förvaltningen en tung remissinstans. Efter att ha bjudit in FBB till dialog ändrade förvaltningen sitt yttrande och förordade partiell istället för fullständig återfyllning, vilket också blev beslutet.

– Huvudsaken är att vi skyddar vår dricksvattentäkt. Den ligger i en grustäkt på endast 10-20 meters djup. På detta djup var det nödvändigt att återfylla så att det inte finns något som riskerar att förorena grundvattnet. Men den del av brunnen som ligger under grustäkten kan vi inte se ska påverka grundvattnet negativt, förklarar Åsa Ståhlkloo.

Gränsfall

Men det är inte bara inom ett vattenskyddsområde kommunen kan besluta om krav på återfyllning. Just nu har Åsa Ståhlkloo ett ärende på sitt bord med en ansökan om att borra just utanför vattenskyddsområdet i Tjällmo.

– I det fallet kan vi ändå hänvisa till skyddet av grundvattentäkten. I just det fallet finns dessutom planer på att ändra gränsdragningen av vattenskyddsområdet så att fastigheten hamnar innanför. Det är därför ett gränsfall hur vi kommer att bedöma det.

Fåtal ärenden

Åsa Ståhlkloo ser inte beslutet om återfyllning i Tjällmo vattenskyddsområde som vägledande i juridisk mening.

– Men det kommer ändå utgöra en hjälp när vi ska yttra oss framöver i liknande fall.

Svenskt Geoenergicentrums rekommendationer kommer vara ett stöd för kommunen till kommande yttranden.

– Det är alltid svårt med sällanärenden. Det kanske rör sig om en eller ett par fall om året, så det är väldigt bra att vi får mer vägledning.

Efterlyser tillsyn

Åsa Ståhlkloo efterlyser en noggrann uppföljning och rapportering av återfyllda brunnar.

– Vi skulle vilja ha tillsyn på utförandet så att vi vet att det har skett på rätt sätt. Det är viktigt att det blir rättvist och konkurrensneutralt för brunnsborrarna. En seriös brunnsborrare ska inte behöva riskera att en konkurrent tar chansen att strunta i beslutet eller återfylla slarvigt för att därmed kunna erbjuda ett lägre pris till kunden.

Text: Lars Wirtén, foto: Privat.